Danskarna rustar upp inombords

Alla reste sig och efter några takter på piano bröt auditoriet ut i sång:

Som en rejselysten flåde
ankret op vid Jyllands bro
under vejrs og vindes nåde
ligger landet dypt i ro.

Vi var ungefär hundra personer i lokalen, kvinnor och män, yngre och äldre, tröjor och kostymer, och såvitt jag kunde se tog alla i för kung och fosterland. Själv hade jag inte hört denna Carl Nielsen-komponerade sång nummer 397 i Højskolesangbogen förut, men jag hängde med så gott jag kunde.

Jag hade trotsat vädrets makter denna februarilördag och tagit mig till universitetet i jylländska Århus, där triumviratet Årsskriftet Critique, Tænketanken Prospekt och föreningen Konservative studenter i Aarhus arrangerade konferens på temat ”andlig upprustning”.

Vid ankomsten fick jag ett litet häfte i handen vars första sida angav tider och rubriker på välkänt manér, medan de nästkommande sidorna rymde sångtext. Vart och ett av de timslånga talarpassen inleddes också med fællessang: ett klart mer upplyftande alternativ än bensträckare med chiapudding. Svenska arrangörer, tag lärdom!

Andlig upprustning har varit ett av de stora diskussionsämnena i Danmark på senare tid. Startskottet var en stor intervju i Weekendavisen den 30 januari i fjol där den socialdemokratiske barn- och ungdomsministern Mattias Tesfaye sade att ”det är fint med militär upprustning, men om det inte finns en motsvarande andlig upprustning så säkrar vi inte Danmarks, västs och Europas suveränitet och säkerhet”. Skolan är central, fortsatte han. I en tid med krig och kris och världsledare som Putin, Xi Jinping och Trump måste dess uppgift omprövas. Den ska inte bara ge barn kunskap utan också skapa ”en inre försvarslinje” genom att göra unga medvetna om det gemensamma i samhället: ”Demokratin är inte bara våra institutioner – Högsta domstolen, folketinget, fria medier, hemliga valhandlingar. Demokratin är också att vi utgör ett starkt ’vi’. Att vi har en patriotism. En kärlek till fäderneslandet. Och en förståelse av att vi har något gemensamt, vi som bor här. Att vi har en del historiska, kulturella rötter som är värda att tillägna sig.”

Tesfaye förutskickade mer undervisningstid till ämnen som historia, modersmål, språk, bildkonst och kristendom samt ett ökat fokus på dannelse: ett traditionsmättat ord som signalerar både bildning och karaktärsfostran.

Föga förvånande gav intervjun upphov till intensiv debatt, som inte blev mindre livlig efter att statsminister Mette Frederiksen backat upp sin rege­ringskollega i ett tal på grundlagsdagen samma vår:

”Andlig upprustning handlar, som jag ser det, om något som är svårt att fixera i ord. Något djupt inne i oss själva. Vårt demokratiska sinnelag. Vår samhörighet med människor och förmåga att tänka kritiskt. Att genomskåda desinformation. Och att kunna ställa de frågor som varje generation måste ställa. Att vi inte bara vill underhållas men utmanas. Att vi var och en strävar efter att bli klokare och utveckla vårt samhälle. Och en förutsättning för det är något så grundläggande som att kunna läsa.”

Sedan steg temperaturen ännu några grader när kyrkominister Morten Dahlin från liberala Venstre lyfte fram det kristna arvets betydelse för försvarsvilja och framgångsrik militär upprustning och sade att danska soldater som går i krig gör det för kristendomen och kristna värderingar.

Läsning. Kritiskt tänkande. Per­son­lighetsutveckling. Patriotism. Ak­tivt medborgarskap. Humaniora. Kristendom. Det är inte alldeles lätt att ringa in den andliga upprustningens kärna, och en huvudlinje hos kritiska kommentatorer har också varit att det är otydligt och svårbegripligt vad förespråkarna egentligen är ute efter. Det varnas för nationalism och likriktning, och företrädare för kristna samfund har oroat sig för att tron ska tas till hjälp för att uppnå politiska mål. Och som så ofta i samhällsdebatten har många passat på att rida nya varv på gamla käpphästar. Akademiker säger att man inte kan tala om andlig upprustning när anslagen till humaniora urholkas. Det talas om fiske i grumliga vatten, och i en uppmärksammad artikel drämmer en pedagogiklektor till Mette Frederiksen med den auktoritäre tyske rättsfilosofen Carl Schmitt. Yttervänstern ser en avledningsmanöver som ska få väljarna att tänka på annat än att försvarsutgifterna stiger.

