Det är en händelse som ser ut som en tanke, när det samtidigt kommer två böcker om Sverige med besläktade titlar: Gemenskap. En kättersk betraktelse över klass, antagonism och en socialdemokrati som gått vilse. (Volante 2024), av den frifräsande entreprenören Jan Emanuel och filosofiläraren Anders Kalat, samt Utanförskap. En berättelse om främlingar (Lava 2024) av pseudonymen Teodor Gustafsson. Bägge tar ett brett ideologiskt, men samtidigt tämligen pragmatiskt grepp om de senaste decenniernas svenska utveckling och kan sägas handla om politikernas svek mot medborgarna, fast ur motsatta politiska infallsvinklar: En fokuserar på gemenskap och Socialdemokraterna och den andra på utanförskap och borgerligheten. Vad gäller den senare är hanteringen av migrationen och relationen till Sverigedemokraterna ett viktigt tema.

Emanuel och Kalat blev vänner då de som tonåringar gick med i SSU. De är i grund och botten trogna socialdemokrater vars politiska berättelse i boken uttrycker förtvivlan över hur deras parti kunde gå vilse. De både diagnostiserar och ger förslag på hur en förnyelse skulle kunna se ut. Gustafsson, däremot, kallar sin bok för roman, med brasklappen på försättsbladet: ”Detta är en skönlitterär bok. Allt som står i den är påhittat av författaren.” Varför han gått så långt är det lite svårt att förstå, för boken innehåller sedan en föregivet självbiografisk skildring av författarens uppväxt i Västervik och hans väg in i politiken.

Är det verkligen påhittat? Tja, det kan ha utspelat sig på en annan ort – men vad gör det för skillnad? Förhållandena som han skildrar dem är trovärdiga och boken är huvudsakligen skriven i en resonerande, essäistisk stil som fungerar mycket bra, men som inte framstår som i första hand skönlitterär. Och det är, givet bokens ämne, bara bra.

Till skillnad från Emanuel och Kalat var han aldrig politiskt aktiv, mer än att han gick en kurs och hängde runt en tankesmedja som bara kan vara Timbro. Hans berättelse handlar främst om hur han arbetat med Sverigedemokraterna, som en sorts informell rådgivare, opinions­bildande bloggare och annat i samma stil – men anonymt. Om det är sant är det verkligen häpnadsväckande att någon som framstår som en nyckelperson bakom SD:s strategiska förhållningssätt under så lång tid verkat helt utan att vara känd utåt. Inte ens hans närmaste familj, föräldrar, fru och barn tycks ha anat var hans politiska sympatier egentligen ligger. Men det kanske finns flera av detta slag? Det var verkligen under många år för­enat med allvarliga risker att framträda som SD:are: folk blev avskedade från sina jobb och stöttes bort av familj och vänner. SD var, in i det sista, det där partiet som ingen överhuvudtaget någonsin skulle samarbeta med: ett hot mot demokratin och i princip inte bara rasister utan faktiska nazister.

Berättelsen om huvudpersonens förhållande till SD är intressant, men ännu mera så är den om hans relation till borgerligheten. En av orsakerna till att han väljer att hålla SD-engagemanget hemligt, att det rent av faller sig naturligt att göra så, är antagligen att han egentligen aldrig identifierar sig med partiet. Hela tiden verkar han tycka sig höra hemma snarare i borgerligheten och särskilt Moderaterna, men hans typ av konservatism, med den återhållsamhet och skepsis inför snabba samhällsomdaningar som kännetecknar sådana, var inte bara inte välkommen utan något som på Fredrik Reinfeldts tid aktivt jagades bort ur partiet. Vänner som pseudonymen Teodor Gustafsson umgåtts med i sin ungdom, under sina första år i politikens utkant, har tigit, anpassat sig, klättrat och fått framträdande poster. Han däremot, som inte klarade av spelet, arbetade på ett fackförbund omgiven av socialdemokrater som också blev hans vänner. De har nog trott att han varit borgerlig, kanske till och med moderat, men aldrig anat hans djupa engagemang i SD. Såhär skriver han om sina karriärborgerliga vänner: ”Det fanns trots allt en ilska som ville ut när jag såg dem som puttat ut mig byta åsikt och nu tala om det som jag förespråkat tjugo år tidigare. Jag kunde uppleva att de förstört mitt liv helt utan anledning, och nu låtsades de som ingenting. Hade jag kunnat bli diplomat eller statssekreterare om jag bara gjort som de gjorde, och vänt kappan efter vinden?”

