Virus består av förrädiskt paketerad information; information som programmerar om våra celler och ställer om dem till att producera virus istället för cellens normala produkter. För att kroppen ska kunna bekämpa virus måste den lära sig känna igen viruspartiklarna, antingen på informationsinnehållet eller utifrån skalets utformning. Det går att hjälpa kroppen på traven med den här inlärningsprocessen genom att injicera harmlösa delar av viruset som immunförsvaret kan lära sig att känna igen. Det är så vaccin fungerar.

Parallellen med desinformation har inte gått forskarsamhället förbi. Även desinformation är förrädiskt paketerad information som programmerar om oss. Borde man inte därför kunna vaccinera människor mot desinformation på samma sätt som man gör med virusburna sjukdomar – genom att utsätta oss för harmlös desinformation som vi kan lära oss att känna igen? Den här frågan har professorn i socialpsykologi Sander van der Linden och hans forskarlag utforskat på djupet.

Problemet är tämligen akut. Att människor har olika politiska åsikter är ett demokratiskt sundhetstecken, men när verklighetsbilder skiljer sig åt kortsluter det möjligheten till saklig debatt. Därför är det viktigt att inte desinformation får för stor spridning i samhället. Just nu får den det – det handlar om allt från falska nyheter, uppskruvade tidningsrubriker och roliga men missvisande ”memes”, till påverkansoperationer och rena konspirationsteorier.

”Att människor har olika politiska åsikter är ett demokratiskt sundhetstecken, men när verklighetsbilder skiljer sig åt kortsluter det möjligheten till saklig debatt.”

Undersökningar har till exempel visat att hela 42 procent av invånarna i Spanien och Grekland tror att det finns en hemlig grupp personer som styr världen bakom kulisserna. Även om läget är något bättre i USA (31 procent) och Storbritannien (18 procent) är siffrorna höga även där. En av fem amerikaner tror att den globala uppvärmningen är en bluff, siffror som är tillräckligt höga för att faktiskt spela roll i dagspolitiken. Detta i ett läge då effekterna av klimatförändringarna verkligen börjat åstadkomma kaos i världen.

van der Linden gör en distinktion mellan misinformation och desinformation. Misinformation är falsk information som sprids, men där informationsspridaren inte är ute i illvilligt syfte eller ens vet om att informationen hen sprider är falsk. Vi har ju alla fel om olika sakförhållande mest hela tiden, så misinformation är en naturlig följd av att vi yttrar oss. Man måste ha rätt att argumentera utifrån okunskap – utan den rätten skulle vi alla tvingas vara tysta rätt ofta.

Desinformation, å andra sidan, är falsk information som sprids medvetet. Det här kan ha olika syften. Man kanske vill svartmåla någon person eller organisation, så split i största allmänhet, eller orsaka förvirring i någon fråga. Tekniken användes med framgång av nazisterna och har tyvärr återigen blivit ett allt vanligare vapen i den politiska debatten.

För att bara ta ett exempel så har det visat sig att en del stora företag i oljebranschen haft god kunskap om den skada deras produkter har åsamkat miljön, men ändå valt att sprida osäkerhet i klimatfrågan. Shell, BP och Exxon är alla skyldiga, och läckt korrespondens har visat hur dessa bolag mot bättre vetande har arbetat för att sprida osäkerhet. Jag blir fortfarande förbluffad att den typen av profithunger inte bara finns i serietidningar och B-filmer.

Problemet med desinformation har växt lavinartat i och med internet. Stater och organisationer som söker destabilisera samhället har satt desinformation i system. Det är därför centralt för demokratin att vi lär oss hantera desinformationsproblemet. Men hur? Och hur kan man konstruera ett motmedel som inte också går att använda i illvilliga syften?

van der Linden har identifierat vad han kallar ”sex grader av desinformation”: misskreditera, spela på känslor, polarisera, imitera, konspirera, och trolla. De här teknikerna utgör ingenting nytt – det som är nytt är möjligheten att maskinellt pumpa ut desinformation och på så sätt snabbt kunna uppnå häpnadsväckande spridning.

Sociala medie-företag har försökt komma till rätta med spridningen av desinformation på sina plattformar, men då inte sällan snarast introducerat ideologiska filter på ett sätt som har gjort att hela systemet med innehållsmoderering kommit att ifrågasättas. Europeiska kommissionen har också noterat det här fenomenet och varnat för att filtreringsmekanismer kan användas av dem med egen politisk agenda för att styra diskussionen.

Det vore därför praktiskt om man kunde sätta in motmedlet mot desinformation på individnivå istället. Som en sorts vaccin. På så sätt skulle de allmänna censurmekanismerna kunna minimeras samtidigt som desinformationsproblemet hanteras av våra hjärnor.

van der Lindens egen ”vaccinforskning” har fokuserat på något han kal­lar prebunking. Först informeras individerna som ska ”vaccineras” om hur desinformation normalt ser ut. Sedan presenteras de med en mild form av desinformation som övning. Det här, menar van der Linden, borde göra personer medvetna om hur desinformation ser ut och ge god motståndskraft mot framtida påverkansförsök.

Man har också konstruerat ett spel – Bad News – där spelaren ska försöka sig på att skriva bedrägliga inlägg i socia­la medier. Forskningen visar att personer som spelat spelet senare blivit mindre mottagliga för desinformation. Man lär sig hur desinformation fungerar genom att själv försöka agera bedrägligt.

van der Lindens forskning visar att prebunking faktiskt fungerar. Personer som har genomgått processen och fått spela spelet blir verkligen mindre mottagliga för desinformation. Men forskningen visar också att effekten avtar med tiden. Det krävs därför kontinuerliga insatser för att hålla vaksamheten uppe – en sorts ”påfyllnadsdoser” – för att systemet ska få varaktig effekt.

Men går inte den här typen av metoder också att använda för att sprida desinformation? Det är här bokens svaghet uppenbarar sig, för van der Linden undersöker aldrig frågan på allvar. En illvillig aktör kan teoretiskt lika gärna kunna framställa en kampanj som till exempel informerar om att myndigheterna snart ska försöka påverka befolkningen genom en informationskampanj om hur desinformation fungerar, följt av dåligt argumenterade exempel. Detta, kan desinformatören påpeka, i syfte att märka legitima åsikter som desinformation. Dessutom, låter det inte lite suspekt med desinformationsvaccin?

I så fall är vi tillbaka på ruta ett. Liksom alla andra verktyg går även desinformationsvaccin att använda för både goda och onda syften. Men så länge ingen annan metod står till buds är vi hänvisade till prebunking. Här har skolan ett viktigt uppdrag i att fortsätta jobba med källkritik och lära barn känna igen propaganda. Detta utan att gå till överdrift – det finns ju faktiskt pålitliga källor som barn också måste lära sig att känna igen.

Trots sina tillkortakommanden är Foolproof förmodligen den bästa läsningen just nu för den som vill informera sig om problematiken i vad som bäst kan beskrivas som desinformationsåldern. Problemet kommer inte att försvinna av sig självt. Hur är det med dig själv egentligen – är du vaccinerad?