Återföreningen som inte enade

En Götterdämmerung-stämning låg över parader och festmottagningar när DDR firade sitt 40-årsjubileum 6-8 oktober. De högtravande talen i Republikens palats stördes av det största demonstrationståget i Östberlin sedan upproret 17 juni 1953.

För de uppbragta DDR-medborgarna var de spöklika jubileumsfestligheterna och regimens hyckleri droppen som kom bägaren att rinna över. Det missnöje, som tryckts ner så länge, exploderade. Den 9 oktober marscherade 70 000 människor genom Leipzig och skanderade: ”Vi är folket!” och ”Gorbi, Gorbi”.

Men på Erich Honecker gjorde allt detta inget intryck. Oberörd vevade han om sina standardiserade vackra-vädertal om DDR-socialismens förträfflighet. Då blev de yngre medlemmarna i politbyrån rädda. Om DDR-socialismen och därmed deras egen position skulle kunna räddas måste Honecker bort.

Den 17 oktober slog de till. Liksom varje tisdag öppnade Erich Honecker politbyråns veckomöte. Men den 17 oktober 1989 skedde något helt oväntat. Ministerpresident Willi Stoph begärde ordet och föreslog en ytterligare punkt på dagordningen: Honeckers avsättning som generalsekreterare i det östtyska statspartiet, SED.

Honecker, som opererats för levercancer och varit frånvarande en längre tid, blev totalt överrumplad. Han gjorde vaga försök att protestera. Men Stasichef Erich Mielke, hans närmaste man, hotade med att om Honecker inte avgick frivilligt så skulle han minsann avslöja allt han visste och då …

Honecker gav upp. När man skulle rösta om hans avgång räckte han själv upp handen. Som belöning för sin medgörlighet fick han följande dag själv förkunna sin avgång och motivera den med sin sviktande hälsa. Centralkommittén, som hastigt inkallats, valde Egon Krenz till generalsekreterare. Med sina 52 år var han en ungdom i politgänget, och då han länge varit chef för den statliga ungdomsorganisationen FDJ (Freie Deutsche Jugend) hoppades man att han skulle övertyga upprorsmakarna med en fläkt av framtidsinriktad ungdomlighet.

Men den otåliga DDR-befolkningen upplevde inte alls valet av Krenz som ett framsteg utan som en provokation: samma gamla förstelnade SED-etablissemang om än med nytt ansikte.

Överallt i landet fortsatte demonstrationerna. Ilskan piskades upp när medierna, som nu vågade agera fritt, avslöjade hur SED-nomenklaturan hade frossat i privilegier och korruption. Befolkningens indignation över regimens hyckleri övergick i förbittring.

Krenz och politbyråns medlemmar stod handfallna. De hade planerat en palatsrevolution men inte vad som skulle ske därefter. Tid att stabilisera läget hade de inte heller, det gällde att ögonblickligen skaffa fram en karamell för att lugna de uppbragta folkmassorna. Någon kom då på idén att lätta på reserestriktionerna. Förbudet att resa fritt hade retat befolkningen mer än någonting annat i förtryckarsystemet, och regeringen hoppades därför att med ett sådant beslut snabbt kunna gjuta olja på vågorna.

Den 6 november förkunnade regeringen utkastet till en ny reselag. Där var dock fortfarande tal om pass och visumtvång, och den gjorde därför befolkningen ännu ursinnigare. Under trycket av de eskalerade protesterna avgick regeringen.

Två dagar senare sammanträdde centralkommittén för att besluta om en ny strategi. Då hela politbyrån hade avgått måste en ny väljas. Så länge det kommunistiska systemet hade fungerat enligt känt mönster hade valet av nya medlemmar varit enkelt: den av politbyrån föreslagna listan hade antagits enhälligt. Men nu var det nya tider, och varje medlem måste väljas individuellt. Det var en mödosam demokratisk procedur med röster, motröster och en massa protester.

När det tidsödande valet äntligen var avslutat tog Krenz till orda. Den uppskärrade centralkommittén hade väntat sig ett klart koncept om hur det krisskakade partiet skulle få fotfäste igen och bemöta krisen. Men Krenz förtog genast alla illusioner. Han förklarade att landet stod vid ruinens brant och sköt skulden för det katastrofala läget på Honecker.

