Konfliktnivån ökar i Berlin

Filosoferna har bara tolkat världen på en rad på olika sätt, men det gäller att förändra den. Citatet av Karl Marx möter mig, glänsande och uppfordrande, strax innanför entrén på det antika Humboldtuniversitetet, strax intill den gamla paradgatan Unter den Linden. Få städer har som Berlin levt upp till hans kall. Under 1900-talets första hälft blev den tyska huvudstaden den politiska filosofins experimentverkstad. När kejsarriket bröt samman i november 1918 utropades i Berlin under loppet av några timmar två tyska republiker: en socialdemokratisk och en socialistisk. Lika lojalt hörsammades Marx ord av den radikala högern som girigt kastade 1800-talets borgerliga måttlighet överbord och beredde vägen för 1920-talets virvelvind av politiskt våld, 1930-talets nationalsocialistiska maktövertagande och det totala krigets förvandling av en tilltänkt Welthaupstadt till världens största ruin, uppstyckad mellan fyra segrarmakter.

Ruinen byggdes sedan om till skyltfönster för två rivaliserande block. Här fanns både västliga köpcentrum och östliga tv-torn. Berlin blev den enda staden på jordklotet som omslöt två supermakter och två världspolitiska systembyggen.

Har dagens Berlin förpassat radikalismen till historien? Inga republiker eller folktribuner proklameras längre från riksdagshuset. Inga frikårer drabbar längre samman med vänsterradikaler på stadens torg. Och den ”antifascistiska skyddsvallen”, som Berlinmuren kallades på andra sidan järnridån, är sedan länge huggen i småbitar och bortforslad. Endast plaketter i mässing, igenfyllda kulhål och snubbelstenar för deporterade minner om det våldsamma arvet. Liksom en och annan Rosa-­Luxemburg-Platz eller Karl-­Liebknecht-Haus, uppkallade efter de mördade martyrer som fortfarande hyllas i stadens vänsterkretsar.

Det gäller också det sedan 2021 återuppbyggda Berliner Schloss. Men trots vänsterns farhågor har slottet knappast blivit en trojansk häst för att återuppliva das Preußentum, som man förr föraktfullt kallade det gamla preussiska Berlins högerradikala militarism. Innanför dess nya ståtliga barockfasader väntar tvärtom det hypermodernistiska kulturhuset Humboldt Forum. Ett preussiskt Disneyland möter en flygplats i Dubai. Innehållet är en typisk representant för det som historiemedvetna tyskar kallar Erinnerungskultur (minneskultur). Den permanenta utställningen Berlin Global både hyllar och granskar kritiskt stadens mångfald, krig, revolutioner och demokratiska fundament.

För preussiskt för vissa, för modernt för andra. På mitt café i Kurfürstendamm läser jag Die Welts ledarskribent Rainer Haubrich som drömmer om att också återskapa de barocka interiörerna.

Men den som skrapar med nageln på den nymålade slottsfasaden hittar också något annat. För under ytan håller Berlin åter på att bli radikalismens stad. De Gröna och den socialistiska väns­tern har länge dominerat i stadens centrala delar, liksom den moderata högern CDU i det gamla Västberlins Charlottenburg. Men efter förbundsdagsvalet i februari domineras stadens östra stadsdelar av högernationalistiska Alternative für Deutschland (AfD). Det är områden som Pankow, Marzahn-Hellesdorf, och Treptow-Köpenick, där stadsbilden präglas av den gamla DDR-tidens enformiga lägenhetshus.

”Paris är alltid Paris, och Berlin är aldrig Berlin”, sade en gång den franske socialisten och kulturministern Jack Lang. Konserverad smak ställs mot en ständig metamorfos, som också tycks gälla politiken. Franska Nationell samling vann inte i en enda av Paris stadsdelar i parlamentsvalet 2024. I Berlin däremot håller dess vänsterradikala centrum på att omringas av högerradikala förstäder. I valet 2025 knep AfD sitt första direktmandat till förbundsdagen i Berlin, en historisk framgång.

Som journalisterna Michael Kraske och Dirk Laabs beskriver i debattboken Angriff auf Deutschland. Die Schleichende Machtergreifung der AfD (recension­ i Axess 5/2025) är AfD betydligt mer ­radikalt än sina nordiska systerpartier. Det saknas vattentäta skott mellan partiet och Tysklands högerextrema undervegetation.

