Konstnärinnan som tog plats

Sigrid Hjerténs liv och verk är en heltäckande biografi där vi får följa henne genom livet, från barndomen till hennes död på Beckomberga 1948. Livet löper genom hennes konstnärskap, vardagliga, allvarliga tavlor som speglar hennes tillvaro. Ofta söker hon sig fram i en explosion av färger. I stort bygger biografin på brev mellan makarna. De hade en livlig och intim korrespondens. Breven citeras ofta i sin helhet och är skrivna på ett slags märkligt bebisliknande språk som makarna använde sinsemellan. De avhandlar allt från målningar och utställningar till brist på pengar, disk och städning.

Görel Cavalli-Björkman som är professor samt före detta intendent och forskningschef vid Nationalmuseum öppnar dörren på glänt till ett äktenskap där konsten var barnet och där makarna Grünewald arbetade sida vid sida och stimulerade och uppmuntrade varandra. Sigrid Hjertén var onekligen navet i detta äktenskap liksom den som organiserade deras vardag, vad gäller både utställningar och det dagliga livet. Sigrid Hjertén stiger fram som en nydanande, utforskande modernist i Görel Cavalli-Björkmans biografi! Det är befriande, många har tidigare skrivit om hennes konstnärskap, men ofta i skymundan av hennes äktenskap med Isaac Grünewald och den sjukdom som drabbade henne senare i livet. I Görel Cavalli-Björkmans biografi får vi möta en annan människa, en självständig, målmedveten konstnär som utmanar gränser och vet vad hon vill och som också får sitt stora genombrott som en av Sveriges mest intressanta konstnärer.

Sigrid Hjertén föddes i Sundsvall 1885, hennes far Svante Hjertén kom från enkla förhållanden. Som barn drabbades Sigrid av många livsavgörande olyckor, hennes mor Maria Rahm avled när Sigrid endast två och ett halvt år gammal. Hon fick en rörig tillvaro och fick tidigt lära sig att stå på egna ben. Fadern Svante Hjertén var gammaldags, gudfruktig och lade ett lika stort som tungt ansvar på Sigrid. Barndomens upplevelser tog sig uttryck i en stor ängslan. Det var heller ingen självklarhet att Sigrid skulle bli konstnär, hon ville läsa ekonomi på Handelsinstitutet eftersom hon var duktig på både ekonomi och affärsverksamhet. Arkitekten Ragnar Östberg upptäckte den unga Sigrids konstnärliga talang och uppmuntrande henne att söka till förberedande konstnärlig utbildning för att komma in på Högre Konstindustriella skolan, vilket är nuvarande Konstfack. Så blev det och Sigrid kom in i en krets av författare, konstnärer och arkitekter, bland dem fanns Carl Milles.

1909 är ett avgörande år för Sigrid Hjertén, då sätter hon sig på tåget till Paris och där blir hon elev hos Henri Matisse och dessutom förälskad i Isaac Grünewald. Matisse var betydelsefull för hennes konstnärskap. Han var ledare för expressionisterna, deras färgrika konst väckte vid denna tid en stor uppståndelse och många var upprörda över deras sätt att måla. När Hjertén skrev till sin vän Carl Milles från Partis och berättade att hon gick i lära hos Matisse fick hon till svar att ”sådana apor är världen full av”. Matisse upptäckte henne bland alla sina elever, och de var många. Sigrid Hjertén var inte den enda från Sverige som gick i lära hos Matisse. Där fanns Isaac Grünewald och Nils Dardel, för att nämna några. De sedermera berömda amerikanska syskonen Stein var också där. Berättelsen om hur Matisse upptäckte Hjertén är som en film från Hollywood. Han gick runt bland sina elever med stannade plötsligt upp framför hennes målning. ”Han stod där länge, han putsade brillorna, lägger händerna över magen och rullar med tummarna.” Sedan brister han ut i förtjusta tillrop.”

Men Sigrid Hjertén hade också andra förebilder bland expressionisterna. En sådan var Paul Cézanne som också påverkade Pablo Picasso i hans utveckling mot kubism. Resan till Paris inspirerade henne, under 1910-talet utvecklar hon sitt färgrika måleri, vardagen och sonen Iván blir motiv i hennes tavlor. Under den tiden blir Isaac Grünewald en målare i karriären och han får många uppdrag. Senare blir han också professor.

