Appar mot tjuvjakt

I september 2013 fick jag för första gången se en noshörning. Det var mitt i natten vid ett vattenhål i noshörningsreservatet Ngulia i Kenya. Parkvakterna räckte mig en mörkerkikare och på avstånd kunde jag se två skuggor som rörde sig. En noshörning och hennes unge närmade sig långsamt för att få släcka törsten, båda var märkbart misstänksamma och oroliga. De kunde inte se oss, för noshörningar har jättedålig syn, men det märktes att de kände på sig att vi var där för de reagerade så fort vi rörde på oss. De stannade till, backade, med uppmärksamheten riktad åt vårt håll. De vet att det inte går att lita på människor. Tjuvskyttar har dödat nästan 10 000 stycken under de senaste årtiondena på den plats där jag just då satt. Noshörningarna jag betraktade var 2 av ungefär 65 som fanns kvar i området som en gång kallades Noshörningsdalen. Tiderna var svåra då och det är de alltjämt idag, inte bara för noshörningar i Kenya, utan för elefanter, giraffer och resten av världens utrotningshotade arter. Men mitt i den värsta tjuvjaktskrisen på årtionden är det här en hoppfull skildring om hur vi kan besegra dem som är på god väg att länsa världen på några av dess mest välkända varelser.

Under de senaste åren har tjuvjakt och viltbrott rakat i höjden, efter sig lämnar de decimerade djurbestånd. Under sju år dödades 144 000 afrikanska savannelefanter, en tredjedel av beståndet som återstod. I en takt av en dödad elefant varje kvart riskerar arten att utrotas inom tio år. I en takt av tre afrikanska noshörningar om dagen jagas de sista 25 000 hänsynslöst för sina horn. Priset på dem är högre än på guld i Kina och en del länder i Sydöstasien. Antalet afrikanska giraffer har minskat med 40 procent under de senaste 15 åren, till under 80 000. Jag har tillbringat mycket tid i Afrika på sistone och har hört skildringarna med egna öron. De är inte vackra.

Charles Omondi ansvarade tidigare för säkerheten för djuren i Kenyas största nationalpark, Tsavo West. Huvuddelen av tiden, sa han när jag träffade honom första gången, ”inser vi inte att vi har tjuvskyttar i parken förrän vi hör skott”. Och innan parkvakterna kan räkna ut varifrån skottet kom har gärningsmännen hunnit försvinna med sitt byte och kvar ligger ett ansiktslöst djur – bokstavligt talat. Elfenbenet eller noshörningshornen färdas sedan längs samma smuggelkedja som narkotika och illegala vapen. De skeppas från hamnen i Mombasa i Kenya via något av länderna runt Persiska viken till marknaderna i Kina och Sydöstasien. Längs rutten finns den internationella organiserade brottsligheten och till och med terrorgrupper som tjänar på det som har blivit den fjärde största smuggelgodskategorin i världen – en näring som är värd 23 miljarder dollar.

Viltbrott innebär ett storskaligt, organiserat och tungt militariserat företag och de boende i området har varken resurser eller kunskap för att på egen hand ta sig an denna utmaning. Därför har jag under de senaste tre åren inriktat min yrkeskarriär på att få denna fråga högt upp på dagordningen i debatten om internationell säkerhet och fred. Delvis för att jag inte kan tänka mig att uppleva Afrikas slätter utan dessa majestätiska varelser och delvis för att det hotar den globala säkerheten och freden. Men du behöver inte bara lita på mitt ord. FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon har kallat det vettlösa dödandet av djur ett ”allvarligt hot mot varaktig fred och säkerhet”.

Vi återvänder till Tsavo. Bara ett par dagar innan ett av mina besök i parken hade en större attack av tjuvjägare förhindrats. Goda nyheter, så klart, men tyvärr ett undantag. Den här gången hade dock ledningen vid parken fått ett underrättelsetips om att en attack var nära förestående. Nio parkvakter hade ordnat ett bakhåll och gömde sig tills tjuvjägarna till slut dök upp. De hade fått nöja sig med vatten, kakor och lite torkat kött och för att inte bli upptäckta hade de fått klara sig utan både tält och lägereld. Men sedan, efter två veckor, hörde parkvakterna röster runt 500 meter bort klockan tre på natten. De väntade tills tjuvskyttarna befann sig på ett avstånd av 10–20 meter, sedan öppnade alla nio eld samtidigt. Den våldsamma eldstriden mellan de två grupperna ledde till att tre av tjuvskyttarna dog.