Därefter gav partiets finansansvariga en drastisk skildring av alla misstag de statliga organisationerna hade gjort och som nu lett till statens bankrutt. Centralkommitténs medlemmar greps av panik. Deras fasa stegrades till ursinne över att de som burit ansvaret för den eskalerande misären under alla år inte hade öppnat munnen och protesterat. Sin ilska riktade de mot Krenz: Varför hade han, som suttit i statsledningen, då inte reagerat tidigare?

Klockan halv fyra på eftermiddagen avbröt Krenz den upprörda diskussionen. Willi Stoph hade just överlämnat ett utkast till en ny reselag som måste beslutas omgående. Krenz läste upp texten och bad om kommentarer. Men centralkommitténs medlemmar hade huvudena fulla av alla chockbudskap de konfronterats med och hade knappast några invändningar. Krenz överlämnade texten till politbyråns pressansvarige Günter Schabowski, som skulle förkunna de nya reseföreskrifterna på den internationella presskonferensen klockan 18.00.

Den nya reselagen, som skulle träda i kraft följande dag, gick ut på att utlandsresor visserligen fortfarande krävde visum men att detta kunde begäras utan att särskilda skäl måste anges och snabbt tilldelas. Dessutom skulle utlandsresor kunna ske genom alla övergångar mellan Öst- och Västtyskland, även över sektorsgränserna i Berlin.

På den internationella presskonferensen rörde det sig först om andra frågor. Strax före slutet frågade en italiensk reporter om den nya reselagen. Därpå grävde Schabowski, som själv inte deltagit i centralkommitténs möte, fram texten ur manuskripthögen på sitt bord och läste upp den. På frågan när det nya reglementet skulle träda i kraft svarade han tvekande: ”Efter vad jag förstår genast, omedelbart.” (”Nach meiner Erkenntnis gleich, sofort.”)

Det var signalen. När tv-stationerna i öst och väst i sina kvällsnyheter den 9 november informerade om presskonferensen tog de förbluffade östtyskarna endast in att den nya resefriheten skulle börja genast och att de även kunde resa ut genom muren i Berlin. Hundratusentals strömmade till gränsövergångarna. De överrumplade gränsposterna, som drillats till att skjuta på alla som närmade sig muren och inte erhållit några nya instruktioner, stod handfallna. Under trycket från de svällande folkmassorna såg de dock inget annat val än att ge efter och öppna bommarna. Tusentals östberlinare vällde in i Västberlin. Muren hade fallit.

Dagen därpå uttryckte Willy Brandt sin glädje med sina bevingade ord: ”Nu växer samman det som hör samman.” (”Es wächst zusammen, was zusammen gehört.”)

Smekmånaden efter murens fall blev dock mycket kort. Den orgiastiska lyckan att omfamna varandra efter den långa skilsmässan förbyttes snart i frustration och aggression: i öst för att hoppet att genast få ta del av den glittrande välfärden i väst visade sig vara en illusion, i väst för att uppgiften att sanera det östtyska skrotlagret krävde uppoffringar. Ju mer detaljer som kom fram om systemet i DDR, desto mindre lust hade västtyskarna att dela med sig av sitt välstånd till landsmän som under alla år betecknat dem som kallhjärtade fascister, imperialister och krigshetsare. I både öst och väst önskade många snart att muren aldrig fallit.

För andra gången på mindre än ett halvsekel stod Tyskland inför det dilemma som alltid uppstår när en diktatur avlöses av en demokrati: Vad ska ske med dem som stött regimen? Vem kan göras ansvarig i ett system där propagandan genomsyrar allt och den enskildes frihet är starkt beskuren? Är befolkningen medskyldig till de brott som begåtts?

Dessa frågor, som debatterats i Västtyskland ända sedan Tredje rikets sammanbrott, måste nu plötsligt hanteras på nytt. Kan man dra paralleller mellan 1945 och 1989?

Efter krigsslutet satte sig segrarmakterna till doms över tyskarna, krävde att de skulle distansera sig från sitt förflutna och talade om för dem vad demokrati är. Under krigets slutskede hade Stalin, Roosevelt och Churchill kommit överens om att Tyskland efter krigsslutet skulle bestraffas, avnazifieras och demokratiseras. Men när de allierade började omsätta dessa mål i praktiken i sina respektive zoner visade sig genast hur olika deras föreställningar var, både om vem som skulle bestraffas och om vad en demokrati är.

