Det mysiga mordets mästare

Snart 40 år efter sin död är Agatha Christie fortfarande världens mest säljande författare, näst efter Shakespeare. Det finns en enorm industri kring Christies verk som inte verkar mattas av. Nya tv-serier produceras på löpande band och en nyinspelning av klassikern Mordet på Orientexpressen med Ridley Scott som producent är på gång.

Agatha Christie är en fanbärare för det ”mysiga mordet” i pittoreska miljöer, utfört med gift, ett dolkhugg eller ett pistolskott. Här finns ingen tortyr eller några sexualsadistiska inslag som dagens deckare är så fulla av. Mordet är familjeunderhållning där döden ständigt är närvarande men på ett ganska hyggligt sätt, med minimalt lidande och blodspillan. Offret är inte sällan en osympatisk person och det läggs inte mycket tid eller kraft åt att sörja den bortgångne. ”Det var inte för att det var blodtörstigt eller sexigt, det var hjärnan, det var som sudoku”, sade Hercule Poirot-skådespelaren David Suchet om tjusningen hos Christie.

Sin popularitet till trots, eller kanske just därför, har hon inte legat särskilt högt i rang hos kritikerkåren. En anledning kan vara hennes produktivitet. Men hennes böcker har också kritiserats för att enbart ha gåtan i fokus, med ytliga och stereotypa karaktärer som följd och för sin mycket svartvita syn på brottslighet. Många har tyckt att hon i jämförelse med samtida deckarförfattare som Raymond Chandler, Dashiell Hammett och Dorothy Sayers saknar tyngd och kunskap.

Christie skrev sin första bok En dos stryknin 1916, något år efter att den sista boken om Sherlock Holmes gavs ut. Hon ville dock inte att hennes detektiv skulle vara för lik föregångaren. Där Holmes var tyst och tvär, var Poirot hjärtlig och pratglad. Där Holmes var mycket brittisk, var Poirot exotisk nästan åt det parodiska hållet. Där Holmes slängde sig ner på marken för att leta ledtrådar, föredrog Poirot bekvämlighet och använde hellre sina ”små grå celler”. För att slippa beskriva det brittiska polisarbetet, som Christie inte hade kunskaper om, fick Hercule Poirot bli en pensionerad polisman från Belgien. Några tydliga drag har Christie dock lånat från sin författarkollega. Kapten Hastings ?r liksom Doktor Watson en vän, hjälpreda och berättare. Kommissarie Japp är den polisman som alltid ligger steget efter detektiven, precis som Conan Doyles Lestrade.

I Los Angeles Review of Books jämför Molly McArdle Hercule Poirot med Sherlock Holmes och ser skillnaden i deras sätt att närma sig brottet. Hon skriver att den förre har ett genuint engagemang och intresse för människor, snarare än för de brott de begår, och att detta också bidrar till hans metod för utredningen.

Detta exemplifieras inte minst i Agatha Christies slutscener, där den bekräftelsesökande men också människoälskande detektiven befinner sig i sitt esse. Här samlar Poirot ihop alla inblandade och redogör under teatraliska former för utredningens gång. Han avslöjar inte bara mördaren, utan dukar upp en bredare historia där många personer blottläggs. ”Han vet vem det är. Han låter alla genomgå helvetets kval. Han får alla att känna sig skyldiga”, säger David Suchet i dokumentären Poirot and Me.

Här närmar vi oss den röda tråden i Agatha Christies litterära verk, nämligen frågan om skuld och moral. Yaleprofessorn Nick Baldock skriver intressant att Christies världsbild inte enbart utgår från den ensamma protagonisten enligt modellen ”Vem gjorde det?”, utan från en tanke om arvsynden där vi alla är skyldiga på ett eller annat sätt. När Poirot samlar alla inblandade får han ses som en rättviseskipare utsänd inte bara för att avslöja mördaren utan också för att peka ut allas våra fel och brister. Vem har alkoholproblem? Vem har en otrohetsaffär? Vem har ljugit om sin identitet?

