Frihandel på Kinas villkor

I kontrast till USA:s frihandelsskeptiska linje under Donald Trump börjar det kommunistiska Kina ironiskt nog framstå som en frihandelsvän. Med projekt som Nya Sidenvägen försöker Kina länka samman handelspartners över hela Eurasien med motorvägar och höghastighetståg, parallellt med storsatsningar på både export och import i en lång rad sektorer. Men det innebär inte att Kina omfamnar frihandel på ett västerländskt sätt. Deras syn på handel har alltid skilt sig radikalt från vår.

Den västerländska grundförståelsen av handel kretsar kring idéer om ekono­miskt utbyte och ömsesidig tillväxt. Kina har däremot, åtminstone under de senaste två millennierna, präglats av en helt annorlunda idétradition om hur handel och diplomatiska relationer bör ordnas. Inom forskningen använder man ofta begreppet ”sinocentriska tributära ordningar” för att beskriva kejsartidens handelssystem.

Dessa tributsystem ordnade och institutionaliserade relationerna mellan Kina och omkringliggande riken. Eftersom Kina historiskt varit den regionala stormakten blev också normsystemet sinocentriskt.

Till skillnad från exempelvis Hansan i vår del av världen var tributsystemen inte lika ekonomiskt transaktionella till sin natur. Medan Hansan var ett uttryck för skiftande horisontella koalitioner mellan sammanfallande köpmanna­intressen – ofta i form av kontrakt, privilegier och säkerhetssamarbeten – var de kinesiska tributsystemen mer hierarkiskt ordnade. Deras uttryck blev därför ofta ideologiskt och rituellt, och sändebud från omkringliggande riken kunde genom gåvolämning och erkännande av den sinocentriska världsbilden utverka handelsprivilegier.

Systemet var också mer vittgående än bara handelsrelationer. Det var inte ovanligt att den kinesiska kejsarens gåvor vida översteg värdet på dem som lämnades av den besökande delegationen. Med andra ord var utbytet inte alltid en ekonomisk vinstaffär för de kinesiska kejsarna, utan något man kos­tade på sig. Detta i kontrast till Hansan, där det ekonomiska mervärdet ofta var utgångspunkten för transaktioner.

De kinesiska tributsystemen kan kanske grovt liknas vid en hybridform av påvedömet och Hansan: legitimitet, status och handel inordnas under en och samma hegemon. Det var inte heller ovanligt att eliter i de omkringliggande rikena självidentifierade sig med den högtstående kinesiska kulturen och sökte stöd i Kina – dels militärt, dels för att få egna inhemska maktanspråk legitimerade.

Under 1700-talet och det tidiga 1800-talet kom logiken i tributsystemen att övergå i en mer modern och institutio­naliserad form i det så kallade Kanton-systemet. En drivkraft var ökad närvaro av europeiska handelskompanier, som krävde att den slutna Qingdynastin skulle öppna upp för handel. Dynastin valde att kanalisera all handel genom hamnen i Kanton (dagens Guangzhou).

Utrikeshandeln kontrollerades av en grupp licensierade köpmän – så kallade cohong – som fungerade som dynastins grindvakter. De hade bland annat till uppgift att driva in skatter. Trots cohongköpmännens kejserliga privilegier, ringa antal och monopol på handel med utlänningar var konkurser mycket vanliga. De levde ständigt under press från det kejserliga hovet, som krävde dem på höga avgifter och dyra gåvor. När en eller flera cohonghandlare gick i konkurs tillämpades dessutom ett kollektivt ansvar för skulder. Systemet var ensidigt utformat för att säkra hovets skatteintäkter.

I Kanton fick inte heller utländska handelsmän vistas utanför de avgränsade fabriksområdena. Poängen var med andra ord inte bara att effektivt kunna driva in tullavgifter, utan även att upprätthålla en politisk ordning. Kontroll över vilka som fick handla, vad som fick handlas, var handeln fick ske och vilka sociala relationer som handeln skulle skapa var förbehållet kejsaren. När Kantonsystemet väl föll samman i mitten av 1800-talet var det inte heller för att Kina hade upptäckt frihandelns förtjänster, utan för att de med vapenmakt tvingades av europeiska makter.

