Bostadsmarknaden förstör mänsklig tillit

Ägande spelar en central roll i ett kapitalistiskt samhälle, och för en borgerligt sinnad person är ägandet nyckeln till frihet: pengar på banken, fastigheter och skog. Det ger trygghet och oberoende. Det talas ibland om fuck off-kapital, möjligheten att säga nej till sådant som är under ens värdighet. Tanken är rimlig. Att befinna sig i ekonomisk beroendeställning innebär ofta att behöva kompromissa med sina ideal, i värsta fall att tvingas gå emot sitt samvete.

Den offentliga diskussionen kring ägande har mest kretsat kring fördelning. Den politiska vänstern pekar gärna på ojämlikt fördelat ägande som grunden till många olyckor i samhället. Den enes ägande blir lätt den andres ofrihet.

Det finns förstås en poäng i det påpekandet. Men vänsterns lösning har ofta varit att staten på olika sätt ska ta över eller reglera ägandet, vilket lämnar alla i beroendeställning till en politisk-­byråkratisk klass.

Det borgerliga svaret på ojämlikt ägande har varit ägandedemokrati, ett utspritt privat ägande. Ägandet i Sverige är förvisso ojämlikt fördelat, speciellt jämfört med den låga lönespridningen. Men ägandet är ändå utspritt. Nästan fyra miljoner svenskar har ett ISK-konto där de kan spara pengar i aktier. En ännu större andel äger sitt boende. Nästan 40 procent av svenskarna bor i småhus eller villa och nästan en fjärdedel är bostadsrättsinnehavare.

Aktier och fonder är ofta en passiv investering som man tittar till lite då och då. Vissa gör det till en drivkraft att försöka slå index och ägnar tid och energi åt sitt sparande som vore det en hobby, men faktum är att det är svårt att slå marknaden. Aktieägande kan likna ett datorspel. Det är något i grunden abstrakt för de flesta.

Annorlunda förhåller det sig med boendet. Hemmet hör till det mest konkreta i våra liv. Att äga sitt eget boende innebär att man tar större ansvar för det, vårdar och förbättrar det. Egnahemsrörelsen i början av 1900-talet syftade inte bara till att lägre tjänstemän och arbetare skulle få ett bättre boende, rörelsen omfattade även ideal som skötsamhet och oberoende – ägande ger både frihet och disciplin. I sin mer romantiska form skulle det egna hemmet kombineras med ett småjordbruk för att minimera det ekonomiska beroendet av omvärlden.

Det var ett slags bondeliberalism i moderniserad tappning. Den själv­ägande bonden var fortfarande en levande historisk symbol för den svenska allmogens frihet.

Egnahemsrörelsen var samtidigt i hög grad ett urbant fenomen. Det var ofta i städernas ytterområden som de nya villakvarteren sköt upp. Rörelsen var en reaktion på 1800-talsstadens trångboddhet och dåliga sanitära förhållanden i städerna. Storhetstiden blev dock kort. Efter andra världskriget kom de bondeliberala idealen att börja uppfattas som nostalgiska. Framtiden var kollektiv, rationell och funktionell. Bostadsbristen var dessutom skriande och med miljonprogrammet bredde de massproducerade och anonyma höghusen ut sig.

Ägandetanken fanns dock kvar hos bostadsrättsföreningarna, som på ett snillrikt sätt kombinerade gemenskapsideal med ägandeideal. Idag är bostadsrätten en omtyckt boendeform, i storstäderna ofta den enda som står till buds för den som inte stått i hyres­kö sedan barnsben. Men bostadsrätten har även blivit en investering. Värdestegringen på bostadsrätter i centrala Stockholm har slagit börsindex sedan början av 1990-talet. Även övriga landet har sett kraftiga prisstegringar på dessa tre decennier, även om det i kronor och ören inte rör sig om samma belopp.

Det är en viktig förklaring till den ökande ojämlikheten i Sverige, samtidigt som det i viss mån rör sig om ”låtsas-pengar” för den enskilde så länge man inte flyttar till något billigare. Många har hur som helst tjänat mer pengar på att bo än på vad de klarat att spara ihop på lönen. Samtidigt har svenskarna skuldsatt sig hos bankerna för mångmiljonbelopp för att vara med i racet. Att köpa bostad har med tiden kommit att ses som en investering snarare än konsumtion, eller för den delen ett boende att vårda för sin egen skull.

