Nu förstår jag min samtid

På anslagstavlan i köket har jag en serieruta uppsatt, som jag småler åt varje gång min blick fastnar på den. I rutan avbildas två av serietecknaren Martin Kellermans långnästa figurer nedanför korset, där en likaledes långnäst Kristusgestalt hänger uppspikad. Jesus, hette han Kristus i efternamn eller, frågar den ena långnäsan. Jesus Kristus låter taget, svarar den andra. Framför korsets stomme är en tom burk med skylten ”Skänk en slant” placerad. Det är inte ofta man ser någon religionssatir publicerad i offentligheten överhuvudtaget, vilket är oroväckande eller åtminstone otillfredsställande, så jag värdesätter och vårdar min ovanliga serieruta.

För ett antal år sedan läste jag en krönika av skribenten Nima Dervish. Min minnesbild är att den hade en ganska morsk rubrik: ”Muslimer behöver mer hårdrock”. Även den satt urklippt på anslagstavlan under lång tid. Hårdrocken har inte precis dragit sig för att använda bibliska metaforer och vrida till dem. Dervish efterlyste mer satir och humor i religionens heliga värld. En uppfriskande och allvarlig uppmaning. För lättkränkta religiösa människor med begränsad utrustning för humor, inom vilken trosåskådning det än må vara, är inte enbart trista utan farliga. Historien, och samtiden för den delen, visar hur kvävande och kväsande ett samhällssystem blir när religionen sätter människans och samhällets gränser och har sista ordet.

”Religion och tro som klarar av en filosofisk diskussion är byggd på god teologi.”

Det finns god och dålig teologi, sa den välkände italienske professorn och författaren Umberto Eco. Djupt bildad i litteraturvetenskap, semiotik och historia visste Eco vad han talade om och jag har ofta återkommit till hans distinktion. Religion och tro som klarar av en filosofisk diskussion är byggda på god teologi. Ett sådant trossystem är öppet och dess utövare kan leva med frågor och stå ut med kritik, växa och fördjupas av mothugg. Ecos resonemang liknar den svenske filosofiprofessorn Ingemar Hedenius uppfattning. I vissa teologiska kretsar är Hedenius och hans religionskritik fortfarande en styggelse.

Den traditionella religionen må på många håll ha en undanskymd plats idag, men samtiden har funnit fenomenet Greta. Det existerar kyrkliga medarbetare som framfört övertygelsen om att Greta är en profet. Trons kärna idag är omvändelsen till ett fossilfritt liv. Kanske var det sådana profetutnämningar Sveriges Radios USA-korrespondent hade tagit del av när vederbörande rapporterade ifrån New York då Greta kom inseglande. Hade jag inte vetat bättre, skulle jag faktiskt trott att det var Jesus Kristi återkomst korrespondenten bevittnade, eller i alla fall världens Frälsare som gick på Hudsonflodens vatten. Genom en ömsom viskande, ömsom exalterad radioröst fick lyssnarna ta del av underverket.

Efter den radiosändningen insåg jag att volymen aldrig verkar kunna bli tillräckligt hög avseende fenomenet Greta. Ingen seriös granskning eller analys göre sig besvär.

Annars finns det väl en del spörsmål att resa, som det ansvariga i att hylla att flickor i Afrika offrar sin skolutbildning, som det aningen bekymmersamma budskapen om att tvinga fram förändringar – tvång har som bekant en besvärlig skala – och det faktum att utsläppsgaserna ökar i Sverige, Gretarörelsen och de många klimatmanifestationerna till trots. Den trosrörelse som utnämnt Greta till profet kvalificerar sig in i Umberto Ecos kategori dålig teologi. Om filosofiprofessorn Hedenius hade trott på uppståndelse skulle han ha kunnat komma tillbaka med domslutet över Gretarörelsen.

En väninna lyckades dock nyligen hitta en förklaringsmodell för att navigera i denna neorevolutionära och alarmistiska tid. Hon sa: Min man och jag såg om Monty Pythons Ett herrans liv (Life of Brian), nu förstår jag min samtid. Vi lever helt enkelt i Ett herrans liv. Det var länge sedan jag skrattat så befriat åt tillvaron. Scenerna ur filmen rullades upp från mitt minne som ett radband, inte minst den där Brian slänger en sandal på sina följare och sandalen fångas upp och blir helig. Så upp med hakan och se livet från den ljusa sidan, kära läsare, religionssatiren har blivit verklighet.