Var är ditt skyddsrum?

Det var i Reykjavik 1987, under slutfasen av kalla kriget, som presidenterna Reagan och Gorbatjov avskaffade en hel kategori kärnvapen – medeldistansrobotorna. I slutet av 1970-talet hade Politbyrån begått ett stort misstag genom att lämna klartecken till framflyttning av SS-20-robotar till Östeuropa. De åldrande ledarna felkalkylerade Natos reaktion. Trots stora protester av fredsrörelsen slöt västledarna leden och beslöt att placera ut amerikanska Pershingrobotar som svar på den sovjetiska aktionen.

Istället för att ha att utnyttja sina stora konventionella arméer i Warszawapakten hade Kreml manövrerat in sig själv i en situation där amerikanska medeldistansrobotar hade en snabbare reaktionsförmåga på det eventuella slagfältet än strategiska bombplan i USA eller ubåtar till havs. Dessutom fanns det före utplaceringen av SS-20-robotarna ett svårt beslut att fatta i väst.

Skulle man avfyra strategiska kärnvapen med en enorm förstörelsekraft som svar på ett anfall från öst? Var det nödvändigt och var det proportionerligt, var två av delfrågorna i ett sådant obehagligt scenario. Med Pershingrobotarna var det lättare att svara ja på den senare frågan. Inga stora robotar mot sovjetiska miljonstäder, utan ett förhållandevis precist svar på stridsfältet var mer försvarbart än det första alternativet, liksom alternativet att inte göra något alls – och antagligen förlora Västeuropa.

Överenskommelsen i Reykjavik och skrotandet av medeldistansrobotarna avvärjde inte bara ett militärt hot, det blev början på slutet av kalla kriget. Men nu verkar vi vara tillbaka i den gamla dåliga tiden. Ryssland har valt väg bort från Europa och utmanar den rådande ordningen med sitt aggressionskrig i Ukraina. För vad vi nu ser är reaktionen mot misären i det ryska försvaret under 1990-talet. Det var då örlogsfartygen rostade sönder i brist på underhåll. Då arméns officerare bodde som flyktingar i sitt eget land och fick långa perioder inte betalt. Och då USA i en koalition utkämpat tredje världskriget utan kärnvapen, fast i Irak 1991. En i sammanhanget överlägset rustad och tränad krigsmakt hade krossat Saddams sovjetiskt designade motsvarighet på kort tid.

I Moskva var goda råd dyra. En ny doktrin pressades fram under kort tid efter Kosovokriget. En av de främsta pådrivarna var sekreteraren i Nationella säkerhetsrådet, en viss Vladimir Putin. Han lyckades med konststycket att få acceptans för doktrinen och kunde sedan efter årsskiftet som ny president underteckna densamma våren 2000.

De taktiska kärnvapnen spelade stor roll, eftersom Moskva förfogade över en normal krigsmakt på dekis. Vid ”kritiska situationer för den nationella säkerheten” skulle de, var tanken, kunna sättas in som för att kyla ned en kris.

Framförallt var det kryssningsrobotar från flygplan som var fundamentet i detta koncept.

Flygplan som kärnvapenbärare erbjuder nämligen stor flexibilitet, de kan gå upp och kallas tillbaka. De kan uppträda över stora avstånd, just vad ett svagt Ryssland behövde. De bidrog också till en viss säkerhetspolitisk oförutsägbarhet, något som Moskva trivdes med.

Åren gick utan att andra än de mest inbitna experterna tog notis. Inte ens Georgienkriget 2008 innebar någon större omvärdering av Rysslands ambitioner. Men då övade man inte bara en invasion av de baltiska staterna, utan också en simulerad kärnvapenattack på Warszawa.

Genom Nato gick det en liten chockvåg, men strax förbyttes den i en viss irritation över högljudda balter och polacker. Ingen fick störa nystarten av förbindelserna mellan USA och Ryssland som den nya amerikanska administration hade tagit initiativet till.