Utvecklingen bör inte bara analyseras ur ett teknisk-ekonomiskt perspektiv utan även ur ett sociologiskt och psykolo­giskt. För det gör något med oss när bostaden representerar värden som de flesta aldrig kommer i närheten av i sitt vanliga lönearbete eller sparande.

Spekulationen får lätt sin egen logik. En bekant från en mindre stad köpte nyligen en bostadsrätt i centrala Stockholm. Han chockades av det höga tempo och den brist på tillit som präglade marknaden. Mäklare och säljare ville få till ett snabbt avslut trots att flera visningar återstod. När han vunnit budgivningen anmodades han att slänga sig på tåget för att vara framme i Stockholm vid midnatt. Till sist lyckades­ han utverka att få ta ett tidigt tåg på morgonen därpå mot att han bevisade att han köpt tågbiljett och inte redan bodde i Stockholm.

Hur ska man förstå denna märkliga stress och misstro? Hade han med bedragare att göra? Nej, förklaringen är att allt fler i centrala Stockholm börjat strunta i att de vunnit en budgivning. De budar på flera lägenheter samtidigt och vill köpa sig tid. Med priser på över 100 000 kvadratmetern kan det också skilja flera 100 000 kronor mellan en bra och en dålig affär. Det gör att normer som att stå för sitt ord naggas i kanten. Tilliten går förlorad när människor börjar bete sig som vinstmaximerare fullt ut.

Det är ett central tes i ekonomisk historia och teori att marknaden kan hota tilliten mellan människor samtidigt som marknaden är beroende av tillit för att fungera. Köpet av bostad är ofta den största affär en vanlig medborgare gör under sitt liv. Men just i det läget ska avgörande beslut fattas på dagar eller till och med timmar. Ju dyrare bostad, desto högre tempo enligt en logik som kan synas märkligt bakvänd.

Ofta har köparen bara haft möjlighet att titta på bostaden under en halvtimme, då tillsammans med en massa andra spekulanter. Mäklaren har ett svagt intresse av att upplysa om sådant som kan få den förväntade värdestegringen att utebli – som att den fantastiska utsikten snart kommer att byggas bort enligt stadens detaljplan. Konsumentskyddet vid ett bostadsköp är faktiskt sämre än när du handlar en t-tröja på H&M. Som bostadsköpare räknas du nämligen som jämställd part med säljaren, inte som konsument med ångerrätt och andra rättigheter.

De höga summor som står på spel i kombination med informationsasymmetrin mellan säljare och köpare tänjer på moralen hos alla inblandade. Prisutvecklingen blir styrande för hur människor beter sig. Exempelvis kan hur man inreder och renoverar sin lägenhet påverka priset med flera 100 000 kronor. Något som den som köper och säljer ofta och genomtänkt kan tjäna stora summor på.

Bostadsmarknaden i framförallt attraktiva områden har med andra ord kommit väldigt långt från de ideal om oberoende och stabilitet som präglade egnahemsrörelsen och de tidiga bostadsrättsföreningarna. Ironiskt nog är det ofta just dessa bostäder som idag betingar ett högt pris på marknaden.

Ägandets dygder är konkreta: ansvarstagande, vårdande, trygghet. Men när ägandet övergår i spekulation abstraheras ägandet och penningvärdet blir styrande för hur vi beter oss. Det finns en parallell mellan företags­ägare, ofta familjeföretag med lokal förankring som försöker utveckla verksamheten långsiktigt, och finansmarknads­kapitalism, eller vad som ibland kallas kvartalskapitalism, där den kortsiktiga avkastningen ges företräde framför själva verksamheten.

I den politiska debatten förenklas ofta diskussionen till att handla om för eller emot ägande och marknadskrafter. Vänsterns allmänna ogillande av marknaden har fått delar av högern att försvara alla uttryck för marknad istället för att föra en diskussion om hur marknaden bör fungera.

I verkligheten kan både ägande och marknadskrafter se väldigt olika ut beroende på de konkreta omständighe­terna och dessutom förändras över tid. Ekonomi går inte heller att skilja helt från historia, sociologi och psykologi när vi studerar konkreta marknader. Den som vill försvara ägandets dygder måste också försöka motverka dess laster. Låg tillit och spekulationslogik undergräver nämligen inte bara dygderna, de kan också få marknaden att fungera sämre och lockar till sig bedragare. Även marknaden mår bäst av att vårdas, precis som ett kärt gammalt hus.