Det skulle dröja nästan 40 år innan Derek Parfits Reasons and Persons kom på svenska som Skäl och personer (översättning Anders Hansson, Ad Hoc förlag). Fyra decennier kan tyckas vara en lång väntetid, men å andra sidan kan det också ses som ett slags komplimang. Hur många fackfilosofiska böcker är värda att översätta efter så lång tid?

Få bland dagens akademiska filosofer är kända utanför en liten krets av specialister. Inte många har inflytande över politiska beslut eller den allmänna debatten. Nu hör jag förstås någon invända att med tanke på vilka teorier som har torgförts av ledande filosofer ska vi nog vara tacksamma över att de inte har haft något inflytande ute i verkligheten, bland så kallat vanligt folk.

Undantag finns. John Rawls teorier om hur ett rättvist samhälle bör konstrueras har påverkat alla med socialliberala övertygelser. Till denna begränsade skara måste man nog räkna också just Derek Parfit, även om hans inflytande inte har varit lika direkt. Hans verk ställer några av de stora frågorna om hur vi ska förhålla oss till omvärlden, till skuld och ansvar, till oss själva. Frågor som dessa är inte nya och har upptagit tänkare genom årtusenden, men ofta har man hamnat i ett metafysiskt flum som mera fördunklat än förklarat. Det som har gjort Parfits insats så värdefull är att han sökte svaren genom att använda den analytiska filosofins redskap. I en tid då flertalet moralfilosofer försökte analysera vad vi kan tänkas mena när vi kallar en handling för ”rätt” eller ”god” sökte Parfit svara på vad som faktiskt är rätt och gott. Metaetik var inget för honom.

Derek Parfit (1942–2017) föddes i Kina, där hans föräldrar var missionärer, och växte upp i England. Han var något av ett underbarn som fick högsta betyg och mängder av priser under sin tid först vid Eton och sedan i Oxford. Han började att studera historia – flera av hans lärare sade att unge Derek vad den bästa elev de någonsin haft. Hans liv, så som det framställs i David Edmonds insiktsfulla och underhållande biografi – Parfit. A Philosopher and His Mission to Save Morality (Princeton University Press) är till stora delar en enastående framgångssaga.

”Parfit förstod att en värld som inte sätter den egna familjen främst skulle bli monstruös så också enligt strikt konsekvensetik är det rätt att särbehandla nära och kära.”

En biografi över en modern akademisk filosofi som levde i en skyddad och enormt privilegierad miljö kan tyckas var ett ganska trist projekt men Edmond lyckas förträffligt med konststycket att göra Parfits liv till en fängslande berättelse och samtidigt förklara hans tankar pedagogiskt, utan att otillbörligt förenkla dem.

Historia skulle snart visa sig vara en övergående kärlek som kom att ersättas av filosofi. Han blev tidigt fellow vid All Souls College i Oxford. Också inom filosofin kom hans lärare att beskriva honom som den bästa student de någonsin hade stött på. Han kom förhållandevis sent till sitt ämne och filosofins hi­storia blev väl aldrig hans starkaste sida. Men det var en fördel att han så att säga började på nytt och inte fick blicken skymd av vad äldre auktoriteter hade sagt. I Skäl och personer nämns Platon bara tre gånger och Aristoteles inte alls.

Parfits första bok – som kom att bli hans bästa – är rik för att inte säga överrik. Edmonds beskriver den som ett smörgåsbord med lite av varje ”men om den har ett övergripande tema så är det att vi bör omfatta en mer opartisk etik – vi bör fokusera mindre på oss själva, vår familj och våra vänner och mer på det gemensamma bästa”. Ytligt sett skulle ett sådant program kunna tyckas som att vi har en plikt att behandla alla lika och inte gynna den egna familjen. Parfit förstod att en värld som inte sätter den egna familjen främst skulle bli monstruös så också enligt strikt konsekvensetik är det rätt att särbehandla nära och kära.

