Kim Jong Un har nya vänner

Vad gör egentligen runt 15 000 nordkoreanska soldater i Ryssland? Siffran är osäker – en tredjedel beräknas ha skadats eller dött. Nordkorea och Ryssland förnekade fram till slutet av april att nordkoreanska trupper alls stred för Ryssland. Den enda tillgängliga informationen var hårt kontrollerad av ­ukrainska myndigheter, i form av intervjuer med det fåtal nordkoreanska soldater som tillfångatagits av ukrainska trupper. Men den 26 april bekräftade både Ryssland och Nordkorea det militära samarbete som omvärlden länge känt till. I juli beräknade Ukrainas underrättelsetjänst att ytterligare 30 000 nordkoreanska soldater under de kommande månaderna kommer att skickas till strid i Ryssland.

Vid en första anblick verkar Nordkoreas diktator Kim Jong Un ta en stor risk. Kommer omvärlden till slut att känna sig tvungen att möta den aggression som Nordkoreas stridande på europeisk mark innebär? Hur reagerar vanliga nordkorea­ner på nyheterna? Att slåss för sitt land är en sak, men vad tycker nordkoreanska föräldrar egentligen om att tusentals av deras söner offras i ett krig på andra sidan jorden? Hur skulle deras vittnesmål kunna skada Nordkoreas rykte, om de deserterade i stora skaror till Ukraina, och sedan vidare till Sydkorea? Hur rimmar truppdeltagandet med Nordkoreas stats­ideologi Juche, där självständighet och oberoende från andra stater är ledstjärna?

Den mest basala förklaringen är den krassa. Nordkorea vill ha resurser, politisk uppbackning, hårdvaluta, och vapenteknologiskt stöd från Ryssland. Ryssland behöver i sin tur artilleripjäser och ammunition, och de behöver soldater. Allt detta kan Nordkorea erbjuda, dessutom till en relativt låg kostnad. Landet har en väl utbyggd militärindustri med inhemsk tillverkning och beräknas ha en av världens största arméer sett till befolkningsmängd. Nordkorea har dessutom som ett av få länder i världen diplomatiskt och öppet stöttat Rysslands invasion från början, och under våren och sommaren 2025 reste både Putinrådgivaren Sergej Sjojgu, och Rysslands försvarsminister Sergej Lavrov, till Nordkorea för möten med Kim Jong Un.

Nordkorea som stat, och dess relation till omvärlden, bygger på en kombination av sällsynt olyckliga historiska tillfälligheter.

Men ser man Nordkoreas inblandning i Rysslands krig i ett historiskt perspektiv finns en djupare logik. Enligt Nordkoreas världsbild utkämpar USA och dess allierade ett ”nytt kallt krig” mot Kina, Ryssland och andra stater som på olika vis utmanar internationella hierarkier. Samma väst­liga ”imperialism” som förnekar Nord­korea rätten till sitt eget kärnvapenprogram tvingar Ryssland att försvara sin intressesfär i Europa. Tack vare denna gemensamma grundsten i världspolitisk ideologi kan Nordkoreas och Rysslands allt tätare band överleva även ett slut på kriget i Ukraina, och kanske stärkas ytterligare.

Nordkorea som stat, och dess relation till omvärlden, bygger på en kombination av olyckliga historiska tillfälligheter. Koreas delning i Nord och Syd blev formell 1948 men inträffade redan 1945. Då besegrades Japanska imperiet av de allierade i andra världskriget och Korea, som ockuperades av Japan under kriget, delades in i ockupationszoner mellan segrarländerna. Nordkorea kom i praktiken att byggas upp enligt sovjetisk modell.

Kim Il Sung, Nordkoreas grundare, inspirerades starkt av Sovjetkommunismen framförallt under Stalin. Samtidigt är det tydligt att landets utrikespolitiska tänkande påverkats av Lenins syn på världen. Lenin såg krig som en oundviklig följd av kapitalism och imperialism, där profitjakten ständigt måste matas med nya territorier. Världen kan med andra ord bli fredlig först när kapitalismen försvinner. På samma sätt menade Kim Il Sung att kapitalistiska stater ständigt skulle försöka krossa de socialistiska, vare sig genom krigshot eller infiltration.

