Vem var Jesus?

De flesta är överens om hur historien börjar. För ganska exakt två tusen år sedan, omkring 30 år in i vår tideräkning, ställdes i Jerusalem agitatorn Jesus, en karismatisk religiös ledare från Nasaret, inför rätta av den romerske prokuratorn Pontius Pilatus och dömdes till korsfästning. Detta är egentligen allt vi vet om den person som hette Jesus. 

Hur hans tidigare liv såg ut – och vad han gjorde in­nan han hamnade på korset – för detta saknas historiska källor. Det enda vi med säkerhet vet om Jesus är hur han dog.

Vad vi därutöver känner till är vad som hände efter korsfästelsen. Hans anhängare skingrades inte i skräck, trots att Jesus avrättades som upprorsmakare och förbrytare. De höll ihop och formade en grupp som träffades för att sprida budskapet om sin lärares visdomar. Efter hand uppstod en rad muntliga berättelser om hans liv och verk. Dessa spreds snart så att också de som inte själva hade gått vid hans sida kunde ta del av detta ”glada budskap” (ordet ”evangeliums” betydelse). 

Så småningom kom flera av evangelierna att nedtecknas.

Det äldst bevarade är Markusevangeliet, tillkommet runt år 60. Det är också det enklaste och minst sofistikerade som text betraktat. Under de kommande hundra åren nedskrevs och samlades hundratals skildringar av Jesu liv och lära, flera av dem tillskrivna olika figurer i Jesus närhet, såsom Thomas, Peter, Maria Magdalena och Judas.

Dock gav de många evangelierna motstridiga bilder av Mästaren. Så vem var Jesus, och vad var han? Var han själv Gud eller bara en inspirerad profet? Vad var hans egentliga budskap? I striderna kring dessa och andra frågor kom den segrande ”katolska” riktningen snart att fördöma och rensa ut de texter som ansågs kätterska, och år 367 fastslogs vilka 27 böcker som skulle utgöra Nya testamentet.

Länge var det inte möjligt att skaffa sig en djupare kunskap om vad som faktiskt stod i dessa bortrensade texter. Deras budskap kunde bara anas i den förvrängda spegelbild som gavs av dem, som till exempel i polemiska skrifter av en biskop Irenæus (cirka 130–202).

Så låg landet fram till en decemberdag år 1945 när några bönder i närheten av staden Nag Hammadi i Egypten fann en nergrävd kruka innehållande en mängd gamla manuskript. När forskare undersökte fyndet visade det sig bestå av just dessa fördömda, kätterska texter. För första gången hade man nu tillgång till de ”gnostiska evangelierna”, så som de en gång tänkts och skrivits.

Därmed inleddes en ny fas i forskningen kring de tidiga kristna och deras föreställningsvärld. Kunde de upptäckta skrifterna kasta ett nytt ljus över kristendomens första tid? 

Vad skilde det som berättas i dessa källor från det som möter i de erkända böckerna? Vad var så skrämmande med dem att de hade fördömts och ­förkastats?

År 1979 utkom den amerikanska teologen Elaine Pagels studie De 
gnostiska evangelierna (svensk översättning 1981). Boken räknas till milstolparna i forskningen kring den tidiga kristenheten och gjorde henne omedelbart känd också utanför snäva vetenskapliga kretsar. Pagels har därefter i en rad arbeten, varav flera översatta till svenska, fördjupat studiet av den tidigkristna tiden. Nu är hon aktuell med boken Jesus – ett historiskt mysterium (översättning Öyvind Vågen, Fri Tanke Förlag).

Elaine Pagels metod är inte den distanserade kritikerns, som med kyla betraktar historiska artefakter, utan mer en inkännande apologets. Hon vill förstå det religiösa mysteriets lockelse, inte avkläda det dess aura eller utsätta det för logiska invändningar. (Att boken utges av det uttalat religionskritiska förlaget Fri Tanke är ett tidens tecken.)

Också i hennes tidigare arbeten har föreställningarna om Jesus ofta stått i centrum. Mycket av det material vi mö­ter i den nya boken kan kännas igen. Det nya är att hon nu inte längre i hu­­vudsak betraktar dramats huvudperson från kulissen utan ställer honom mitt på scenen. Vem och vad är Jesus?