Under perioden som följde ökade handeln. Dock var det främst tal om en fördragsstyrd och utländskt präglad handelsregim, där västerländska makter etablerade koncessioner i fördragshamnar. Den mest kända låg i Shanghai, där till och med Sverige var närvarande. I koncessionerna rådde differentierade jurisdiktioner, och utlänningar kunde åberopa att prövas under det egna hemlandets lag. Det ledde inte sällan till att handel skedde på ojämlika villkor.

Det kinesiska inbördeskriget som utbröt 1927 och den japanska invasionen 1937 innebar att utrikes­handeln minskade kraftigt. När Kommunistpartiet tog makten 1949 ersattes den helt av statliga handelsmonopol. Dessa var planstyrda och med strikt kontroll över vilka varor och volymer som skulle importeras eller exporteras.

Inte heller vid tidpunkten för Kinas reform och öppning mot omvärlden under sent 1970-tal var det fråga om någon laissez-faire-inställning. Precis som under Kantonsystemet begränsades handeln initialt till några få ekonomiska zoner. Hongkongs stora betydelse som en kinesisk portal till världsmarknaden blir härigenom svår att överskatta, med en toppnotering 1993 på 61,1 procent av all fastlandskinesisk export.

Hongkong fungerade dock inte bara som en omlastningsplats utan tillförde värde genom att hantera marknadsföring och andra kringtjänster. Därtill fanns det i Hongkong ett mycket mer utvecklat juridiskt ramverk för internationell handel.

Redan tidigt under reformfasen etablerades även ett fåtal platser som gavs särskilda skattevillkor och mandat att ta in utländskt kapital och teknik – så kallade special economic zones. Detta med fördelen att en friare marknad kunde avgränsas rent geografiskt. Shenzhen är en av de första och kanske den mest kända av dessa zoner, etablerad redan 1980 – då en fiskeby med 30 000 invånare, i dag en världsstad med runt 18 miljoner invånare. Precis som i fallet med Kanton blev zonerna en kontrollerad miljö där handel, kapital och teknik kunde släppas in och ut – av staten och för statens syften.

Sedan dess har modellen gradvis utvidgats och gjort Kina till en av världens största handelsnationer. Samtidigt råder det inte ens i dag full frihandel inom Kinas gränser. Detta efter­som den lokala protektionismen länge har varit djupt rotad. På 1980-talet, när den var som värst, var det inte ovanligt att provinser belade vissa råvaror och insatsprodukter med exportförbud till andra provinser, för att på så sätt gynna sin egen ekonomi. Detta ofta på initiativ av tjänstemän som hoppades på att uppmärksammas av partiet som extra ivriga och kompetenta – ytterligare ett uttryck för regimens syn på ekonomisk aktivitet som en statisk maskin som kan styras efter politiska behov.

Samma syn på ekonomi kan skönjas än i dag, exempelvis i Xi Jinpings utrens­ning av landets tech-sektor under tidigt 2020-tal. Bland annat stoppades en högprofilerad börsintroduktion av politiska skäl och Alibabas grundare Jack Ma, ibland beskriven som ”Kinas Jeff Bezos”, försvann en tid från offentligheten. Analytiker har tolkat det som att Xi ville omforma sektorns ledarskap och affärsmodeller i syfte att styra kapital mot statliga prioriteringar, utan att innovation eller produktivitet skulle ta skada. Den senaste tidens försämrade tillväxttakt och den mer försonliga tonen mot sektorn indikerar att så inte blivit fallet.

Sammantaget är det inte mycket som tyder på att Kinas föreställning om ekonomisk aktivitet som främst ett politiskt medel skulle ha förändrats. Frihandel värnas endast när den tjänar statens syften, exempelvis att på världsmarknaden kunna dumpa den industriella överproduktion som det politiska kapitalallokerandet har gett upphov till.

Ett annat illustrativt exempel är handeln mellan Kina och Afrika, som var värd över 3 000 miljarder svenska kronor förra året, samtidigt som stora lån och kinesisksponsrade infrastrukturprojekt har blivit ett sätt att bygga långsiktiga beroenden. Den berömda pandadiplomatin, som bestod i att pandor skänktes bort eller lånades ut i syfte att visa god tro och skapa positiva associationer till Kina, har ersatts av skuldfällediplomati.