I de tre regeringspartierna har uppslutningen varit god. I den borgerliga oppositionen tar det förstås emot att ge regeringen fullt stöd, men man reser inga mer grundläggande invändningar och kan nog tycka att det är synd att man inte kom på tanken först. Fast visst är det svårt med det konkreta. Tesfayes nya läroplaner lyser än så länge med sin frånvaro. Mest handfast har varit att kulturministern tillsatt ett utredning som ska undersöka hur konst och kultur kan skapa motståndskraft i kristid.

Blev man då klokare av konferensen i Århus? Ja och nej. Den som kom dit för att få definitioner, åtgärdslistor och kostnadsuppskattningar fick gå tomhänt hem. De första talarna närmade sig ämnet mer från sidan och stimulerade på så sätt till fortsatt diskussion snarare än till författande av motioner och lagtext.

Först ut – efter den reslystna flottan – var professor Bent Meier Sørensen från Handelshögskolan i Köpenhamn, som talade med tryck och närvaro utifrån sin färska bok De grænseløse. Den handlar om hur de senaste 50 årens akademiska trender och värderingsutveckling har bidragit till att bryta ned traditionella värden, auktoriteter och gemenskaper. Det skulle leda till befrielse och självförverkligande, men har i själva verket lämnat den enskilde i sticket och skapat ett fragmentiserat samhälle. Tech-jättar och skärmarnas hypnos gör saken etter värre.

Efter honom kom Per Øhrgaard, professor i tyska och ledamot av Det danske akademi. Han menar att nationer som Danmark blivit maktlösa i den internationaliserade finansmarknadens tid, och att de som ser stärkt nationalism som en lösning på samhällsproblemen hyser fåfänga förhoppningar. Där Meier Sørensen ville ta tillbaka terräng gav Øhrgaard ett mer resignerat intryck.

Til ét folk de alle høre,
som sig regne selv dertil,
har for modersmålet øre,
har for fædrelandet ild.

Efter att vi avverkat alla sju verserna i Grundtvigs ”Folkeligt skal alt nu være” från det borgerliga revolutionsåret 1848 var det dags för historikern och författaren Christian Egander Skov att runda av. Han gick mer rakt på ämnet och sammanfattade viktiga delar av debatten. Det finns rimlig kritik mot tanken om andlig upprustning, medgav han. Man måste akta sig för att göra redskap av tillvarons andliga dimension. Samtidigt är det ett problem i samtiden att ”det nedrustade sinnet inte förstår varför det behövs andlig upprustning eller ens vad ande är för något”.

Det finns utrymme för något mellan det rent eteriska och det krasst instrumentella, och detta kan vara känslan av att vi är del av ett vi och att vi har både rätt och plikt att delta i styret av det gemensamma. Uppgiften är att ge spridning åt denna insikt och metoden är folkbildning, som han beskrev som ”det gamla och riktiga ordet” för andlig upprustning.

Nej, det var inte ett misstag av politikerna att ta upp diskussionen, svarade han på en publikfråga, samtidigt som han varnade för att det hela ska ta sig uttryck i misslyckade projekt av teknokratisk natur.

Jag är rätt säker på att han hade kulturministerns råd i åtanke.

Mer än ett år efter minister Mattias Tesfayes utspel förblir diskussionen prövande och sökande. Somliga slår alltsammans ifrån sig och tycker att det är tomprat. Men många delar känslan av att bärande bjälkar i det danska samhällsbygget har murknat och behöver förstärkas med rejälare virke. Ämnet inspirerar och engagerar till tänkande och överläggningar om angelägna ting. Måhända ligger ett dilemma i att det är politiker som har ställt de angelägna frågorna men att politiken har svårt att ge de verkningsfulla svaren.

I bästa fall framfördes förlösande idéer vid konferensens avslutande middagssamtal över smörrebröd och öl. Men då satt jag tyvärr redan på färjan över Kattegatt till Sjællands odde.