Tryck tillbaka

Anna-Karin Wyndhamn Foto: Peter Knutson

I ”Dogmerna tar över” (Axess nr 9/2021) beskriver Sten Widmalm en universitetsvärld som är alltmer fjättrad av identitetspolitik. Särskilt illa är det inom några av de samhällsvetenskapliga, humanistiska och konstnärliga disciplinerna, där akademiska institutioner förvandlats till eko-kammare. Det är framförallt Widmalms exempel på kollegialt klenmod som hemsöker mig. Jag har själv mött det.

När en liten klick rättrogna jagar den som ifrågasätter att teser, problemformuleringar och slutsatser springer ur politisk övertygelse och inte vetenskaplig nyfikenhet, fogar sig de flesta. Det är inte så att kollegerna inte förstår eller ser. Samma personer kan mellan skål och vägg djupt beklaga den sektlika slutenhet som kopplat greppet om institutionen. När det bränner till och frågan ställs på sin spets sviktar modet och man tiger. Då står kritikern ensam.

För andra handlar tystnaden om egennytta och krass ekonomisk kalkyl. ”Du får inte berätta sådant som försämrar mina möjligheter att få forskningsmedel!” förmanade mig en professor när jag berättade att jag tillsammans med Ivar Arpi skulle utkomma med boken Genusdoktrinen (Fri Tanke, 2020). Även om professorn visste att politiseringen var ett faktum, fick exemplen på snedvridningen inte komma ut. Sådan ärlighet kunde göra att penningkranen drogs åt. För henne.

Det finns ingen mirakelkur som i ett svep botar vare sig aktivismen eller den kollegiala feghet som tillåtit extrema teorier att få normativt fäste i handlingsplaner och policydokument, liksom i utbildning och forskning. Däremot finns det goda möjligheter att syna det tillvägagångssätt som aktivisterna använder i syfte att tysta och trycka ut. Strategierna är nämligen lika förutsägbara som deras
(o)kritiska teori och forskning. Den som vet vad som kommer, kan förbereda sitt försvar. För varje rond du står pall, kommer fler kolleger att våga ge dig stöd.

Det här är skolor som är svaga på öppen och saklig debatt. De ogillar starkt att få ett granskande strålkastarljus på sig. Att i offentligheten föra upp underbyggd kritik med konkreta exempel ger därför ett omedelbart övertag. Deras huvudsakliga försvarstaktik är att negligera kritik. I det tankegods som säger att precis allt handlar om maktrelationer och tolkningsföreträde försöker man med härskartekniker beröva kritikern legitimitet genom att kallt ignorera honom eller ­henne. Därför ska du fortsätta att både tala och skriva, upprepa belägg och ständigt påpeka att de som du kritiserar tycks svarslösa. Då fallerar första strategin och replik kommer. Svaret följer en given mall. Enligt denna fastslås att akademisk frihet är viktigt, men att diskussionen om den bör föras internt. Det heter att du, som kritiker, riskerar att tjäna mörka krafter (jag har blivit jämförd med Donald Trump) och att exemplen du anger blott är ”anekdotisk bevisföring”. Räds inget av detta. När fall läggs till fall, när exempel och vittnesmål från olika universitet adderas till varand­ra och träget exponeras, blir det uppenbart att de som söker bagatellisera gör det i syfte att förneka verkligheten.

Går du på tvären mot verksamheten kommer du förr eller senare att anklagas för att ha dålig värdegrund, alternativt en annan värdegrund än den som verksamheten lyder under. Ett sådant drag är enkelt att tackla. Be den som beskyller dig att i skrift precisera exakt i vilka stycken din värdegrund sviktar, och säg att du vill ha uppräkningen diarieförd. Jag har själv testat strategin, med osviklig framgång. Hot om diarienummer får även hårdnackade åsiktskommissarier att backa.

Du kommer att bli personligt attackerad. Det sker på sociala medier och plattformar där gyttja kan skvätta tämligen oreglerat. Där finns inget sätt att freda sig från nedrigheterna; de tar, om man läser dem. De nära kolleger som skrev fulast om mig kontaktade jag personligen. Jag frågade om de ville ses och framföra sin kritik ansikte mot ansikte. Ingen nappade naturligtvis, ty troll spricker i dagsljus. Ett råd är emellertid, även om du är nyfiken på det som skrivs och ”läcks”, att helt undvika de Facebookgrupper och Facebooktrådar som blott och bart tjänar som stödtrupper till ideologiskt drivna forskningsmiljöer. De agerar som vore de tribunaler, men är renons på makt. Inga beslut fattas där. Låt dem inte försvaga dig.

Det här är ett göra som kräver uthållighet. Det är faktiskt dogmatismen som Widmalm så väl beskriver, den starka anti-akademiska övertygelsen om rättfärdighet, som också gör det möjligt att på bred front trycka tillbaka. Det fordras knappast en doktorsgrad för att se det oförblommerat politiska i dessa program förklädda till vetenskap. Det finns tydliga påståenden, agendor och kunskapsanspråk som går att systematiskt ifrågasätta och kritisera. Det är också vad alla som månar om universitetet som idé och om den akademiska friheten bör göra.

Ställ frågor, var kritiska, höj rösten.

Men framförallt: Stå kvar.

Anna-Karin Wyndhamn

Författare och fil dr i pedagogiskt arbete vid Göteborgs universitet

Mer från Anna-Karin Wyndhamn

Läs vidare