Tjuvskyttarna hade kommit från landsvägen till Mombasa. I skydd av mörkret hade de vandrat sträckan på sju kilometer till det nordöstra gränsområdet till Ngulia. Efter anfallet skickades två fordon ut för att leta efter den fjärde förövaren och andra medbrottslingar. Dock utan framgång. Samtliga tjuvjägare var beväpnade och när man tog hand om kropparna visade det sig att en av dem arbetade som vakt vid stängslet, vilket antydde att det delvis var ett insiderjobb. En annan var anställd inom försvaret men för tillfället ledig.

Parkvakterna klarade sig oskadda denna gång. Runt tusen parkvakter världen över har inte haft samma tur under den senaste tioårsperioden utan dog i tjänsten. Många fler har blivit sårade i kampen för att skydda djuren. En amerikansk statstjänsteman beskrev nätverken med tjuvjägare som ”de mest förhärdade brottslingar som finns idag. Det är samma typer som smugglar människor, narkotika, vapen och blodsdiamanter.” I Tsavo och världen över har parkvakterna både sämre vapen och utbildning än tjuvjägarna, som är utrustade med mörkerkikare, tunga vapen och fler fordon än naturskyddsorganisationerna i de mest utsatta länderna i Afrika. Kikaren som jag använde när jag för första gången fick se en noshörning var en av två som sammanlagt 50 anställda vid reservaten skulle dela på. De famlar bokstavligt talat i mörkret i fråga om vad som händer i deras park. Första kvällen på savannen frågade jag en av parkvakterna bredvid mig varför han ville bli parkvakt. ”Jag älskar vilda djur” ,var det enkla svaret.

Vad ligger bakom ökningen av den illegala handeln med vilda djur? Under de senaste fem åren har en plötslig uppgång i efterfrågan mer än dubblerat priset på elfenben i Kina, där det är en statussymbol som den växande medelklassen eftertraktar. Att minska efterfrågan på elfenben i länder som Kina och regioner som Sydöstasien är en avgörande del i att komma till rätta med den utmaning som tjuvjakten innebär. Men just nu, och under de närmaste åren, behöver vi ingripa med kraft och använda det internationella samfundets makt för att gå emellan tjuvjägarna och dessa försvarslösa djur. Ett sådant radikalt steg skulle kunna vara att låta FN:s säkerhetsråd ge sitt godkännande till att bilda en skyddsstyrka för att trygga dessa djur. Det finns redan en förebild i fråga om att vidta djärva åtgärder för att skydda de värnlösa.

År 2005 blev FN:s doktrin om ”ansvar att skydda” enhälligt antagen. Dess syfte är att förhindra folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. En av dess grundprinciper säger att när ett land har visat sig vara oförmöget eller inte berett att skydda sin befolkning har andra länder ett ansvar att ingripa och skydda civilbefolkningen om den är i fara. FN:s säkerhetsråd har makt att godkänna användande av våld för att uppnå dessa mål.

Samma logik kan tillämpas på vilda djur. Det ständigt sjunkande antalet elefanter visar att en del länder med betydande elefantbestånd för närvarande är oförmögna att skydda dem på ett effektivt sätt, trots att de få stöd för att göra det. En del statliga myndigheter är till och med delaktiga i tjuvjakten, att lita på deras stöd är följaktligen ett hopplöst företag.