Parallellen till arvsynden är bara en del av den religiösa världsbild som ramar in Christies böcker. En kamp mellan det onda och det goda, mellan brottet och rättvisan. Rättviseskipandet spelar en mycket central roll i två av hennes mest kända böcker: Och så var de bara en och Mordet på Orientexpressen. Här kommer rättvisan ikapp personer som på ett eller annat sätt slunkit undan lagen. Då offren själva är mördare, lockas vi att känna att mordet trots allt är försvarbart.

Laura thompson skriver i sin bok Agatha Christie. An English Mystery att Christie alltid låter läsaren genomgå ett litet katarsis, och då får tillfredsställelse av att ordning har bringats till världen. Hon citerar PD James, som säger att Christie gav läsaren en tro på att lösningar på samhällets problem var möjliga. Dock är lösningen oftast barnsligt enkel och inte sällan moraliserande: de oskyldiga ska skyddas och de onda straffas. I 4.50 från Paddington kommenterar hennes näst mest kända karaktär, hobbydetektiven Mrs Marple, domen för en skyldig mördare:

”Allt han gjorde var präglat av iskall kyla och grymhet och snikenhet, och jag är verkligen mycket ledsen att de har avskaffat dödsstraffet, för om någon borde hängas så är det doktor Quimper.”

I Storbritannien avskaffades dödsstraffet först 1969. Men under vissa perioder innan dess användes det inte, och det var under en sådan som Christie skrev just denna bok. Detta är ett av flera tillfällen då hennes romanfigurer tar ställning för dödsstraffet. Också i slutet av Liket i biblioteket säger den blodtörstiga Mrs Marple att ”jag känner mig ganska nöjd när jag tänker på att han kommer att hängas”.

I Mordet i Prästgården (1946) finns en intressant konversation mellan prästen Mr Clement och doktor Haydock, där den senare uttrycker en för tiden ganska ovanlig inställning till dödsstraffet:

”Vi tänker numera med fasa på den tid då häxor brändes på bål. Jag tror att den dagen en gång ska komma, då vi ryser över att vi någonsin har låtit hänga brottslingar.”

Men när brottslingen försökt sätta dit en oskyldig blir doktorn betydligt mer positivt inställd till dödsstraffet:

”Haydocks åsikter tycktes ha undergått en fullständig förvandling. Jag tror han skulle ha velat ha Lawrence Reddings huvud på ett fat […] Om det här är sant, sade han, så kan ni lita på mig. Den där karln har inte rätt att leva.”

Att Christie låter den övertygade motståndaren till dödsstraff ändra sig talar sitt tydliga språk. Tanken är god, men i en värld där synd och ondska regerar är den inte praktiskt möjlig. I sin självbiografi skriver hon om grova brottslingar och att hon tror att ”de är skapta så, att de är födda med ett handikapp, som man kanske skulle tycka synd om dem för. Men inte ens då tycker jag att man ska skona dem.”

Till skillnad från exempelvis den svenska deckartraditionen som ofta sätter in brottet i en bredare samhällelig kontext ligger ansvaret i Christies böcker alltid hos individen. Denna handlar på grund av girighet, missunnsamhet eller svartsjuka, och blir på så vis aldrig mer än en karikatyr. Eftersom dessa egenskaper finns i den mänskliga naturen är förändring alltså inte möjlig. Det enda alternativet är bestraffning.

Det är nu 38 år sedan Christies sista bok om Hercule Poirot publicerades, men i september är han aktuell på nytt. Då ges en helt nyskriven bok om Poirot ut av författaren Sophie Hannah. Hon är den första som fått tillåtelse av Christies familj att föra vidare arvet från the Queen of Crime. Frågan är om hon kommer att överta Christies svartvita världsbild eller om hon kan låta en modern Poirot söka svaren i en värld som består av komplexa människor, med såväl ljus som mörker inom sig.