Jesus – en influerare för generation Z

Vid årsskiftet presenterade Ungdomsbarometern sin rapport om trender bland svenska ungdomar mellan 15 och 24 år, den så kallade generation Z, eller gen Z: personer födda runt och en bit in i millenniet. I enkätsvaren från 17 000 personer visade sig en trend, lika oväntat som tydligt, vara religiös och kristen, med en av tio unga som identifierar sig själva som religiösa – en fördubbling på några år – och med Jesus som inspiratör.

Ungefär samtidigt visade en internationell värderingsstudie från marknadsundersökningsföretaget Ipsos att en dryg tredjedel fler i generation Z någon gång går på gudstjänst jämfört med tidigare generationer.

Sedan förra hösten har också Sveriges största trossamfund Svenska kyrkan rapporterat om ett trendbrott i inträden, som nu ökar, och att fler unga än tidigare vill bli konfirmerade. Samma utveckling ser vi tydligt i katolska församlingar runt om i landet, liksom i alla kristna samfund just nu: fler unga än på många år tar kontakt via mejl, telefonsamtal och besök för att lära sig mer om, och integreras i, den kristna tron.

Det ser ut att vara en övervikt av yngre män, om än inte total dominans. Ett gemensamt drag är dock att i stort sett de flesta unga som nu hör av sig helt saknar erfarenhet av religiös praxis – bön och gudstjänstbesök – i sina familjer.

För Katolska kyrkan i Sverige märks detta påtagligt då vi tar emot, undervisar och integrerar konvertiter som döpts i andra samfund, även om de inte varit praktiserande där, och vill bli katoliker. Under senare år, särskilt 2024 och 2025, har däremot andelen tidigare odöpta ökat starkt. Även här har andra kristna samfund samma intryck: unga som hör av sig vill ta emot det första sakramentet, det vill säga dopet.

I slutet av maj beskrevs allt detta av den äldsta och mest välrenommerade och omfattande värderingsstudien i Sverige, med mer än 30 000 tillfrågade: den så kallade SOM-undersökningen från Göteborgs universitet. Resultatet om religion har analyserats av Magnus Hagevi, professor i statsvetenskap. Hans utgångspunkt är att graden av sekularisering i ett samhälle brukar mätas i andelen som uppger sig tro på Gud, ber regelbundet eller ibland och går på gudstjänst regelbundet eller ibland. Utifrån dessa tre variabler tycks, visar SOM, sekulariseringen i Sverige ha stannat av i befolkningen som helhet. Och bland ungdomar 16–24 år har det inte bara skett en sekulariseringsinbromsning, så att säga, utan en märkbar ökning av tro och praxis – både de senaste åren och i jämförelse med bottennivåerna under tidigt 2010-tal.

Vidare visar SOM att denna uppgång inte, tvärtemot vad man skulle kunna tro, beror på invandringen. Ungdomar med utländsk bakgrund är snarare underrepresenterade bland de svarande i studien. I ljuset av detta blir det än mer intressant att en ökad religiositet syns så tydligt bland ungdomar med svensk bakgrund, och att Hagevi ser det som sannolikt att andelen religiösa i Sverige just nu är underskattad.

Vad kan allt detta bero på? Den vanligaste förklaringen är att vi ser en covid­effekt, på senare tid förstärkt av oron i världen. I hotfulla lägen söker människor en trygghet som förankras bortom denna världs brister och mörker. Det har säkert ett förklaringsvärde, men tidslinjen håller inte för att göra covid-19 till en huvudförklaring. Världshälsoorganisationen registrerade officiellt coronapandemin som avslutad våren 2023; i många länder hade den då inte utmärkt sig särskilt på minst ett år. SOM-studien visar dock att den uppmätta gudstron minskade under pandemiåret 2020, för att sedan ta fart efter 2022 – när pandemin i praktiken var över.

Visst är tro i sin praxis ett socialt fenomen som kräver att man kan träffas. Men att vända sig till Gud i personlig bön hade ju varit möjligt om covid i sig frammanat en stark, existentiell rädsla som drivit mot Gud.