De som en gång författade de fyra evangelierna eftersträvade inte historisk sanning. De skrev inte biografier, utan ville i första hand förmedla ”det glada budskapet”. Det är för att ge trovärdighet och underbygga bilden av Jesus som den väntade Messias som de hänvisar till förutsägelser i Gamla ­testamentet.

Ett av mysterierna i berättelsen om Jesus är Marias befruktning och jung­frufödseln. En berättelse som är svår att smälta inte bara för sentida rationalister utan även för evangelisterna, framhäver Elaine Pagels. Vad gjorde egentligen den helige Ande med jungfrun? Trots att Josef förväntas gifta sig med en redan havande kvinna finns inget att frukta, upplyser evangelisten Matteus, ty det är förutspått av den gammaltestamentliga profeten Jesaja att ”barnet i henne blivit till genom helig ande”. På så sätt kan mannen få rätt perspektiv på det misstänkt föräktenskapliga lägrandet. Det vilar något närmast Monty Pythonskt över de förklaringar de gamla evangelisterna ägnar denna Marias förmodade lösaktighet, alternativt våldsutsatthet.

Jungfrufödseln är samtidigt knuten till frågan om Jesus mänsklighet och den heta teologiska striden om Jesus natur: Gud eller människa. Kyrkans lösning var klar: Jesus Kristus är gudomlig, vilket slutligen naglades fast i den nicenska trosbekännelsen, antagen år 325: ”Jesus Kristus, Guds enfödde son […] av samma väsen som Fadern”. Denna Kristus har under århundradena lärts ut och förmedlats av kristna kyrkor.

Andra menade att Jesus var männi­ska, om än profet likt Johannes Döparen, men inte Gud. Man gick med på att Jesus återuppstod – men då som låga och ande inom oss alla. Det fanns inga privilegierade som träffat den återuppståndne Jesus i köttet, men i anden kunde alla möta honom; ett jämlikhetsbudskap långt från den kyrkliga hierarkins tolkningsföreträde.

Jesus glada budskap var att Gudsriket är nära. Genom hela den tidiga kristendomen löper ett djupt stråk av messiansk profetia. Framför allt formulerades den av Paulus (vars brev är de äldsta bevarade kristna texterna). Hos honom talas det om att förbereda sig här och nu för det nya riket genom att leva så rent och sant som möjligt. Mot bakgrund av att slutet är nära blir, menar Pagels, dessa stränga regler förståeliga som tillfälliga förberedelser inför det kommande, ”den tid som återstår”, som Paulus skriver.

Snart tvingades emellertid de förväntansfulla inse att ”nära” är ett relativt begrepp. Två lösningar utkristalliserades. I den etablerade kyrkan sköts himmelriket på framtiden, medan de radikalare ”kättarna” (i de förkastade gnostiska texterna) hävdade att Gudsriket redan var här, men då inte i form av en ny yttre värld, utan riket vilade i varje kristens inre. 

Genom att söka inåt i sig själv kunde varje troende hitta fram till Gudsriket. Mot den yttre världens kollektiva väntan inom kyrkans hägn ställdes således den enskildes eget sökande och finnande genom bön och övning.

Det är en konflikt som löper genom hela den kristna historien, och intressant nog tycks det från början förkastade gnostiska synsättet i någon mån ha segrat. Att söka himmelriket inom sig själv framstår som mer än gångbart i samtida kristendom, utmärkande för de samfund som mer bejakar en subjektiv upplevelse och utlevelse än teologiska utläggningar.

Styrkan hos Elaine Pagels är, även i Jesus – ett historiskt mysterium, den ton av förundran och naiv nyfikenhet varmed hon närmar sig urkunderna och avlockar dem historisk betydelse och nutida mening. Mind­re intressant är hennes kapitel om samtida religiösa företeelser, där hon gör sig till tolk för en mer gängse politisk kristendom, Jesus som befrielseteolog. När hon vittnar om sitt eget förhållande till den kristna tron talar hon om perioder av sorg när hon fann hemhörighet i kyrkorummet och i undran inför mysteriet, och att hon i sin ungdom drogs till väckelsens massmöten. 

Men även om hon dras till hängivelse står hennes gamla gnostiker den enskildes andliga meditation närmare. Hon dras till den Jesus som på lärjungarnas undran om vem han är vänder på frågan och säger: ”Vem tror du att jag är?”