Kluvenheten som dygd
Minnet av en död soldats förruttnade kropp passerar revy i Prinsens inre monolog i början av Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman Leoparden, som nu har kommit i nyöversättning av Viveca Melander på Bonniers. Den vanhedrande stanken i vilken ett mänskligt öde utmynnat ger huvudpersonen anledning att fundera på om den okände soldaten offrade sitt liv för ett värdigt ändamål.
Den sicilianske soldaten stupade i strid för sin kung och mot Garibaldis republikanska styrkor, vars seger i mitten av 1800-talet ledde till Italiens enande. Prins Fabrizio av Salina är nu själv ingen soldat. Men han är adelsman: en del av det etablissemang liberalerna vill montera ner. Frågan hur han ska förhålla sig till den liberala rörelsen är alltså högst aktuell även för honom. Och när frågan om soldatens martyrium genljuder i Prinsens melankoliska själ antar den djupare och mer universella dimensioner. Därmed gör Lampedusa följande frågeställning till ett av bokens huvudteman: Vilka värden har livsviktig betydelse, så att de också är värda att dö för? Vad gör livet värt att leva?
Det är utan försköningar och förenklingar som Lampedusa gestaltar Prinsen. Han är en man som känner en viss tillfredsställelse över att golv, fönsterrutor och barn skälver när hans kraftiga och ståtliga person marscherar genom slottets rum men som helst av allt låser in sig med sina teleskop och astronomiska beräkningar. Han inser att han inte gjort sig förtjänt av sina privilegier, men denna insikt hindrar inte att han sörjer det som håller på att gå förlorat, nu när den liberala världssynen tar över. Det är med ett sting av smärta Prinsen tänker på de tavlor och möbler i hans palats som har fått betydelse av de generationer som förvaltat dem, men som efter hans egen död kommer att kastas på soptippen. De kollektiva och nedärvda minnen som är grunden till en familjs gemensamma identitet antar materiell form i dessa föremål och därmed också en viss beständighet. Därför säger Prinsens systerson vid ett tillfälle till sin fästmö, Angelica, i ett försök att förklara adelns säregenhet: vi ”är mer fästa vid våra hus och våra möbler än vid någonting annat”.
Idag skulle vi kalla denna inställning för materialistisk men i själva verket handlar det om en förhöjd andlighet: det är inte skryt- eller marknadsvärdet i föremålen som man vördar, utan den immateriella betydelse de har i och med sin historia. En adelssläkts betydelse, skriver Lampedusa, ”ligger helt och hållet i traditionen, i de livsviktiga minnena” och Prinsen ”var den siste som hade några ovanliga minnen, några som skilde sig från andra familjers”.
Om någon är materialist är det Calogero Sedàra, borgmästare och far till Angelica. Han representerar i Leoparden liberalismen i dess degenererade form, eller den tarvliga människotyp som lyckats komma upp sig tack vare revolutionen. Det vore billigt att kritisera ideologin om frihet och jämlikhet genom ett karaktärsmord på denna ryggradslösa varelse. Men boken har mer krut än så, och en långt mer sofistikerad förståelse av konflikten mellan feodalsamhället och liberalismen än vad den karikatyrartade gestaltningen av Sedàra låter påskina. Lampedusa förstår att de två uppsättningar värderingar han ställer emot varandra skiljer sig inte bara till innehållet utan även till strukturen.
Grundprinciperna inom liberalismen är jämlikhet – att alla ska ha likvärdiga rättigheter och möjligheter – och negativ frihet. Dessa är viktiga instrument för att alla i samhället ska få möjlighet till självförverkligande, självständighet och framgång. Men samtidigt är de bara instrument. Det ligger inget egenvärde i att ha det lika bra ställt som grannarna. Om så var fallet skulle det gå lika bra att se till att alla hade det lika illa ställt som samhällets lägsta skick. Det enda som kan ha egenvärde är det man själv faktiskt har – hur det än står sig i en jämförelse med andras tillgångar och möjligheter.