I den sovjetiska ockupationszonen ställdes befolkningen aldrig till svars för de brott som begåtts under naziregimen. Då folket i den kommunistiska världsbilden alltid är offer för makthavarnas egoistiska intressen, fick de ”små” nazisterna genast hjälpa till att bygga upp sitt land igen – naturligtvis under förutättning att de anpassade sig till kommunisternas föreställning om vad en demokrati är. I östzonen bestraffades de ”stora” nazisterna, och den gamla eliten byttes ut

mot en ny. Men för övrigt antastades inte strukturerna från nazitiden. Regimen använde sig av dem för att etablera en ny diktatur och polerade den antifascistiska myten om DDR som Hitlermotståndarnas land. I västzonerna förlöpte ockupationen helt annorlunda. De västallierade med USA i spetsen var övertygade om att hela det tyska folket måste göras ansvarigt för nazitidens illdåd. Även om en kollektiv skuldanklagelse aldrig uttalades öppet låg den till grund för deras ockupationspolitik. En enorm kontrollapparat sattes igång med åsiktstester, meterlånga frågeformulär, yrkesförbud … Att dessa metoder var föga lämpade att övertyga den tyska befolkningen om den västliga demokratins förträfflighet framgick av sucken: Gud give oss ett femte rike Det fjärde är det tredjes like.

Efter det kalla krigets utbrott 1947 fick avnazifieringen dock ett abrupt slut. I den maktkamp som nu seglade upp var det inte längre antifascism som gällde utan antikommunism. I väst blev det därför snarare de ”små” nazisterna som bestraffades medan de ”stora” nazisterna – nu som övertygade demokrater – snart satt på sina gamla poster igen eftersom de västallierade inte längre ville avstå från den gamla elitens fackkunskap och erfarenhet.

Efter murens fall intog västtyskarna en liknande hållning som de västallierade segrarmakterna 1945: de satte sig till doms över östtyskarna, krävde att de skulle distansera sig från sitt förflutna och talade om för dem vad demokrati är. Och det var en dubbel anklagelse de riktade mot sina östtyska landsmän: inte bara att de motståndslöst anpassat sig i den kommunistiska diktaturen utan också att de aldrig gjort upp med sitt nazistiska förflutna. Då de vuxit upp med den antifascistiska myten och alltid betraktat skuldfrågan som ett rent västtyskt kapitalistiskt problem kände sig många östtyskar förolämpade och slog anklagelsen aggressivt ifrån sig.

Hade västtyskarna tröttnat på att ensamma bära skuldbördan från Hitlertiden och krävde därför att östtyskarna äntligen skulle ta på sig sitt ansvar? Eller var det ett behov att kompensera den förödmjukelse de själva utsatts för efter krigsslutet som gjorde att de hade så lite förståelse för sina östtyska landsmän? Hur kontraproduktiva kollektiva skuldanklagelser är borde de egentligen ha lärt sig av sina egna erfarenheter, och även denna gång blev effekten inte den avsedda utan den motsatta: anklagelserna motiverade inte till en kritisk självforskning utan provocerade fram trots. Liksom många västtyskar efter krigsslutet kände sig många östtyskar orättvist anklagade och reagerade med undanflykter, lögn och buttert tigande.

De oppositionella i Östtyskland upplevde också samma besvikelse efter murens fall som samhällskritiska västtyskar efter krigsslutet: regimtrogna vände kappan efter vinden och satt snart på toppen av samhället igen, medan deras egna drömmar om ett nytt och bättre Tyskland grusades. Det var inte kapitalismen de östtyska rebellerna hade kämpat för utan en mänsklig och världsöppen socialism. Men nu, när de äntligen drivit fram regimens fall, blev de omkörda på båda sidor: deras östtyska landsmän kastade sig i armarna på västtyskarna och sålde sin själ för D-mark och välstånd, och deras västtyska landsmän ignorerade deras krav och genomförde återföreningen på sina egna villkor.

