Upplysningstiden brukar sägas ha undergrävt religionen genom en attack på två fronter: å ena sidan genom att insistera på att moralen grundar sig på rationella principer så att rätt och fel kan upptäckas genom reflektion, utan hänvisning till religiösa auktoriteter. Å andra sidan genom att ge plats åt en materialistisk naturvetenskap, som slog fast att universum måste vara mycket äldre än vad religiösa skapelseberättelser påstått, och att människan uppstått genom en blind evolutionär process.

Det är underförstått i denna historia att en mytologi som den vi finner i Bibeln gör anspråk på empirisk sanning på samma sätt som vetenskapen gör. I Illusionen om Gud lägger Richard Dawkins ut texten om varför det är vetenskapligt osannolikt att det finns någon Gud och hur gudstron i sig kan förklaras genom evolutionär psykologi. Att de som sällar sig till en sekulär vetenskaplig världsbild hyser en sådan bild av religiös mytologi är inte så konstigt. Mer beklämmande är att många religiösa också har anammat denna syn på religion och därmed känner sig hotade av vetenskapen. Särskilt i USA har religiösa grupper försökt försvara religionen genom att argumentera mot fysiska och biologiska teorier, som evolutionsläran.

Den tidigare ärkebiskopen K G Hammar har länge förespråkat en tolkning där bibelhistorierna betraktas som poetiska omskrivningar. I sin nyligen utkomna bok Släpp fången loss! (Verbum) återkommer Hammar till att allt tal om Gud är metaforiskt och inte bokstavligt sant. Men detta innebär inte att Gud är ett påhitt. Skälet att Gud inte kan beskrivas på ett precist och bokstavligt sätt är att det mänskliga språket inte kan fånga det som är transcendent och radikalt annorlunda än allt världsligt. Så länge vi är medvetna om att metaforerna är metaforer kan vi fortsätta att tala om Gud utan att göra oss skyldiga till avgudadyrkan.

Hammar hävdar att vi erfar Gud genom religiösa upplevelser som inte låter sig översättas till beskrivningar. Han argumenterar för ett praktiskt snarare än teoretiskt trosbegrepp: att tro är att känna tillit till Gud. Det handlar kanske – skulle man kunna tillägga – om att se Gud som god snarare än att först och främst att tro att han existerar. Trots detta har Hammar uppenbarligen ett stort behov av att tala och spekulera om hurudan Gud är. Hans bok är i sig ett exempel på en teoretisk religion, snarare än en praktisk.

vad skulle det då innebära att verkligen ta fasta på idén att religiös tro i första hand är praktisk? I sin avhandling Om begreppet ironi erbjöd Søren Kierkegaard några reflektioner om myters mening. Myter är inte empiriskt sanna, till skillnad från redogörelser för historiska fakta. Men de bör inte därför klassificeras som fiktion, då fiktiva berättelser mer eller mindre öppet erkänner att de är påhittade och inte överensstämmer med fakta. Kierkegaard beskriver skillnaden med hjälp av grammatiska termer, som han använder metaforiskt: fiktionen gör kontrafaktiska påståenden i konjunktiv – det möjligas och hypotetiskas modus. Myter å andra sidan gör sina kontrafaktiska påståenden i indikativ – verklighetens modus.

Därigenom menar Kierkegaard inte att myter har för avsikt att vilseleda. Istället hävdar han att de uppstår i och vänder sig till en del av sinnet, nämligen fantasin, som låter oss fördjupa oss i berättelser och bilder utan att ställa frågan om överensstämmelse med fakta. Myter fängslar oss genom att vara meningsfulla. Vi ger dem tillgång till vår fantasi, far villigt iväg med dem vart de än bär oss, utan att reflektera över om det de berättar verkligen har hänt. Om någon annan tar upp frågan om sanning och falskhet kommer vi antagligen känna oss manade att säga att vi inte tror att myten är sann. Men detta innebär inte att myter helt enkelt är lögner.

Fram till det ögonblick då frågan om sanning ställdes trodde vi någonstans på myten. Inte på ett kritiskt, reflekterande plan, men på fantasins omedelbara och naiva sätt att tro. Det som undergräver myter är enligt Kierkegaard inte beviset på deras falskhet, utan den fråga som kräver utvärdering enligt omdömena ”sant” och ”falskt”. Förtrollningen bryts så fort frågan ställs, innan vi har bestämt oss för att myten är falsk. För frågan tvingar oss att titta på berättelsen från ett annat perspektiv: med reflektionens sobra avstånd. Detta föser undan det estetiska perspektiv som lät oss engagera oss i och uppleva myten bara som en meningsfull historia.