Likaså är den negativa friheten – friheten från yttre tvång – ett medel för att röja undan hinder ur ens väg. Den är meningslös om man inte har någonstans att gå – något man vill uppnå, något man vill knyta sig till av de oändliga möjligheter som nu är inom räckhåll. För att den negativa friheten ska få något egentligt värde måste alltså individen värdesätta något annat än just denna frihet: en sysselsättning som är meningsfull, ett nöje som stimulerar, en människa hon älskar eller en Gud hon vill tjäna. En människa som åtnjuter frihet och jämlikhet har därmed ännu inget som ger hennes liv värde. Tillspetsat kan man säga att en soldat som dör för den gamla ordningen har offrat sig för något av substans, medan den som dör för liberalismen dör för ingenting. När han har bidragit till liberalernas seger genom att offra det egna livet för sina medmänniskor återstår likväl frågan: Är deras liv värt att leva?
De ideal prinsen uppfostrats att eftersträva har däremot inte blott instrumentellt värde. De lämnar inte den stora frågan öppen, utan utgör just ett konkret svar på frågan. Svaret ligger i de traditioner Prinsen och hans familj deltar i, såsom den dagliga gemensamma bönen; i människor och den akuta känsla av att världen är verklig och meningsfull som kommer av samvaro med andra; i intellektuella intressen, som Prinsens astronomiska forskning, där livsglädje föds ur betraktelsen av världen. Dessa har alla ett egenvärde liksom det Kant tillskrev skönheten. När man finner en blomma vacker, skrev Kant, kommer man sig inte för att fråga vilket syfte dess existens har.
Aristokratins etiska vägledare är också just skönhetskänslan: att ha stil innebär inte bara att kunna klä sig, utan också att kunna föra sig bland folk. Prinsen är fåfäng, men av god smak avstår han från att klä upp sig för mycket då han bjuder Sedàra på middag, för att denne inte ska känna sig underlägsen. Han bedrar förvisso sin hustru, men det är också han som tar illa vid sig då Sedàra uttalar sig krasst om kvinnor.
Popular
SD behövs för bråk
Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.
Det ligger nära till hands att förkasta Prinsen med följande analys: han är en hycklare och egoist. Hans välmenande gester gentemot dem som är honom underlägsna är inte finkänsliga utan lika ruttna som feodalsamhällets mest brutala yttringar. Att behandla kvinnor som om de vore mer ömtåliga än män är ju enligt modern feminism att nedvärdera dem. Och med marxistiska glasögon blir Prinsens omtanke om borgmästarens stolthet nästan komisk – som om problemet med klassamhället vore rent kosmetiskt och bara handlade om lite avundsjuka över adelns fina kläder, snarare än om ojämna maktförhållanden.
vad som går fel i denna analys är inte det politiska motstånd mot klasskillnader den grundar sig på. Det är istället att den reducerar människor till klasstillhörighet och inte lämnar plats för att uppskatta en person för hans inre kvaliteter när hans sociala status väl bedömts som illegitim. Kritiken förutsätter ett slags värdemonism, där en utvärdering enligt politiska kriterier är den enda eller i alla fall slutgiltiga utvärderingen av såväl personer som kulturella fenomen. Den saknar förmågan att på en och samma gång hysa negativa och positiva åsikter om ett ting eller en person: förmågan att fördöma feodalsamhällets ojämlikhet och samtidigt uppskatta Prinsens aristokratiska storsinthet, generositet och omtanke om andras känslor.
Prinsen går genom romanen mot ett stilla slut. Just denna stillhet ger honom en värdighet och romanen en sorgsenhet, som borrar sig in i läsaren. Ingen filosofisk lösning på konflikten mellan aristokrati och liberalism står att finna i boken. Men den målar förvisso upp ett förhållningssätt till dylika konflikter. Vilken sida man än sällar sig till måste man erkänna att det som går förlorat inte på något sätt uppvägs av det man tjänar. Inte för att förlusten är så stor, utan för att det inte finns någon valör som kan mäta båda värdena och kvittera dem mot varandra. Förlusten låter sig alltså inte behandlas matematiskt, utan kan bara erkännas inombords, i vördnad, och uttryckas som respekt och medkänsla för motståndaren. Prinsen själv förkroppsligar denna förmåga då han sörjer undergången av aristokratins värld samtidigt som han ger liberalerna rätt i principfrågan. Och det är just denna förmåga att acceptera ambivalens som romanen upphöjer till kardinaldygd.
Fil dr i filosofi.