Fredspriset är norrmännens politiska dynamit

I ett av många dynamiska inlägg på den av honom själv kontrollerade Twitterklonen Truth Social menar Donald Trump att Norge borde ge honom ”The Noble [!] Prize”. Möjligen visar det att autocorrect inte skiljer hög från låg. För egen del väljer jag att tolka det som en öppning. Det är en möjlighet för en koalition av villiga att samla ihop till ett dylikt pris. Varför inte i form av ett sådant där bälte som brukar föräras världsmästare i tungviktsboxning? Kanske kan det överräckas av den högst Mar-a-Lago-kompatible norske bonusprinsen? Om vi inte snålar på guldet och ädelstenarna kan det vara en tämligen billig investering i den globala husfriden.

Den norska Nobelkommittén har dessutom känt sig föranledd att göra ett särskilt uttalande om att Nobelpris inte kan överlåtas. Det senare har sin bakgrund i presidentens synbara missnöje med att 2025 års fredspris förärades den venezuleanska regimkritikern och oppositionspolitikern Maria Corina Machado. Machado visade sig inte vara knusslig utan gav presidenten helt enkelt priset, eller åtminstone medaljen. Vilket den senare förklarade var ”en underbar gest av ömsesidig respekt”.

Om ni nu undrade hur en sådan gest kan tänkas se ut.

Mot bakgrund av det allt annat än fredliga 1900-tal som låg framför mänskligheten när Alfred Nobel gick bort 1896 hade fredspriset redan från början alla förutsättningar att bli kontroversiellt. Skrivningen i Nobels testamente talar om ”den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser”. Det lämnar onekligen öppet för tolkningar.

Redan 1906 anklagades Norge för att utnyttja Nobelpriset i politiska syften och gå emot Nobels vilja. Blott ett år efter unionsupplösningen fick Trumps företrädare Theodore Roosevelt, som förste statsman, priset för sina fredsmäklande insatser i 1905 års krig mellan Ryssland och Japan. Det sågs av många som ett sätt för den unga norska självständiga staten att bygga relationer med det mäktiga USA. Roosevelts utmärkelse var onekligen en PR-kupp. Under prisets första år hade det tilldelats relativt okända personer aktiva i olika fredsorganisationer, interparlamentariskt samarbete etcetera. Världen hade gäspat åt präktigheten. Med ens lyftes det till en helt annan nivå. Fredspriset fick en strålglans och en politisk potens som inget av de andra prisen kunde matcha. Roosevelt hade vid sidan av sina fredsmäklande insatser – som i sig uppfattades blanda humanitära överväganden med en inte obetydlig dos amerikanska realpolitiska intressen – inte nödvändigtvis gjort sig känd som en fredsiv­ra­­re i den anda som en del ansåg sig finna i tes­ta­­­­men­tet.

Kritiken lät inte vänta på sig. Berliner Tages­blatt påpekade med elegant syra att Nobel kanske inte kunde vända sig i sin grav, då han valt att bli kremerad (vilket han inte hade). Danska Politiken – som ansåg sig vara en lämpad bedömare av det norska kynnet – lät storebroderligt meddela att ”nåja, det norska sinnelaget har alltid haft en böjelse för det paradoxala, och i denna utmärkelse blixtrar paradoxen”.

Svenska Dagbladet var inne på samma linje och gick hårt åt norska Nobelkommittén på lucia­dagen 1906. Man var missnöjt raljerande.

Norrmännen har öppnat portarna för en utveckling där statsmän från andra länder kan ställa legitima anspråk på att få priset. Varför inte kejsar Wilhelm för 1907? Och borde inte den svenske kungen vara en minst lika lämplig kandidat mot bakgrund av den fredliga unionsupplösningen?

Och kanske låg det större bekymmer i korten: ”Hvad ska man säga, om han (kejsar Wilhelm) rynkar pannan öfver att se sig räknad som ringare fredsvän än denne amerikanare! Då det är en statsmakt som sålunda klassificerar andra statsmakters förhållande till freden, kan man rent av frukta att utdelandet af fredspriset för framtiden kan betraktas som en casus belli. Äfven andra lika berättigade skola ju anmäla sig.”

Vi får för Norges väl hoppas att Donald Trump inte läser SvD från 1906.

Men låt oss ta det säkra för det osäkra och tilldela honom ”The Noble Prize”. En stor ära! A beautiful prize!