Fördelen med vänskapskorruption

”Ge dem fem minuter så är de släkt”, brukade min iranske man säga när vi mötte någon svensk i London, där vi bodde. Våra brittiska vänner nickade. Såklart, tänkte de. I det lilla landet däruppe är väl alla pysslingar och trasslingar med varandra. Jag viftade avvärjande, men blev samtidigt hemligt varm om hjärtat över att snabbt kunna etablera band till mina landsmän. För om man tillbringar somrarna i samma stad eller rentav har gemensamma vänner, då måste det ju vara en halvvägs pålitlig person man har framför sig.

Den täta kontaktväven är en hörnsten i Sveriges superpower tillit. En hög grad av generaliserat förtroende i vårt samhälle, som samvarierar med allt möjligt bra, från lägre upplevd korruption till högre tillväxt och lägre transaktionskostnader.

Ändå har värmen i bröstet förbytts i viss ambivalens sedan jag nyligen flyttade hem till Stockholm. Jag kan inte bestämma mig för om det är skönt eller klaustrofobiskt att ”alla” känner varandra.

I Affärsvärlden, som jag skriver för till vardags, tycker jag att vi förskräckligt ofta rapporterar om jävssituationer. Tjänstemän på Skatteverket känner politiker som känner domare som känner konkursförvaltare som känner företagsledare. Som känner journalister. Under hösten har dessutom anklagelser om insiderbrott duggat tätt. I Pagerohärvan häktades hela 18 personer (förvisso var det även norrmän i det råttboet) och i Fortnox­­affären nio personer med ”både familjemässiga och professionella kopplingar”.

Och de flesta grumligheter dyker inte ens upp på radarn. Man är ju bara golfpolare eller går på samma fester.

I cyniska stunder har jag längtat tillbaka till Storbritannien, där det i alla fall finns konkurrerande eliter. Där man, om man gör sig obekväm i en finans- eller kulturpyramid, kan korsa Themsen och hitta en annan.

Jag är förstås inte den enda som klagar på ankdammen Sverige. Men när jag på sistone suckat inför affärsfolk har jag oväntat ofta mötts av ett annat perspektiv: Det är inte så dumt att den som vill vara framgångsrik har anledning att ”akta sig jävligt noga för att bränna relationer”, som en riskkapitalist uttryckte det.

Risken att bli utestängd ur hagen med det gröna gräset driver oss alltså till tillväxtfrämjande pålitlighet. Värdet i tid och pengar av att ha viss social kontroll över motparten väger upp svågerpolitiken.

Det finns andra skäl att gilla läget. Jag minns den morgon på 1990-talet när jag gick in på Handelshögskolans toaletter och för första gången möttes av ett obehagligt blått ljus. Det hade installerats för att drogmissbrukare inte skulle släntra in från gatan och ta sig en sil. Sas det. Jag hade då aldrig sett någon. Men som på kommando började studenterna också ta med sig sina jackor och väskor in i klassrummen.

Tillitsförlusten gjorde mig barnsligt bedrövad. Jag protesterade utsiktslöst genom att fortsätta hänga mina saker i korridoren.

Även senare i livet har jag ofta på rent trots låtsats leva i ett oskyldigare samhälle än det kanske är. Och till min lycka kan godtrogenheten och rationaliteten faktiskt vara bundsförvanter. Det lärde jag mig i det där klassrummet som fylldes av jackor, på grundkursen i spelteori.

I fångarnas dilemma väljer två parter inför varje runda om de vill samarbeta eller svika varandra. Den klassiska strategin tit-for-tat innebär att man samarbetar så länge motspelaren gör det. Om den sviker, sviker man själv i nästa runda.

I ett spel med öppet antal rundor (som livet självt) har det dock visat sig mer lönsamt att vända andra kinden till. Medspelarens svek kan ju vara ett misstag eller missförstånd. Bara om den sviker en andra gång ger man tillbaka med samma mynt. Tit-for-tat-tat. Den strategin ger totalt högre avkastning eftersom den håller dörren öppen för försoning och profitabelt samarbete, istället för att fastna i en vedergällningsspiral.

När jag frågade en festminglande styrelseordförande vad han tycker om ankdammen suckade han och adderade ytterligare en ingrediens: ”Svensken är ett ängsligt djur”. Jag såg mig omkring och nickade.

Ändå blir det inte ett så dumt recept. Lite ängslighet att få vara med, en nypa blåögdhet och en god dos rationalitet gör de igenkännande leendena i minglet både effektiva och rätt kul.