I nordkoreanskt tal är ”imperialismen” idag oftast ett kodord för USA. Så blev fallet först i samband med Koreakriget (1950–53), där Kim Il Sung i beslutet att invadera Sydkorea bedömde att USA inte skulle ingripa till Sydkoreas försvar. Västvärldens stormakt blandade sig med andra ord i en konflikt den inte hade med att göra. För Kim blev USA under kalla kriget en fortsättning på den japanska imperialism han själv växte upp under och senare slogs emot som gerillasoldat under 1930-talet. I stort sett sedan grundandet har Nordkoreas inställning varit att världen kan indelas i två kategorier: rättfärdiga och orättfärdiga stater, där de senare framförallt består av USA och dess mario­nettstater (som Sydkorea). Rättfärdiga, ”oberoende” länder är sådana som motsätter sig USA-imperialismen eller vägrar att ta tydlig ställning – som Kuba, Kina och inte minst Ryssland.

Nordkorea har ofta stöttat vad man sett som anti-imperialistiska kamper och ”oberoende” stater (som i praktiken ofta stod de kommunistiska stormakterna nära) – trots att sådana engagemang rimmar illa med statsideologin Juche enligt vilken inblandning i andra staters förehavanden ses som roten till många av världspolitikens problem och orättfärdigheter. Kubas Che Guevara var en naturlig allierad och trots sin haltande ekonomi gav Nordkorea både militärt och ekonomiskt stöd till Ho Chi Minh under Vietnamkriget, inklusive runt hundra stridspiloter. Inför oktoberkriget 1973 skickade Nordkorea en militär styrka på omkring 1 500 personer för att stötta Egyptens rustning mot Israel, dessutom minst 20 erfarna stridspiloter. Under tidigt 1980-tal skickades 3 000 trupper och 1 000 militära rådgivare till den kommunistiska sidan i Angolas inbördeskrig. Man bedrev även ett trettiotal träningsläger för gerillakrigföring och terrorism 1968–1988 och utbildade och stöttade palestinska rörelser som PLO men även and­ra terroristorganisationer som irländska IRA och japanska Röda armén.

Listan kan göras lång. Inget annat nordkoreanskt militärt deltagande på främmande mark kommer dock i närheten av den omfattning vi idag ser i Ryssland. Samtidigt är kontinuiteten slående i det nordkoreanska tänkandet.

Kim Jong Un har åtminstone sedan 2020 öppet talat om ett ”nytt kallt krig”. Den globala polariseringen mellan auktoritära, revisionistiska stater som Kina, Ryssland, och Nordkorea å ena sidan, och västvärlden bestående av Europa och (ett alltmer opålitligt) USA tillsammans med dess allierade å den andra. Det är både en geopolitisk skänk från ovan för Nordkorea och en form av upprättelse för den nordkoreanska synen på historisk förändring. Världen har blivit ”normal” igen, med ständiga spänningar och konflikter mellan den kapitalistiska imperialismen och världens rättfärdiga, självständiga stater. Nordkorea – som länge befunnit sig i den geopolitiska kylan, i praktiken avskuret från internationell handel och världens kanske mest föraktade och fruktade paria­stat – kan numera räkna med både kinesiskt och i allt högre grad ryskt stöd och beskydd.

Truppdeltagandet i Rysslands krig mot Ukraina ger en fingervisning om vart Nordkorea kan vara på väg. Rollen som leverantör av vapen och soldater till Rysslands krig passar utmärkt. Landet säljer skrupelfritt militär utrustning, vapen och ammunition tillverkad i landet i stort sett till var och en som är villig att betala. Det är inte omöjligt att vi i framtiden kommer att få se nordkoreanska vapen och annan utrustning dyka upp i fler konfliktzoner i världen, långt från landets gränser. Militärindustri är en av få sektorer där Nordkorea har globala komparativa fördelar. Och ryska vapenlager kommer att behöva fyllas på och förses kontinuerligt även efter att kriget mot Ukraina en dag tar slut.

Nordkoreas framtid på den internationella arenan ser ljusare ut än på länge.