Pennan är hans vapen

Jag har en penna, förkunnade Barack Obama i januari för två år sedan, ”och jag kan använda denna penna till att utfärda exekutiva order och fatta exekutiva beslut och administrativa beslut som rullar bollen framåt.”

På detta sätt varnade den frustrerade presidenten att om inte den republikanskt styrda kongressen antog fler lagar i enlighet med hans politiska agenda var han beredd att använda Vita husets makt för att få sin vilja igenom.

Obama menade allvar. Sedan 2009 har han utfärdat nästan 250 ”exekutiva order”, en form av federal rättsakt som ger president och regering en möjlighet till juridiskt inflytande som inte kräver kongressens godkännande. Obama har utfärdat sådana order inom vitt skilda ämnen; från federala minimilöner och villkoren för att äga vapen till migration och klimatförändringar.

Man skulle kunna tro att dessa presidentbeslut dels är papperstigrar (eftersom att de inte stöds av kongressen) och dels är okontroversiella (då man förväntar sig att presidenten inte skulle göra något som exempelvis bryter mot konstitutionen eller nuvarande lagar).

Det är emellertid fel på båda punkterna. Förvisso leder inte vart och ett av dem till svepande samhällsförändringar – precis som att alla lagar som stiftas av den amerikanska kongressen eller vår riksdag inte nödvändigtvis har drastiska effekter.

Men många av dessa rättsakter har haft stor påverkan på USA:s politiska utveckling. Ett exempel är ”Executive Order 9066” som utfärdades av Franklin Roosevelt under andra världskriget och som ledde till att fler än 100 000 amerikanska medborgare av japanskt ursprung bosatta i USA frihetsberövades och tvångsförflyttades till interneringsläger.

Det är också en missuppfattning att exekutiva order på grund av sin natur inte skapar kontroverser. Tag exempelvis migrationspolitiken. Eftersom kongressen inte har kunnat enas om att anta en bred migrationsuppgörelse tog Obama ett eget initiativ för ett par år sedan. Han utfärdade en exekutiv order som syftade till att ge vissa rättigheter till de runt fyra miljoner immigranter som har bott illegalt i USA sedan 2010, som ej förekommer i belastningsregistret, och som har barn som antingen är amerikanska medborgare eller innehar permanent uppehållstillstånd. Bland annat skyddade Obamas beslut de berörda immigranterna från att bli deporterade.

Men detta överklagades till en federal domstol som fastslog att den gällande migrationslagstiftningen, antagen av kongressen, tydligt stipulerar att immigranter som vistas illegalt i USA ska deporteras, och eftersom en exekutiv order inte är en lag kan den inte bryta mot existerande lagar. Något som tydligt illustrerar hur exekutiva order kan bli föremål för komplicerade juridiska tvister.

Till Obamas försvar kan man hävda han ofta har det amerikanska folket på sin sida. Opinionsundersökning efter opinionsundersökning visar att upp till tre fjärdedelar av alla amerikaner stödjer en höjning av minimilönen i enlighet med presidentens agenda. Det finns också tydliga majoriteter som är för striktare vapenlagar, som tycker att klimatförändringar utgör ett allvarligt hot, och som anser att immigranter som vistas i USA illegalt ska ha möjlighet att bli amerikanska medborgare.

Men hans exekutiva order utgör samtidigt ett reellt demokratiskt problem – av två skäl. Först och främst är det inte bara politiska utfall som spelar roll i en demokrati, utan även de politiska processerna har i sig ett egenvärde. Därtill finns det en risk att om Donald Trump vinner valet i november kan han försöka köra över kongressen och Högsta domstolen med argumentet att Obama har skapat en sådan praxis. Presidenten borde alltså ha skäl att vara mycket mer försiktig under sitt sista halvår i Vita huset; han lämnar över till sin efterträdare den 20 januari 2017.

