En höger utan komplex

Det var uppenbart att ”högern” – i någon mening av ordet – organiserat sig till en folklig rörelse som mest påminde om ”vänstern”. Man var tvungen att lyssna noga på orden bakom det typiska skanderandet, läsa ordentligt på de lika typiska plakaten hållna av lika typiskt ungdomliga personer för att förstå vilka man hade att göra med.

Kritikern Albert Thibaudet skrev en gång att politiken automatiskt tenderar till vänster, och litteraturen lika automatiskt till höger. Överdriften har ett korn av sanning, såtillvida att den brett definierade vänstern sett det som sin uppgift att driva kollektiva projekt medan högern i regel snarare agerat bromskloss och i detta syfte ofta mobiliserat det konkreta mot det abstrakta: kulturen eller den enskilda upplevelsen mot rationaliteten eller sociologin. Detta förhållande – eller snarare det förhållandet att det i Frankrike inte längre förhåller sig på det sättet – bildar utgångspunkt för Alexandre de Vitrys essä Sous les pavés, la droite. Syftet är att kritisera den franska högerns förvandling till en populistisk massrörelse, men också att diskutera hur denna vulgariseringsprocess hänger samman med förlusten av en skönlitteratur till höger: den stolta tradition som sträcker sig från Chateaubriand och Balzac via Baudelaire och Flaubert fram till våra dagars Houellebecq. Nästan alla de stora författarna, eller i varje fall de mest litterära, de som har fördjupat sig i litteraturens väsen som ett alternativ till att handla i världen, har i någon mening av ordet lutat åt höger.

Den höger som de Vitry själv räknar sig till definierar han på ett litet eget men ganska tänkvärt sätt. Högern är enligt de Vitry ett fenomen som bäst förstås som en sekundär reaktion på vänstern, och som därför är internt splittrad och med nödvändighet har sitt väsen i moderationen. Men sedan 2013 års demonstrationer har någonting nytt vuxit fram. Symtomatisk är för de Vitry en slogan som sedan några år ofta har återkommit i den franska politiska diskursen: ”une droite décomplexée” – en höger utan komplex, som inte ber om ursäkt längre. Men enligt de Vitry innebär detta ett slags kategorimisstag.

En ”vänster utan komplex” är helt enkelt extremvänstern, vilken inte tyngs av regeringsansvar och därför kan agera dåligt samvete åt vänstern vid makten. Den normala, parlamentariska högern är dock inte en extremhöger som tvingats kompromissa, utan snarare en kraft som på olika sätt – konserverande eller liberaliserande – hindrat alltför långtgående kollektiva politiska projekt. Talet om en höger ”utan komplex” innebär att man misskänner högerns väsen: moderationen och den inre mångfalden. Fram växer istället en förenklad rörelse med en oklar avgränsning mot det högerextrema.

Vi får också en bild av dessa nya rörelser i det ”nedstigande i underjorden” som bokens omslagsband litet sensationalistiskt lovar oss: ett panorama över de många smårörelser och medieplattformar som i dagens Frankrike befolkar landskapet till höger om den parlamentariska politiken. Även om de Vitry målar med bred pensel och inte drar sig för en viss guilt by association, undgår det nog inte läsaren att det finns grader i detta helvete. Här finns såklart Putinentusiaster, muskelbyggande maskulinitetsideologer och andra typer av det slag som numera verkar ha blivit så universella att de endast har en fast boplats på internet.

En del av rörelserna som räknas upp tycks dock ganska oförargliga och är uppenbart intressanta som tidsfenomen, till exempel den ”integrala ekologins” förkämpar kring tidskriften Limite. de Vitry menar väl heller inte att samtliga dessa utgör en extremhöger eller ens ligger nära Front National. Men det finns drag hos denna aktivistiska höger som gör att grupperna trots sina inbördes skillnader har mer gemensamt med varandra än med den traditionella borgerligheten. Med tanke på dessa idéers popularitet hos den yngre befolkningen är det troligt att de kommer att omvandla själva idén av vad det innebär att stå till höger.

