Den paradoxala långsamheten

Vi talar om långsamhet, och talar då om avstånd i tidens tänkta terräng, ständigt i rörelse likt tågfönstrets förbiskyndande landskap. Långsamt och snabbt får sin mening först i relation till tidsaxelns längdenheter; sekund, minut och timme definierar tillvarons hastighet. Betraktad som en kurva genom tiden är livets väg en – exakt och, kan tyckas, snålt – utmätt sträcka. Ett ändligt antal veckor och dagar skiljer födelsens punkt A från dödens punkt B.

Från första stund har vetenskapens blick sneglat mot frågan om denna sträckas längd och möjliga förlängning – vi vill inte att livet skall gå snabbt förbi. Det som skall påskyndas är istället den rörelse som inte räknas till livet utan enbart leder fram emot det; tillvarons transportsträckor skall kortas. I samma stund som delar av varat uppfattas som utan mening blir de till oönskade glapp i tiden som måste hastas över: långsamheten uppstår som längtan efter snabbhet.

En central strävan för det moderna samhället – väl sammanfattad i dess ledord bekvämlighet och effektivitet – är att minimera den tid som ägnas djupt mänskliga verksamheter: att skaffa, tillreda och äta mat, att bygga och vårda relationer, att röra sig i omgivningen. Aktiviteter som på ett avgörande sätt utgör en del av vad det innebär att vara människa reduceras i största möjliga mån från tillvaron, betraktade som hinder på mänsklighetens väg bort från kroppsligt beroende och utsatthet.

På detta sätt berövas grundläggande mänskliga handlingar sin inneboende mening – stora delar av livet upphör att vara levande, tillvarons närvaro ersätts av en icke-varo av utdragen väntan. Samma modernitet som genom ständig acceleration söker avskaffa långsamheten har således också skapat den: först när livets skeenden dräneras på liv behäftas de med en känsla av långsamhet.

Långsamt går bara den verksamhet som saknar betydelse i sig, som är någonting som hamnar i vägen för livet snarare än att den utgör livet självt. Tågresans väntan, väntan i biltrafikens, bankens och affärens köer, är väntan på att livet skall ta vid, på att slippa ut ur fångenskapen i ett meningslöst mellanrum. Tiden blir till någonting som skall fördrivas: om varje resa enbart är en transportsträcka mot sitt mål – sexualakten mot utlösning, arbetet mot fritid eller sömn eller ett bättre arbete, ätandet mot mättnad – låt den då gå fort! Detta är alltså den paradoxala kärnan hos långsamheten som kulturell produkt: just det som man vill skynda på är det som upplevs som långsamt, eftersom vi sedan länge sprungit om vår upplevelse. När någonting en gång sagts gå för långsamt kan det inte gå snabbt nog: vi är inte längre närvarande för att erfara, står redan vid målet och inväntar vår egen försenade ankomst.

Vilka mekanismer är det då som ligger bakom urlakningen av betydelse hos vardagliga aktiviteter? Starkast bland de enskilda krafter som driver denna utveckling är tveklöst den teknologiska. Om kroppen är möjlig att separera från den mänskliga varelsens kärna kan allting från grävning till graviditet ses som en uppsättning mekaniska funktioner vars utförande kan skötas lika bra och inte sällan bättre av en maskin. Det är också ett faktum att den industriella revolutionen – åtminstone för människor i vissa samhällsskikt och i vissa delar av världen – gav upphov till ett större antal arbetsuppgifter som var mekaniska i ordets mest bokstavliga bemärkelse, snarare än reducerade mängden sådana sysslor. Industrialiseringen förstärkte på så sätt den mekanistiska världsåskådning av vilken den själv var en produkt: den värld som sades vara andefattig och full av maskinmässiga sysslor, omformades successivt till att vara just detta.

Den fragmentering och mekanisering av tillvaron som briserade i och med industrialismens genombrott kan dock spåras än längre tillbaka, så långt som till den arbetsdelning som var en första konsekvens av det agrikulturella samhället. Mänsklighetens övergång till att bruka jorden kan sägas utgöra själva uppkomsten av arbete, i betydelsen av en verksamhetskategori separerad från tillvarons övriga delar. Och som vi vet formar människans bild av omgivningen hennes bild av sig själv: om ingen aktivitet utanför det egna jaget tycks större än sin mekaniska funktion, finns inget skäl att tro att heller jagets egna rörelse – inre eller yttre – skall äga en sådan rymd. Den teknologiska samhällsutvecklingen är därmed lika mycket orsakad av, som orsak till, en splittring av existensen i från varandra avgränsade verksamheter utan inneboende mening och utan någon skenbar koppling till människovarats essens. Och i samma takt som tillvaron ter sig alltmer själlös, framstår den också som allt långsammare; allt fler delar av livet kommer att omfattas av den sfär av meningslös verksamhet som bör reduceras för att inte ligga i vägen för – detta gäckande – livets verkliga substans.