Låt oss börja med vikten av att följa etablerade politiska processer. Det finns ett klart egenvärde i att följa processerna i ett demokratiskt system eftersom kontinuitet ökar den folkliga insynen, gör det lättare att utkräva ansvar och stärker rättssäkerheten. I den amerikanska konstitutionen står det: ”All lagstiftande makt skall tillfalla USA:s kongress.” James Madison, Alexander Hamilton, Thomas Jefferson, och USA:s övriga så kallade Founding Fathers avsåg att makten skulle delas mellan de statliga institutionerna.

Det var aldrig tanken att en ivrig president skulle kunna kringgå kongressen. Det är därför ingen slump att USA:s första 17 presidenter sammanslaget utfärdade färre exekutiva order än Obama ensam gjorde under sina första sex år vid makten. Det är naturligtvis förståeligt att Obama har valt att flitigt använda sina befogenheter när Republikanerna i kongressen på område efter område har visat sig ovilliga att samarbeta med Demokraterna. Men det är en sak att dela många av Obamas politiska ståndpunkter och en annan att låta dem uppnås till priset av en försämrad demokratisk process.

Ytterligare ett skäl för Obama att vara mer försiktig är som sagt risken att hans efterträdare heter Trump. I en morgonsoffa i tv-kanalen NBC tidigare i år fick Trump frågan om han som president planerar att använda exekutiva order för att få sin vilja igenom ifall kongressen r försöker blockera honom. ”Jag kommer att göra många olika saker,”sa den republikanske presidentkandidaten och hänvisade till vad han menade var en praxis som Obama skapat. Skulle Trump vinna i november kan man räkna med att argumentet återkommer många gånger.

Barack Obama verkar i dagsläget mest fokusera på sitt politiska arv. Istället borde han tänka mer på att vårda de statliga institutionerna. En bra ledstjärna för presidenten är John Roberts, chefsdomaren för Högsta domstolen. Roberts arbetade som jurist och sedermera högt uppsatt politisk tjänsteman åt både Ronald Reagan och George H.W. Bush innan han 2005 utsågs av George W. Bush till chefsdomare. Trots denna robusta konservativa bakgrund inom politiken dömde han till förmån för presidenten och den politiska vänstern i två mycket uppmärksammade och kontroversiella fall som handlade om Obamas sjukförsäkringsreform.

Det är svårt att tänka sig att Roberts personligen skulle vara för Obamas progressiva reform. Dessutom tycks båda besluten gå på tvärs mot chefsdomarens juridiska filosofi, vilket konservativa kommentatorer har pekat på när de har kritiserat Roberts för att vara inkonsekvent och svika Republikanerna.

Varför fattade John Roberts dessa två kontroversiella beslut när det verkar som om han inte ens riktigt själv trodde på dem? Svaret är förmodligen att han ville vårda Högsta domstolens som institution. Det verkar rimligt att Roberts förutsåg att om Obamas viktigaste reform fälldes, en reform som har mycket starkt stöd inom vissa grupper, skulle domstolens legitimitet riskera att skadas permanent. I intervjuer har också Roberts förklarat att han har en särskild roll som chefsdomare att bevara denna legitimitet.

Obama är inte den förste president som överanvänder exekutiva order när han är frustrerad över kongressen. Den värste missbrukaren var Franklin Roosevelt, som utfärdade fler än 3 500 order för att få igenom sin agenda. Men faran med Trump är också att han är en unik kandidat genom sin politiska okunskap och oförmåga att kompromissa.

USA:s framgång har till stor del byggt på maktspridning mellan å ena sidan, presidenten, kongressen, och högsta domstolen, och å andra sidan, den federala regeringen och delstaternas egna regeringar. Skulle Trump bli USA:s nästa president och inte få som han vill kommer han med största sannolikhet att försöka ändra på denna demokratiska grundpelare och stärka Vita husets makt.

Under sitt sista halvår vid makten bör Obama därför göra vad han kan för att försvåra att makt koncentreras till en eventuell president Trump – om olyckan skulle vara framme.