Centralt för de Vitry är att denna nya rörelse inte är litterär. Den saknar därmed viktiga komplicerande faktorer, som individualismen och skepsisen mot politiken som projekt. Där det under tidigt 2000-tal fanns en litterär höger, till vilken bland andra Michel Houellebecq kan räknas, är det idag rätt glest bland leden. I Frankrike har litteraturens roll varit den rakt motsatta för de två blocken, menar de Vitry. Medan litteraturen för vänstern typiskt sett har inneburit en frestelse att offra det politiska projektet för det individuella, har den för högern snarare inneburit möjligheten att ställa sig vid sidan och håna de politiska rörelserna eller att peka på värden som inte i första hand är politiska.

Om det har funnits en motsvarande identitetsupplösande frestelse för högern, har denna snarare bestått i att ge sig hän åt motståndarnas specialgren: den politiska militantismen. Ur denna synvinkel har litteraturen varit en kraft som hjälpt de borgerliga att bevara sin inre mångfald och moderation, inte minst genom att påminna om att allt inte är politik. Denna blandning av säkerhetsventil och kulturellt vapen som högerlitteraturen utgjort har nu i stort sett försvunnit. Och även om den nya högern verkar läsa en del – det är trots allt Frankrike vi talar om – tycks man mest använda litteraturen i jakt på användbara politiska sentenser, eller utnämna äldre författare till ”profeter” vilka tidigare än andra har diagnostiserat det förfall man nu ser gripa omkring sig.

Det samband de Vitry ställer upp har nog inte riktigt de kausala samband han vill antyda, och hans framställning är knappast fri från motsägelser. I sin jakt på en nutida motsvarighet till den litterära högern tvingas han också tänja denna kategori till bristningsgränsen genom att försöka pressa in Patrick Modiano och Emmanuel Carrère. Samtidigt lyckas han, just genom att han leker med begreppen en aning, säga en hel del träffande om både högerns och litteraturens väsen. Här finns kanske lärdomar även för ett land som Sverige.

Den strikt politiska dimensionen lämnar jag därhän, och nöjer mig med att konstatera att en del antyder att en liknande situation skulle kunna uppstå i Sverige. Men vad gäller litteraturen? Idag är det få författare som kan räknas som ”öppet höger”, och att det känns naturligt att använda ett sådant uttryck är möjligen betecknande för det lilla svenska kulturlivets räddhågsna konformism. Samtidigt kan de Vitrys synsätt hjälpa oss att få syn på en skönlitteratur till höger som har funnits där hela tiden utan att vi tänkt på den som en sådan.

Jag syftar inte främst på ideologiskt profilerade författare som Sven Fagerberg eller Lars Gustafsson, utan på de skeptiska eller individualistiska drag och försvar för äldre livsvärden som man kan finna hos många andra författare, vilka betraktas som opolitiska eller antas stå till vänster. Många av dessa skulle säkerligen ha protesterat mot etiketten, men jag tror inte att det i första hand är vad som hindrar oss från att kategorisera dem på det sättet. Snarare har det nog att göra med djupt rotade och sällan ifrågasatta begreppsscheman hos kulturjournalister och humaniorainstitutioner, enligt vilka ”kritik” tenderar att uppfattas som en exklusiv vänsterangelägenhet.

Problemet är i så fall inte en brist på högerlitteratur, utan att den svenska högern i alltför liten utsträckning är litterärt intresserad och inte tagit upp striden om tolkningsföreträdet.

Men kanske är detta en ofruktbar definitionsfråga, och kanske återspeglar det att de Vitrys pamflett grundar sig på en litet för generell dikotomi. Oavsett vilket är det lätt att hålla med de Vitry om behovet av de drag han räknar till den litterära högern, och detta gäller i Sverige lika mycket som i Frankrike. I en tid då samhället polariseras mellan en aggressivt förenklande populism och en fartblind och ytlig politisk progressivitet är det viktigt att ta fasta på litteraturens förmåga att nyansera, kritisera, sätta det konkreta mot det abstrakta och visa på de absurditeter som kollektiva projekt inte sällan leder till på det individuella planet.