I takt med det förnyade ryska självförtroendet och viss upprustning kunde Kreml skruva lite på doktrinen under 2010. Nu var det när ”själva statens existens är hotad” som det var aktuellt med insats av kärnvapen.

Nu kommer det allt fler tecken på att den ryska ledningen äter sig in i de förbjudna räckvidderna på 500–5 500 km som presidenternas INF-avtal (Intermediate-Range Nuclear Forces) stipulerade 1987. Dels finns det uppgifter om att Ryssland har utvecklat en kryssningsrobot till markrobotsystemet Iskander med längre räckvidd än 500 km. Dels att en interkontinental robot, RS-26 Rubezh, avskjutits på så korta avstånd som 2 000 km. Iskandersystemet kan avfyra robotar med antingen konventionella stridsdelar eller kärnvapenstridsdelar.

Kärnvapenexperterna argumenterar sinsemellan om dessa uppgifter konstituerar ett brott mot avtalet, och i så fall hur allvarligt det är för framtiden. Det är tydligt att Iskandersystemet vållar den största utmaningen, i synnerhet som det finns indikationer på att räckvidden skulle kunna vara så stor som 700 km. I teorin innebär det att markrobotbrigaden i ryska Luga når Stockholm.

Med detta system ställer Kreml sina motståndare i Washington inför två besvärliga omständigheter. Den ena är att det är mycket svårare att upptäcka ett förhållandevis litet system med stor rörlighet än de fasta installationer i silor som utgör de strategiska, markbaserade vapnen. Men värre är att en utökning av räckvidderna så småningom ger medeldistansliknande effekter. Det innebär att allteftersom vapenutvecklingen pågår skulle mer och mer europeiskt territorium täckas utan att utgöra ett hot mot USA.

Tillsammans med den underrättelse- och informationskrigföring Ryssland har visat prov på i Ukraina försöker Moskva med utvecklingen av de taktiska kärnvapnen bildligt talat omringa Natos konventionella överlägsenhet. Skulle en kris trappas upp till reguljära strider är tanken att man med begränsade kärnvapenattacker mot definierade militära mål ska kunna få motståndaren att backa och frysa läget för förhandlingar.

Ett sådant typiskt avgränsat militärt mål är FRA på Lovön, som Ryssland enligt Svenska Dagbladet övade anfall mot, en påsknatt förra året. Säkerhetspolisen har talat om ”de simulerade flygattackerna mot Sverige”. Nu är det inte säkert att detta var just kärnvapenanfall, men tre obehagliga iakttagelser kan göras.

Den första har inte med kärnvapen perse att göra, utan det faktum att Ryssland inte veterligen övade mot någon annan den natten. Det talar för att scenariot var en isolerad attack utan förvarning och troligen som inledning i ett större skeende. Att hålla kontinuerligt hög beredskap mot ett sådant hot är omöjligt, i alla fall med nuvarande försvarsförmåga.

Den andra iakttagelsen handlar om kärnvapenparaplyet som Sverige bistert, men kalkylerat, stod under när kalla kriget pågick. När Nato/USA minskat diametern på sitt nya paraply och vi betackat oss för detsamma, så blir det svårt att förklara hur vi ska kunna hålla oss någorlunda torra om det börjar regna igen. Hur skyddar sig en stat mot kärnvapenhot utan att ha egna eller andras att luta sig emot? Det kan möjligen gå, men det kräver antingen mycket starka skyddsåtgärder eller en mycket passiv, för att inte säga undergiven, utrikespolitik.

Den tredje iakttagelsen är att Sverige avvecklat sitt fantastiskt väl utbyggda civilförsvar, och delar av krisberedskapsbyråkratin skyr tanken på dess återkomst. Där förr skyddsrummen var kända och hemskyddsombuden övade återstår närmast ingenting. Krigsmakten för sin del övade på 1950- och 60-talen regelbundet i scenarier som omfattade attack med atomvapen.

Det centrala här är en befäst förmåga som upprätthåller viljan att försvara landet. Idag ser det annorlunda ut med försvarsförmågan. Handen på hjärtat: Var är ditt närmaste kommunala skyddsrum?