Råkultur

Tidigt på morgonen den 17 juni, 1972, greps fem inbrottstjuvar i det demokratiska partiets högkvarter i Watergatekomplexet i Washington. Männen, iklädda mörka kostymer och gummihandskar, stod just i begrepp att installera avlyssningsapparatur och stjäla dokument när polisen anlände. Nästa dag kunde Washington Post avslöja att en av tjuvarna uppbar lön från president Richard M Nixons omvalskommitté. Incidenten inledde ett händelseförlopp som i grunden skakade om det amerikanska etablissemanget och ledde till att Nixon två år senare, som förste och hittills ende sittande president, tvingades avgå. Vid det laget stod det klart att Vita huset hade försökt orkestrera en mörkläggning av inbrottet – otvetydiga bevis finns på de bandinspelningar från Ovala rummet som presidenten själv hade givit order om.

Forskare har under de senaste 40 åren producerat åtskilliga hyllmeter om Watergate-affären. Men motiven bakom Nixons agerande har förblivit dåligt utredda. Trots omfattande efterforskningar finns det fortfarande inga belägg för att presidenten själv beställde eller i förväg kände till inbrottet. Varför riskerade han då sin politiska framtid genom att beordra sina rådgivare att obstruera utredningen? Upprepade försök att rehabilitera Nixon har byggt på argumentet att presidentens verkliga brott inskränkte sig till mörkläggningen. Ken Hughes – verksam vid Miller Center of Public Affairs, ett forskningsinstitut kopplat till University of Virginia – punkterar effektivt den myten. Hans noggrant underbyggda bok Chasing Shadows bygger i viktiga delar på de nyligen tillgängliggjorda bandinspelningarna från Ovala rummet under Johnson- och Nixonåren. Genom att belysa kopplingarna mellan Watergate och händelser under 1968 års kaotiska presidentvalskampanj lyckas Hughes visa att Nixon lade grunden till sitt fall redan innan han hade vunnit presidentvalet. Watergate var en del av en omfattande kriminell verksamhet, styrd från Vita huset, som ytterst syftade till att undanröja bevis för presidentens försök att sabotera fredsförhandlingarna med Nordvietnam.

Vad var då kopplingen mellan Watergate och kriget i Vietnam? Samma dag som Lyndon Johnson oväntat aviserade sitt beslut att inte ställa upp för omval, tillkännagav han också avsikten att avblåsa det massiva bombkriget i Nordvietnam i syfte att få igång seriösa fredssamtal. Villkoren var att Hanoi respekterade den demilitariserade zonen och upphörde med beskjutningen av sydvietnamesiska städer. Johnsons initiativ kom att dominera presidentvalskampanjen under sommaren och hösten 1968. Officiellt stödde Nixon Vita husets linje, men han oroade sig samtidigt för att förhandlingar skulle ena det splittrade demokratiska partiet och blåsa nytt liv i den sittande vicepresidenten Hubert Humphreys kampanj. Denne låg visserligen efter i opinionsmätningarna, men utsikten om fred i Vietnam kunde snabbt ändra förutsättningarna.

Genom sin kampanjchef John Mitchell etablerade Nixon kontakt med Anna Chan Chennault, en kinesisk-amerikansk aktivist och viktig kugge i den så kallade Kinalobbyn – en löst organiserad gruppering av konservativa politiker och publicister som anklagade det demokratiska partiet för att ha förlorat Kina till kommunisterna. Chennault fungerade som en länk till den sydvietnamesiske ambassadören Bui Diem, som i sin tur kommunicerade med Saigon. Via denna kanal uppmanade Nixon den sydvietnamesiska ledningen med president Nguyen Van Thieu i spetsen att avvisa Johnsons fredstrevare. I gengäld lovade den republikanske presidentkandidaten bättre förhandlingsvillkor när han själv väl hade installerat sig i Vita huset.

Hughes betonar att Nixonlägrets intrigerande inte nödvändigtvis låg till grund för den sydvietnamesiska regeringens beslut att bojkotta fredssamtalen. Det är möjligt, men inte säkert, resonerar Hughes, att Nixons trevare via Chennault bidrog till att förlänga kriget. Vad Chasing Shadows däremot tydligt visar är att den republikanske kandidaten gjorde allt han kunde för att underminera utsikterna till fred – och att han gjorde det för personlig vinning. Senare Nixonapologeter har ofta framhållit presidentens avgörande roll i att avsluta Vietnamkriget. Vad Hughes lyckas visa är att Nixon i själva verket arbetade för att förlänga konflikten.

När rykten om Nixonlägrets påstådda kontakter med den sydvietnamesiska ledningen nådde Johnson, beordrade denne FBI att utreda saken. När FBI-chefen J Edgar Hoover besökte Nixon efter valet, lyckades han ge sken av att byrån satt på känslig information och att Johnson hade beordrat avlyssning av både Nixons kampanjplan och Chennaults hemtelefon. Inget av detta var sant, men uppgifterna oroade den nyvalde presidenten. Redan innan han flyttade in i Vita huset var han besatt av att hitta och förstöra dokument som skvallrade om kontakterna med Chennault. Uppdraget att spåra materialet gick till Tom Charles Huston, idag mest känd som mannen bakom den ökända Huston-planen, en rapport som drog upp riktlinjer för inbrott, avlyssningar och postövervakning i kampen mot inhemsk terrorism. Huston blev snart övertygad om att det verkligen existerade en rapport om Nixons intrigerande med den sydvietnamesiska ledningen och att denna förvarades i Brookingsinstitutets arkiv. Uppgiften visade sig vara felaktig.