Föreställningen om historien som en perpetuell framåtrörelse lämnar litet utrymme för det till synes riktningslösa; den handling som måste upprepas blir per definition meningslös. De mänskliga aktiviteter som – liksom, faktiskt, de flesta – inte leder till någonting annat än sitt eget upprepande hamnar i vägen för individens resa mot förbättring: ät idag och du måste ändå äta imorgon, du sover idag men kommer inte därför att sova bättre nästa natt, älska och du kommer ändå på samma sätt vilja älska igen. Den framstegstanke som i västerlandet började ta form under 1600-talet, förstärkt av detta århundrades vetenskapliga revolution och den därpå följande industriella revolutionen, ger den linjära tiden en otvetydig riktning.

En ständig fartökning, alltså, som modernitetens – eller, om man så vill, civilisationens – konsekvens. Även om samtida motståndsfickor inte saknas: Slow Food, Slow Sex, Slow Exercise, hela Slow Cities är koncept som vill utgöra ett brott mot hastigheten som ideologi. Den medvetna långsamhet som odlas av dessa rörelser har potential att innebära inte enbart ett ifrågasättande av tillvarons hastighet, utan i sista hand av dess mening. Tid är den moderna människans verkliga hårdvaluta: att utföra en handling sakta är att tillskriva den vikt. De göromål och känslor som i modern diskurs avfärdats som meningslösa återupprättas genom att tillåtas att välla över sina bräddar i tidens språkligt murade rum. Istället för att löpa framåt längs en linje tar den långsamme ett steg åt sidan. Med Carlo Levi, ur hans introduktion till Sternes roman om Tristram Shandy:

Om det kortaste avståndet mellan två ödesbestämda och ofrånkomliga punkter är en rät linje, förlängs avståndet genom varje avsteg från den. Och om dessa utvikningar blir så tilltrasslade, så invecklade, så vindlande och snabba att spåren efter dem försvinner, då kanske […] tiden går vilse och vi kan vila ut på olika gömställen.

Medan den vuxnes språkliga gestaltning av ett linjärt tidsbegrepp antyder en närmast materiell storhet, har barnet ännu inte internaliserat föreställningen om den abstrakta tiden och genomsyras därför fullständigt av det förhandenvarande. Den omognadens långsamhet som tycks kunna töja ut barnets dag till en vuxens år är därmed inte så mycket en långsamhet som en tidlöshet, emedan långsamheten som vi sett hör hemma i den objektifierade tidens sfär. Den infantila tiden är en absolut motsats till den teknologiskt konstituerade tid som skenbart frikopplats från biologiska och astronomiska skeenden; dess förlopp är en rörelse av, inte i, verkligheten. Processerna i människans omedvetna, i någon mening alltid ett barn, är inte processer i tiden.

Men trots de båda långsamheternas – den tidlösas och den tristas – skiljda karaktärer är det i någon mening resterna av den förra som orsakar den senare. För Freud är viljan till omedelbar behovstillfredsställelse en naturlig konsekvens av den primitiva individens avsaknad av tidsuppfattning: för den som inte kan föreställa sig en framtid som bär på lindring blir varje lidande oändligt, varje brist outhärdlig, i sin momentanitet.

Det är också, menar Freud, besvikelsen över utebliven tillfredsställelse av behov som utgör drivkraft för människan att tillägna sig en förståelse av begreppet framtid; som tröst och ersättning för den lindring som inte kommer genast. När föreställningen om den totala meningslösheten hos djupt mänskliga aktiviteter väl etablerats, är det alltså barnets ilska över att undanhållas det som eftertraktas – mättnaden, orgasmen, resans mål – som får henne att alltmer vilja öka takten.

Det tycks stå klart att den tid som barnet erfar är i grunden oförenlig med modernitetens föreställning om tiden som ett metaforiskt måttband. Den växande människans kulturella fostran kräver av henne att hon frigör sig från barnets eviga nu för att istället beträda den stig som mäts i tidsenheter. Den moderna människans sökande efter långsamhet bottnar dels i en vilja att uppvärdera fundamentala aspekter av människovarandet – och därmed upphäva den motsatta långsamhet som är tristess – dels i en längtan efter att åter låta sig fyllas av ett nu som inte styckats i timmar och minuter. I konflikt med det moderna samhällets dynamik eftersträvar hon ytterst mening och tidlöshet. Hon söker likt Proust efter ”den enda livsluft där [hon kan] andas och njuta av tingens väsen, det vill säga utanför tiden”. Var finner hon den?

Kanske i skapandet; det kreativa tillstånd i vilket barnet i den vuxne tillåts bryta fram och skapa utrymme för den innevarande och förlutna tidens samtidiga närvaro. Kreativitetens tidlöshet manifesteras i den omkastning av tidens riktning som till exempel återfinns hos Beckett, den cykliska berättelsestruktur med vilken James Joyce låter sitt epos Finnegans Wake bita sig självt i svansen, den halsbrytande tummelfärd bland hågkomster som på olika sätt är Harry Martinsons, W. G. Sebalds eller Bruno Schulz. För att åter tala med Proust, är konstnären sysselsatt med att ”klargöra och ge uttryck åt en verklighet som ligger utanför tiden”.

Kanske i kärleken, i dess förmåga att berika varje rörelse med mening. Den älskades närvaro gör tidigare likgiltiga skeenden betydelsedigra och upphäver tidens enkelriktning så att nuet kan breda ut sig åt alla håll: ”Vi har alltid känt varandra”, säger den som älskar, ”och vi skall alltid vara tillsammans.”

Hon ser den i sig när hon blundar: i människans drömmar finns ingen väntan.