Lika radikalt är den tyska statens renhållningsarbete. Tidigare i år klassades AfD som ”bekräftat högerextremt” av Tysklands underrättelsetjänst, Verfassungsschutz, något som öppnar för att kunna förbjuda partiet. Bundestag kan starta processen med två tredje­delars majoritet, men det är endast författningsdomstolen i Karlsruhe som kan utfärda ett partiförbud. Social­demo­kraterna (SPD), som ingår i rege­ringen, har redan kastat tärningen. ”Om inte nu, så när?” säger Paula Schmed­ding­ som sitter i styrelsen för SPD:s ungdomsförbund som jag träffar på ett kafé i regeringskvarteren i stadsdelen Mitte. Tyskland har ett ansvar att lära av sin historia, och måste stoppa dem som hotar demokratin och konstitutionen, så lyder budskapet.

Hur blir då reaktionen? Frågan passerar genom mitt huvud medan jag sippar på mitt iskaffe och tittar ut genom fönstret. Kulhålen efter 1920-talets gatustrider sitter fortfarande i några av dem.

Klart är i alla fall att staden åter driver mot en mer konfliktfylld offentlighet, inom ramen för demokratin. I ­ ­slutet av juni stämde ett par föräldrar en grundskola för att ha hissat Prideflagga, vilket de hävdade stred på kravet på politisk neutralitet. Skolan ligger symboliskt precis på gränsen mellan Berlins östliga AfD-dominerade stadsdelar och de vänsterdominerade mer centrala delarna. Ungefär samtidigt blev ett gammalt bryggeri och konsertlokal föremål för en hätsk debatt, sedan det uppdagats att det upplåtits åt konspirationsteo­retiker för mediebolaget Compact TV, grundat av högerextremisten Jürgen Elsässer. Bolaget har stöttat AfD och förbjöds förra året av den socialdemokratiska inrikesministern efter en utredning av Verfassungsschutz – men i juni lyftes detta förbud av en domstol i Leipzig, och bolaget kan nu åter sprida sitt tankegods.

När det gäller antisemitiska attacker lever Berlin i ”samtidighetens era”, som den kallades av den amerikans­ke­­ hi­stori­­kern Jeffrey Herf under en föreläsning på Café Bajszel i maj, en intellek­tuell mötesplats för liberala Israelvänner i stadsdelen Neukölln. Hot från både högerextremister, vänsterextremister och radikala islamister är ständigt närvarande. Kaféet har kallats ”anti­tyskt” av Berlins vänsterradikaler och utsatts för en mängd antisemitiska attacker av Hamassympatisörer, bland annat en mordbrand.

På samma sätt rapporterar dagstidningen Tagespiegel om en ökning i antalet homofobiska incidenter, en bild som flera berlinare jag talar med bekräftar. I juni attackerades gaybaren Tipsy Bear i den gamla öststadsdelen Prentzlauer Berg och mindre än 24 timmar senare attackerades ägaren till ett gaykafé med en kniv.

I Christopher Isherwoods roman Farväl till Berlin, populariserad genom filmklassikern Cabaret från 1972, skildras växelspelet i 1930-talets Berlin mellan det frigjorda, toleranta och internationella och den smygande och alltmer våldsamma nationalsocialismen, endast synlig i ögonvrån för berättelsens njutningslystna huvudkaraktärer.

I dagens Berlin är den radikala tole­ransen oändligt mycket större, men också nu blir motståndet mot densamma endast synlig för den som vidgar sitt synfält bortom stadens ­kalejdoskopiska uteliv.

Helgen efter attacken fylldes Tipsy Bear åter med festsugna berlinare för en dragshow, precis som nattklubben Eldo­rado på Christopher Isherwoods tid, eller på de improviserade ”ruin­barer” som uppstod strax efter krigsslutet och som omsorgsfullt skildras i Harald Jähners historiska epos Vargatider. Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1945–1955 (2022).

Berlin kan ruineras, torteras och ­deporteras, besegras, indelas och återförenas, rekonstrueras och poleras. Men att ge upp livsglädjen av rädsla för den ständigt närvarande radikalismen, det gör berlinaren aldrig.