1920 tar Sigrid Hjertén med sig sonen Iván och flyttar till Paris. Hon väntar på att Isaac ska komma, men det gör han inte. Under tiden hon var bosatt i Frankrike fjärmar hon sig från konstutvecklingen i Sverige. Det blir kärleken till den franska kulturen och Frankrike som formar hennes konstnärskap. Hon påverkades av det hon såg, hon följde utställningarna i Paris. Det blev tydligt att hon behövde inspiration av sin omgivning. Målningarna kom människor nära, verkligheten finns där. Hon drömmer om att äga en bit jord med ett hus och en trädgård. Här kommer också ett stort intresse för kläder och i breven till Isaac beskriver hon färgerna på den rosa kappan och silkesstrumporna.

Den tredje perioden i hennes konstnärskap framträder när hon återvänder till Stockholm 1932. Det är på 1930-talet som hon på allvar får sitt genombrott i den moderna konsten. På Konstakademins utställning 1936 fanns över 400 verk från hennes totala produktion. Året före hade familjen Grünewald en gemensam utställning på konsthallen i Göteborg, Iváns tavlor ställdes också ut. Göteborgs-Tidningen skrev: ”Är professor Isaac en målarbegåvning, är hans maka ett målargeni och med den plötsliga påkomna rastlösa produktiviteten – samtliga här utställda verken är tillkomna under de tre sista åren – tycks följa en fördjupning och intensifiering av konstnärskapet.”

Görel Cavalli-Björkman vill med sin bok förändra bilden av Sigrid Hjertén och hon har lyckats med detta. Andra som skrivit om Sigrid Hjertèn – framförallt genusforskare – har framställt henne som många andra kvinnliga konstnärer plågade och beroende av sina män för framgång. Men detta tillbakavisar Görel Cavalli-Björkman, som menar att genusforskarna inte till fullo insett vad som kan rymmas i en relation som Sigrids och Isaacs. ”Rent konstnärligt levde de i symbios. Konsten utgjorde deras blodomlopp och konstverken var deras gemensamma barn.”

Görel Cavalli-Björkman vänder sig också emot dem som har fokuserat på Sigrid Hjerténs psykiska sjukdom och de sista tragiska åren på Beckomberga där hon avled efter en lobotomi. Det är frestande att jämföra Sigrid Hjertén med Josephson och Hill, som båda drabbades av schizofreni och där intensiteten stegrades med deras sjukdomsbild, skriver Cavalli-Björkman. Men till skillnad från deras konst, som blev helt förändrad, ändrar sig inte Sigrids målningar i grundkaraktären. Hon hade redan hittat sin plattform, däremot släppte hon alla hämningar och exploderade i färger.

Sigrid Hjertén var alltid mycket medveten om sitt konstnärliga värde och hon förde fram sig själv och sitt konstnärskap. I en tidningsartikel 1916 konstaterar hon att konstnärsäktenskapen trots allt går ganska bra, men skulle de gå sönder beror det inte på konsten, menar hon, såtillvida inte hustrun är skickligare än mannen.

Sigrid Hjertén deltog i 115 utställningar under sin livstid och hade flera parutställningar med Isaac Grünewald. 1916 när Sigrids första separatutställning invigdes designade hon också själv affischen. Recensionerna av utställningen i pressen blev dock både nedlåtande och okunniga. Det fanns liten förståelse för hennes konst. Men den synen på hennes konstnärskap ändras successivt. 1936 på Konstakademin i Stockholm hade hon sin absolut största succé, hennes stora genombrott. Att hon fick bättre recensioner än Isaac Grünewald var något som hon själv noterade, och var nöjd med. Sigrid Hjertén var onekligen en av det svenska avantgardets absoluta frontgestalter. Hon bröt nya vägar, hon kritiserades och hyllades för sitt expressiva måleri. Görel Cavalli-Björkmans biografi är rikt illustrerad och det är en fröjd att skåda hur konstnärens liv får uttryck genom hennes målningar. Hur vardagen och kvinnan tar plats i konsten.