En teologi baserad på Kierkegaards syn på mytologi skiljer sig på en viktig punkt från Hammars metaforiska bibeltolkning. Om vi ska kunna undvika avgudadyrkan måste vi enligt Hammar hela tiden behålla reflektionens distans till myterna, i alla fall i bakhuvudet. Men den romantiska inställning Kierkegaard beskriver har inget begrepp om vad avgudadyrkan är.

Den romantiska religiositeten hör ihop med praktisk religionsutövning i form av ceremonier och ritualer. Dessa har mycket större betydelse inom judendomen, katolicismen och de ortodoxa kristna kyrkorna än de har inom protestantismen. Mot bakgrund av dessa religioner framstår det som förhastat av Hammar att hävda att upplevelser av Gud blir tomma för oss om vi inte klär dem i ord. Judar som ber vid klagomuren tilltalar förvisso Gud, men akten att uttala bönen vid en ruin av templet är i sig ett sätt att förhålla sig till Gud. Formen har här sin egen betydelse, utöver bönens innehåll. Likaså är de kristna ortodoxa ikonerna kontaktpunkter mellan denna världen och den himmelska: när man kysser ikonen står man i kontakt med något gudomligt. De föreställer förvisso helgon, men deras funktion är inte att ge en rättvisande bild av helgonen som historiska personer.

samtidigt har dessa ceremonier, precis som myter, mening. Exakt vad ”mening” här innebär är svårt att precisera. Vi skulle kunna tillämpa Hammars teologi och säga att ceremonier har metaforisk mening – att en bröllopsceremoni är en metafor för äktenskapet. Detta skulle antyda att de har något provisoriskt över sig: att ceremonin egentligen är ett inadekvat uttryck, precis som allt tal om Gud, enligt Hammar, är provisoriskt och inadekvat för att verkligen beskriva honom. Men ceremonier är meningsfulla i sig själva och ger snarare en känsla av fullkomlig förståelse.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

För att ringa in vad vi menar med att ceremonier är meningsfulla kan man fundera på varför så många ateister i livets kritiska skeden känner behov av att vända sig till religiösa institutioner. Det finns inget sekulärt alternativ till dop, bröllop och begravningar som på samma sätt låter oss representera för oss själva vilken vikt vi lägger vid födsel, kärlek och död. Genom att förkunna att hon inför Gud tager en viss person till sin trolovade – tills döden skiljer dem åt – ger en människa tyngd åt äktenskapet. Hela ceremonin tjänar till att rama in äktenskapet och ge ett slags estetisk representation av vad det innebär. Denna representation skulle kunna kallas metaforisk, men kanske är det mer passande att kalla den en tolkning av kärleken och dess värde.

Men det är inte sällan dessa ateister är misstänksamma mot sin egen dragning till religiösa ceremonier. Är det inte en form av bedrägeri att svära vid Gud om man egentligen inte tror på honom? Måste inte meningen i bröllopsceremonin komma från Gud eller en tro på Gud? Kan denna tro för ateisten vara något annat än ond tro? Det är befogade frågor, men de gör det tvivelaktiga antagandet att religionsutövning måste grunda sig i att man håller vissa teser för sanna – att det teoretiska i religionen föregår det praktiska.

Reflektionen, där tanken har distans till sitt objekt, är den förmåga och inställning till världen som upplysningen betonade. På så sätt trängde upplysningen undan religionen också genom att undergräva vår förmåga till estetisk upplevelse. Genom att lägga tyngdpunkt vid reflektionen ersätter vi fantasins intresse för mening och upplevelse med ett teoretiskt intresse för faktisk sanning. Kanske finns det en punkt vi överträder i vår utveckling som reflekterande varelser varefter vi inte längre kan hänge oss på ett omedelbart sätt till den upplevelse som myter och ceremonier erbjuder. Frågorna om vad dessa ceremonier egentligen betyder – och om myterna verkligen är sanna – låter sig inte längre fösas undan. Men man skulle önska att vi åtminstone kunde låta bli att, som Dawkins, föraktfullt rynka på näsan och istället avundas dem som fortfarande kan hänge sig.