Jag tror absolut på ett förklaringsvärde i ett samlat ”osäkerhets- och orosindex”, där eftertankar från pandemin spelar roll. För unga kan dess relativa vikt i erfarenhetsbagaget vara tyngre. Men jag tror att vi måste söka vidare förklaringar till den ökande tron bland unga som både samverkar och går djupare. En sådan, som jag som själavårdare möter ofta – inte minst bland just unga på senare år – är vad vi skulle kunna kalla vår västerländska kulturs meningskris.

Denna kris uppstår ur tomheten i den materialistiska konsumismens löfte om fullständig lycka genom prylar, upplevelser och gilla-markeringar, helst i kombination. När detta löfte uppfylls uppstår bara begär efter mer, ett begär som för de flesta är omöjligt att tillfredsställa annat än i korta, och i sociala medier ofta poserande, ögonblick. Konsumismen har också spillt över i relationer och reducerat andra människor till instrument för individen att bruka för sina egna syften, vilket till och med kan upphöjas till en ”rättighet”. En instrumentalisering som också omfattar en själv och ens kropp. Om vi ska tillskriva någon del av vår samtid ett ”hårt och oförsonligt klimat” eller ett ”orimligt tonläge”, som det brukar heta, så är det faktiskt översexualiseringen och dess budskap – inte minst till unga – om egna och andras kroppar som förbrukningsvaror.

I ett första steg söker därför ofta människor, inte minst unga, en mening i politiken. Här erbjuder den progressiva vänstern och den nationalistiska högern olika vägar genom att framhäva och främja värden som i sig kan vara goda och eftersträvansvärda, såsom jämlikhet, gemenskap eller tradition. Men erkänner man inte andra värden landar man lätt i uppfattningen att den som prioriterar dessa värden högre än ens egna gör det av ond vilja. Meningsmotståndaren blir inte en person med goda avsikter men dåliga lösningar, utan ett hot mot nationens överlevnad, demokratin eller vad nu ens främsta ideal är.

Sökandet efter Gud och tron på Gud erbjuder då för allt fler, om än långt ifrån de flesta, en väg ut ur detta – bort från att gå runt och betrakta omvärlden som befolkad av fiender. Denna väg börjar med en uttalad eller outtalad insikt om att det faktiskt finns högre värden än jaget och jagets skiftande åsikter och känslor. Dessa överordnade värden kan fånga oss, ”ta över oss” och på djupet påverka våra prioriteringar.

Sådana värden känns igen som den klassiska filosofins transcendentalier: kunskap, det som är sant, moral, det som är gott, och estetik, det som är vackert. Men, som filosofen och teologen Thomas av Aquino uttryckte det: kunskapen, moralen och estetiken sammanfaller alla i och har sin källa i det som står bakom allt, det absolut högsta sanna, goda och sköna, den yttersta meningen – Gud.

Även om jag nu har uttryckt det på fackspråk är det just detta som driver unga kristna sökare idag. Det är så enkelt som kyrkofadern Augustinus en gång uttryckte det: ”Vårt hjärta är oroligt tills det finner vila” i Gud. Allt fler unga söker det transcendenta som de förstår är tillgängligt för oss genom Jesus Kristus, och därigenom också gemenskap.

Den kristna tron i sin klassiska, traditionellt bibliska, och kanske särskilt katolska, form erbjuder alltså vad som inte kan erhållas någon annanstans. Det handlar inte om eskapism, att fly eländet i denna värld, utan om att finna ett sätt att vara i världen som är autentiskt och hållbart. Ett sätt att omfamna en mening och ett hopp som vi inte behöver uppfinna, utan som finns där oberoende av oss, kommunicerar med oss och vill beröra oss på djupet.

Vad de unga sökarna beskriver – jag har själv bara det gångna året haft åtskilliga sådana samtal – är alltså en rörelse som inte går tillbaka till dem själva utan bortom individuella prestationer och begränsningar, till det högsta goda, sanna och sköna, det vill säga Gud. Bort från en skränig kultur som säger att de ska skapa sin egen mening, till ett sammanhang där meningen förmedlas och förklaras i en process av upptäckt, förundran och kallelse att sedan försöka gestalta i det egna livet.

Det är därför de kommer.