20 år är det sedan muren föll men känslomässigt står den fortfarande kvar. Många östtyskar är förbittrade över västtyskarnas arrogans och känner sig sårade över att deras stat fördöms. Ni västtyskar har ingen aning om hur vårt liv i DDR såg ut och ni intresserar er inte ett spår för oss, klagar de. Efter kriget fick ni stöd av en rik stormakt, ni kunde därför bygga upp ert liv igen och hade framgång. Men oss gav ni aldrig en chans. Ni klampade in i vår värld, bestämde över allt och förstörde det som var bra och tryggt. I DDR var ingen arbetslös och ingen behövde vara orolig för framtiden. Men sedan återföreningen finns det inte någon solidaritet längre, bara själviskhet och konkurrens.

”Miljoner östtyskar skulle behöva genomgå en terapi”, säger den östtyske psykoterapeuten Hans-Joachim Maaz, som själv var aktiv i proteströrelsen. De lider, diagnostiserar han, av en blandning av depressiv resignation över att deras drömmar om lycka och välstånd gått i krasch, vanmäktig ilska över att staten som förr tagit hand om dem nu har lämnat dem i sticket, och av mindervärdighetskomplex för att de är ekonomiskt beroende av västtyskarna och känner sig som fattiga och ovälkomna släktingar. Och då framtiden ter sig hopplös väljer de den enklaste lösningen: de flyr tillbaka till det förflutna och förhärligar det forna DDR.

”Vi har aldrig gjort upp med vårt förflutna”, konstaterar Maaz. ”Vi saknar det som kallas 68-årsrevolutionen. Och vi skulle behöva en ny revolt där den yngre generationen gör upp med föräldragenerationen som bar upp DDR.”

En sådan generationskonflikt är dock inte i sikte. Tvärtom: även unga östtyskar, som själva aldrig upplevt DDR, förhärligar idag den östtyska staten. ”Hemlängtan till diktaturen” löd titeln på en artikel i Der Spiegel (29/6 -09) om den nya ”ostalgin” som nu breder ut sig i östra Tyskland. Det är inte bara gamla stalinister och oförbätterliga Stasiideologer som sörjer den kommunistiska staten. 57% av östtyskarna anser idag att DDR hade fler för- än nackdelar. Visst fanns det ett par problem, tillstår de, men den som anpassade sig kunde leva gott i den östtyska staten. Många hävdar att de var lyckligare under den kommunistiska regimen än i det återförenade Tyskland idag.

Att existensångest och bristande självförtroende är grunden för den växande högerradikalismen och främlingsfientligheten i de nya förbundsländerna – det menar också Gregor Gysi, östtysk partiledare i SED:s arvtagare Die Linke. ”Nynazisternas framgångar beror på att östtyskarna känner sig som andra klass”, säger han. ”Alltså försöker de finna någon ur klass 3 så att de själva kan känna sig som klass 1. De högerradikala erbjuder detta falska självmedvetande alldeles gratis genom att säga: Bara genom din födsel är du mer värd än miljarder andra. Du är nämligen tysk!”

Hur hög ”muren i huvudet” är idag vill många återförenade tyskar inte gärna se. En desillusionerande inblick i det öst-västtyska dramat ger en nyutkommen bok: Immer wieder Dezember. Der Westen, die Stasi, der Onkel und ich (Droemer 2009, 240 s) av Susanne Schädlich, dotter till den regimkritiske författaren Hans Joachim Schädlich. Hon skildrar där hur Stasi-systemet bryter ner hennes familj. När fadern publicerar en bok i väst och skriver under protesten mot utvisningen av vissångaren Wolf Biermann1976 är familjen tvungen att lämna DDR. De får tillstånd att flytta till Västtyskland. Dottern, då elva år, upplever mötet med västvärlden som traumatiskt: rådvillhet, utanförskap, hemlängtan och den hotfulla känslan av att de fortfarande förföljs. Fadern blir depressiv, föräldrarna går skilda vägar, dottern flyr från problemen till USA. Efter murens fall får hon veta att hennes älskade farbror Karlheinz Schädlich arbetat för Stasi och spionerat på dem och deras vänner även i väst. Chocken över hans förräderi kommer hon inte över. Hon återvänder från USA 1999 och slår sig ner i Östberlin men vägrar förlåta honom. Han kan inte heller förlåta sig själv. 2007 tar han livet av sig.

Susanne Schädlichs självbiografiska berättelse är en lektion i tysk efterkrigshistoria och ett gripande dokument om de mänskliga tragedier som blev följden av Tysklands delning. Den visar hur djupgående den tysk-tyska konflikten är och förtar alla illusioner om att den ska kunna lösas inom överskådlig framtid.