Liksom de konservativa skulle rensas ut ur Moderaterna var det som att de gamla arbetarna skulle väck ur socialdemokratin. Kalat och Emanuel skildrar hur individualismen under 1990-talet ersatte klass och hur en ny demokratisyn, med mångfalden som sitt högsta värde, sattes i centrum för det ideologiska arbetet. I samband därmed ersattes den otadliga svenske tjänstemannen, grå och tråkig men pålitlig, av aktivisten som arbetar utifrån värdegrund. Politikerna som tog tillvara sina väljares intressen byttes ut mot visionärer vilka såg det som sin uppgift att kämpa för principer som omfattar hela mänskligheten.

De praktiska frågorna, som betyder något för de flesta väljarna, nedtonades till förmån för en abstrakt universalism vars främsta politiska budskap var fraser. För en svensk politiker som inte reparerar infrastruktur och inte tar ansvar för skola, vård och våldsmonopolet, utan istället smyckar sig med abstrakt men skönt klingande retorik om öppna gränser, mångfald och global solidaritet åstadkommer inget som gör någon glad, varken hemma eller ute i stora världen:

”Är du vald som politiker har du ansvar för dem som valt dig. Ju tydligare grupp du representerar, desto lättare är det att hålla dig ansvarig om du misslyckas med att bevaka denna grupps intressen. Och tvärtom. Uppfattar du ditt ansvar som politiker framförallt gentemot abstrakta värden riskerar du att ta dig friheter gentemot dem som valt dig.”

I Gemenskap. En kättersk betraktelse över klass, antagonism och en socialdemokrati som gått vilse föreslår författarna, samtidigt som de reserverar sig lite med hänvisning till att den här typen av förslag lätt kan bli överspelade, bland annat samhällsplikt, för att återupprätta gemenskapen. De tar också, välformulerat och genomtänkt, avstånd från den asylrätt som utformades för en annan tid med andra geopolitiska förhållanden. De förklarar betydelsen av att ”olika värden måste råda parallellt med varandra, i ett friskt samhälle.”

Och frågan är om inte just detta är navet som förenar dem och Gustafsson: en uppfattning, som kan kallas både socialistisk och konservativ, enligt vilken inte allt kan, bör eller ens egentligen får mätas enbart i ekonomiska termer. Människor har också andra intressen, livet är inget projekt och människor är alla självändamål – hela samhället kan inte ses som en enda stor maskin med vinst och skatt som högsta värden. När vinsten blir ett självändamål, och alla människor betraktas som utbytbara kuggar i maskineriet, går nationen på tomgång och skär snart ihop helt.

Gustafsson upprepar fler gånger sin sorg över att borgerligheten blivit så ytlig och delvis rentav kulturfientlig, att de radikala aktivisternas antivästliga självhat så sorgligt väl passar en borgerlighet som ”förföll till att bli skräpkulturens försvarare”.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Utanförskap. En berättelse om främlingar är en roman, om än mera övertygande som (självbiografisk?) politisk essä, medan Gemenskap. En kättersk betraktelse över klass, antagonism och en socialdemokrati som gått vilse rakt av är en politisk essä, grundad i egna upplevelser. De senare håller en smått ironisk ton, samtidigt som de med stort allvar och pedagogisk tydlighet lägger ut sina resonemang och stödjer allt de kan med källhänvisningar, medan den förre skriver i en smått melankolisk, men inte alls uppgiven ton och utan notapparat.

Tillsammans ger de en bild av hur Sverige blivit som det blivit på grund av båda de politiska sidornas, bägge blockens, svek mot väljarna. Partiapparater som utvecklats till postdemokratiska företag vars affärsidé är valseger till varje pris har, som det framstår i dessa berättelser, svikit inte bara landet och väljarna, utan sina egna medlemmar och själva demokratin. SD:s framgångar hade inte varit möjliga utan detta och det fanns de som varnade i tid, men som tystades och stöttes bort.

Att år efter år gå emot majoritetens uppfattning om vad som skulle ha kunnat vara en rimlig nivå på invandringen och avfärda all kritik som rasism var inte bara ickedemokratiskt utan direkt destruktivt för den svenska demokratin. Trovärdighet tar lång tid att bygga upp, men går snabbt att riva ner – precis som fungerande institutioner, god ekonomi och statligt våldsmonopol.

Dessa båda böcker ger inte något slutgiltigt svar på vad som egentligen hände, och varför, under 2000-talets första decennier, men de ger viktiga nycklar till en historia som ännu återstår att skriva. Och att de gör det från vardera politisk vinkel gör att de sammantaget bidrar till det stereoseende som är nödvändigt för att vi ska förstå vår samtid, genom att begripa den nyss flydda historien.