FN-styrkor har använts i en mängd olika situationer för att främja fred och säkerhet, men de har aldrig satts in för att skydda ett djur som elefanten. Många länder skulle begripligt nog motsätta sig att utsätta sina soldater för fara för ett sådant uppdrag, och just därför är det viktigt att påpeka att målen är betydligt högre än att bara rädda elefanter. Förutom säkerhetshotet som tjuvjakten utgör innebär förlusten av elefanterna också ett allvarligt avbräck för många afrikanska länder som är beroende av det populära djuret för att locka resenärer och affärsrörelser. En del länder som korsas av de sista kvarvarande elefanterna får 10–20 procent av sin BNP från turismen. Enligt Världsturismorganisationen (UNWTO) är Afrika en av de regioner i världen där turismen växer snabbast, och att åka på safari är den vanligaste vildmarksturismen. Utrotningen av elefanterna skulle förstöra turismens enorma men ännu outnyttjade ekonomiska potential i Afrika och utgöra ett betydande hot mot utvecklingen i fattigare delar av världen.

År 2013, ungefär vid samma tid som jag för första gången fick se en noshörning, beställde Hillary Clinton en underrättelseanalys för att utröna säkerhetskonsekvenserna av tjuvskytte och andra viltbrott. Clinton satte upp frågorna på den säkerhetspolitiska agendan och dussintals andra länder har följt hennes exempel. Nya program har inletts, bland annat av militära och säkerhetsorienterade organisationer i olika länder samt multilaterala organisationer. Vi rör oss alltså i rätt riktning när det gäller att erbjuda större yrkeskunnande till skydd för djuren.

Banbrytande ny lagstiftning antogs också nyligen av kongressen i USA. Denna åtgärd är viktig eftersom den likställer brott mot vilda djur med annan internationell organiserad brottslighet, såsom människo-, vapen- och narkotikasmuggling som ju allmänt är erkända som hot mot freden och säkerheten i världen. I och med detta öppnas dörrarna för att börja överväga bredare säkerhetslösningar mot miljöbrott. Den så kallade ”END Wildlife Trafficking Act” rekommenderar också ett mer decentraliserat synsätt på teknik och innovationer för att bygga kapacitet i fält. Inom detta område har Sverige ett ledande projekt vid Linköpings universitet.

År 2014 lanserade professor Fredrik Gustafsson ett teknikprojekt för att skydda vilda djur och parkvakter i Afrika. Tekniken, allt från en mobilapp till förarlösa plan, utvärderas och testas vid Kolmårdens djurpark (åk dit nästa sommar för att se projektet på riktigt). Testad teknik införs också på plats i Kenya. Nu har parkvakterna utrustats med smarta telefoner och en mobilapp så att de kan registrera sina iakttagelser av djur i realtid. Officerarna kan se var parkvakterna har patrullerat och justera rutterna när så behövs. Häromveckan fick jag e-post från en av officerarna som har hand om noshörningarna vid reservatet i Kenya. Meddelandet handlade om tekniken som vi hade utvecklat: ”Vi kan nu se bevakningsområdet och fatta välunderbyggda beslut om var parkvakterna behöver förbättra sin bevakning i september”, skrev Maina. Det är utan tvekan ett av de mest glädjande e-postmeddelanden jag har fått i tjänsten sedan jag för första gången fick se en noshörning, eftersom det innebär ett stort steg framåt för folket på fältet, liksom för djuren. Sedan jag för första gången fick se en noshörning i Ngulia har antalet djur i reservatet i själva verket ökat från runt 65 till cirka 84.

Under World Conservation Congress senaste möte, världens största miljö- och naturvårdskonferens, erkände generalsekreteraren för CITES (Convention of International Trade in Endangered Species), John Scanlon, att naturvårdarna inte ensamma kunde vinna mot internationella brottslingar som har gjort dödandet av djur till en hörnsten i sin illegala verksamhet. Han har rätt. Militära, polisiära och säkerhetsorganisationer inom stater och multilaterala organ är avgörande för att trygga våra sista värnlösa djur. Dessa organisationer måste sluta upp tillsammans med de traditionella miljövårdsgrupperna. Detta är obekvämt för vissa, men en nödvändig allians för att stoppa slakten på våra mest storslagna djur.

Johan Bergenäs är säkerhetspolitisk analytiker vid tankesmedjan Stimson Center i Washington.

Artikeln är skriven särskilt för Axess. Översättning: Martin Peterson