För att rätt kunna formulera en moralfilosofi måste man göra vissa antaganden om vad det goda livet består av. Dessutom måste man reflektera över vad en människa är: Hur förändras hennes identitet genom livet, har hon en fri vilja? På den sista frågan svarade Parfit entydigt nej. Antingen är våra handlingar determinerade och då är viljan inte fri, eller så är de resultatet av en slumpartad process och då är den inte heller fri. Om Parfit har rätt, och det finns många som inte alls håller med honom i den frågan, så har vi inte längre ansvar för våra handlingar. Visst måste farliga människor låsas in för att skydda andra men inte för att de skulle förtjäna att hållas bakom lås och bom.

Parfits moral är, skulle man kunna säga, tid- och platsneutral. Om jag tappar en glasbit i skogen så är jag lika moraliskt ansvarig om den skadar en vandrare imorgon som om 100 år. Vi har inte i teorin större anledning att förhindra en ond handling om en timme i lägenheten intill än vi har att förhindra en ond handling om tio år på Nya Zeeland. Praktiskt ligger det förstås annorlunda till eftersom framtiden är osäker.

Derek Parfit var en föregångare bland de filosofer som på allvar diskuterar frågan om vårt ansvar för människor som ännu inte är födda. Här börjar tanken svindla – hur kan ännu inte födda ha moraliska krav på oss som lever här och nu? Hur kan människor idag ha ett ansvar för att vissa människor kommer att finnas till i framtiden, medan andra inte kommer att göra det?

Att läsa Skäl och personer är i långa stycken som att läsa science fiction. Tänk om vetenskapen lyckas skapa en exakt kopia av mig, med mina minnen. Skulle det i så fall vara jag? Parfit verkar ha varit böjd att svara ja på frågan eftersom han betonar att personlig identitet är nära förknippad med de minnen som förbinder mitt då med mitt nu. Det finns inget fast permanent jag eller själ. Vi består av en ström av intryck som skapar minnen. Här finns väl vissa likheter med en buddistisk syn på vad ett jag är.

En av Parfits mest uppmärksammade idéer handlar, förenklat uttryckt om hur många människor som bör leva. Vilken värld är bäst: en med en miljard överlyckliga männi­skor eller en med tio miljarder ganska lyckliga människor? Summan av lycka är större i den andra världen, men ingen är lika lycklig som i den första.

Parfits filosofiska metod är ofta att konstruera slående exempel och sedan hitta argument för och emot tills han har kommit till någorlunda klarhet. Det flitiga bruket av exemplen ger hans filosofi konkretion mitt i de abstrakta resonemangen.

Reason and Person kom 1984 och blev genast något av sensation inom den lilla krets som sysslar med dylika spörsmål. Parfit blev en klart lysande stjärna. Med den följde livstidsjobb vid All Souls College och lönande extraknäck vid fina amerikanska universitet. Mycket av pengarna gick till hans dyra vana att så gott som varje år åka till Sankt Petersburg och Venedig för att fotografera. Han kånkade på en enorm utrustning och lade sedan ner stora summor för att redigera bilderna in i minsta detalj. Det är Parfits egna fotografier som pryder omslagen till hans böcker.

Böcker förresten. Ganska snart efter den första boken började man vänta på nästa. Men det skulle dröja till 2011 innan den – eller de – kom: On What Matters i två tjocka band som ett par år senare skulle följas av ett tredje. Visst är det ett imponerade tankebygge, men det går inte att undkomma känslan av att Parfit upplevde att tiden började bli knapp och hastade fram osorterade volymer istället för ett kort mästerverk. Kritiken blev, skriver Edmonds, ”ljummen”.

De övergripande temana i detta sista verk är att det finns objektiva moraliska värden och att alla de stora moralfilosofierna – konsekvensetik, kantianism och kontraktualism – till slut skall visa sig vara förenliga med varandra. I Parfits reviderade versioner av dem blir de väl det. Men inte ens han lyckades visa att det finns objektiva moraliska värden. Om sådana fanns, skrev J L Mackie i ett ofta citerat stycke, vore de ”något mycket konstigt, totalt olika allt annat i universum”.

Mot slutet av sitt liv blev Parfit nästan monoman i jakten på objektiva värden. Han ansåg att om sådana inte fanns så var inte bara hans utan alla liv meningslösa. Kanske det kan tyckas så inne i ett elfenbenstorn. Men för de flesta av oss andra gör till exempel familj och vänner livet meningsfullt. Ibland är man glad och tacksam över att inte vara filosof.