Vad som däremot existerade var den så kallade Pentagonrapporten, en hemlig skrivelse om USA:s politiska och militära engagemang i Vietnam. Denna hade tagits fram av försvarsministeriet och läcktes senare av Daniel Ellsberg. De inspelningar från Ovala rummet, som Hughes tagit del av, visar att Nixon beordrade exakt ett inbrott under sin tid som president. Målet var inte Watergatekomplexet, utan Brookingsinstitutet. ”Kommer ni ihåg Hustons plan? Implementera den”, hörs Nixon säga den 17 juni 1971. ”Ta er in, för helvete, och få tag på akterna. Spräng kassaskåpet och ta dem.” Inbrottet utfördes aldrig och en del historiker har förringat harangen som en av presidentens många utbrott. Hughes visar emellertid att Nixon vid upprepade tillfällen återkom till planen.

Sommaren 1971 började Special Investigations Unit ta form. ”Rörmokarna”, som gruppen senare kom att kallas i pressen, etablerades utan kongressens vetskap eller översyn. De hade sitt högkvarter i Executive Office Building, intill Vita huset, och enligt det organisationsschema som senare uppdagades under Watergateutredningen sorterade gruppen direkt under presidenten. Organisationen var olaglig och dess verksamhet konstitutionsvidrig. Hughes visar på ett övertygande sätt att Rörmokarnas aktiviteter sprang ur presidentens oro över att kontakterna med Chennault skulle komma i ljuset. Försöken att sabotera Johnsons fredsinitiativ var inte det enda som Nixon var mån om att dölja. I början av 1969 inledde nordvietnamesiska styrkor en offensiv, möjligen för att testa den då nytillträdde presidenten. Beskjutning av städer i söder och av den demilitariserade zonen bröt mot de villkor som Johnson hade ställt upp för bombstoppet.

Istället för att återuppta bombningarna i norr valde Nixon att utvidga kriget och i hemlighet attackera kommunistiska fästen på kambodjanskt territorium, vilket fick till följd att nordvietnamesiska styrkor trängde djupare in i Kambodja. Den åtföljande destabiliseringen av landet satte i rullning den serie av händelser som ledde fram till Röda khmerernas skräckvälde. Senare, när de hemliga bombningarna blev kända för allmänheten, förnekade både Nixon och hans säkerhetsrådgivare Henry Kissinger sambanden. Under de inspelade samtalen från Ovala rummet däremot var de två rörande överens om att bombningarna utlöste kollapsen i Kambodja.

Den 9 augusti 1974 var det en vanärad president som tafatt gjorde segertecknet innan han för sista gången lämnade Vita huset. Nixons rykte förbättrades dock under åren fram till hans död. Även om Watergate fortsatte att färga debatter om den exekutiva makten, transparens, pressfrihet och kampanjfinansiering, tycktes allt fler vara villiga att förminska Nixons brott och istället fokusera på hans diplomatiska framgångar. Hughes bok är en synnerligen välkommen korrigering av den trenden. De bandinspelningar som Chasing Shadows bygger på – 3 400 timmar totalt (varav nära 2 700 hittills har blivit tillgängliga) – belyser vidden av Nixons kriminella verksamhet och belyser hans förakt för demokratins grundvalar. (Den intresserade finner bandinspelningarna här: http://millercenter.org/presidentialrecordings)

Flera av presidentens rådgivare dömdes till fängelsestraff under efterspelet till Watergate. En av de få som lyckades behålla både inflytande och anseende var Henry Kissinger. Hughes kommer troligen inte att rubba Kissingers position som den amerikanska utrikespolitikens nestor, men det källmaterial han åberopar visar likväl den bekymmersamt låga nivån på Nixon-administrationens interna diskussioner. Av inspelningarna att döma är Kissinger först och främst en jasägande överlevare, snarare än den realpolitiske geostrateg han själv gärna porträtterar i sina böcker. Presidenten framträder för sin del som en barnsligt självupptagen man, småaktig och bitter, besatt av politiska motståndare, verkliga som fiktiva, och driven av antisemitism, hat mot Ivy League-eliter och inte minst av konspirationsteorier.

Vi har fortfarande inte en fullständig bild av Nixons tid vid makten. En del av bandinspelningarna förblir hemligstämplade och vissa samtal är omöjliga att urskilja med dagens teknik. Det tillgängliga materialet visar dock med eftertryck att Watergate blott var en glimt av något mycket mer skrämmande. I saklig ton belyser Hughes den yttersta maktens simpelhet och den råa kultur Nixonadministrationen odlade.