Med skog byggdes landet

Sveriges välstånd har vuxit ur skogen. Men det tog lång tid innan den blev något annat än jägarnas jaktmark och jordbrukets träl.

Människan kom faktiskt före träden. Det fanns bara tundra när några jägare tappade ett par flintbitar vid Finjasjön i Skåne för 14 000 år sedan. När det blev varmare började träden vandra in. Först de lätta fröna från björk, asp och tall; så småningom ek, ask och lind. Långt senare började granen vandra ned från nordost och boken upp från söder, båda några ­­tusen år före Kristus.­

För jägarna var skogen villebråd, rötter och nötter. Det var där de höll till. När bönderna kom blev det annorlunda. Skogen började bli skrämmande och hemsk. Där tog de stockar till långhusen, störar till stängsel, repade löv till vinterfoder och tog bränne till värme, men annars höll de sig helst till det öppna landskapet.

Det var med järnet som det blev annorlunda. När jag var liten fick vi lära oss att det var järnet som hade gjort Sverige rikt. Men det är bara halva sanningen, om ens det. Järnmalm finns det lite varstans i Europa, men det går åt mycket ved för att få fram metallen. Runt om i Europa skövlades skogarna, men i det som skulle bli Sverige fanns det träd i överflöd.

I Danmark hade järnhanteringen börjat på Jylland, men avskogningen flyttade den till Hallandsåsen, där Hishult och Fagerhult blev det enda länet i Danmark som betalade sin skatt i järn. I Lapphyttan utanför Norberg har man funnit lämningarna efter Europas äldsta masugn, som togs i bruk i slutet av 1100-talet. Bergslagens järn blev tidigt en av Sveriges viktigaste exportvaror. Den lockade till sig kunnigt folk långt bortifrån. Engelbrekt kom från en tysk bergsmanssläkt, som senast vid mitten av 1300-talet hade blivit bofast i Sverige.

Så fortsatte det i flera århundraden. Det gick åt så mycket skog att överheten började bekymra sig. Vid 1638 och 1642 års riksdagar antogs föreskrifter för att skydda kronans skogar. Nyanläggningen av torp skulle begränsas, svedjebruket borde förbjudas och sågkvarnarnas verksamhet hållas efter, så att inte alltför mycket av skogarna sågades till timmer. År 1647 fick Axel Oxenstierna igenom en skogsordning som förbjöd svedjandet i bergsbrukets landskap och begränsade adelns rätt att fälla träd i oskiftad skog. År 1767 uppdrog riksrådet åt Carl Johan Cronstedt att konstruera en mindre slösaktig kakelugn för att förebygga skogsbrist.

När det blev ont om skog i Bergslagens bruksbygder tvingade statsmakten bönderna att kola till reglerade (under)priser. Träkol skrymmer och tynger inte lika mycket som råved. En annan lösning var att anlägga bruk vid den skogsrika Norrlandskusten. Det var enklare att forsla malmen till skogen än tvärtom.

Samtidigt hade skogen börjat leta sig in i exporten. I norr anlades sågkvarnar vid forsarna. De holländska och brittiska handelskompanierna köpte tjära till sina skepp från skogarna i Österbotten.

Det verkliga uppsvinget började med industrialiseringen och urbaniseringen i Västeuropa. England hade sedan medeltiden hämtat sitt timmer från Norge, men de norska skogarna räckte inte längre till.

Då började britterna söka på annat håll. Sverige och Ryssland var de mest skogrika länderna i Europa. Att de valde Sverige berodde delvis på att de ryska floderna rann åt fel håll, från söder mot norr. Isproppar täppte till mynningarna långt in på försommaren och hämmade flottningen. De svenska älvarna, däremot, tinar från mynningen och uppåt, så att det bara var att knuffa ned timret när vårfloden kom.

Bröderna Dickson från Skottland hörde till pionjärerna. De hade kommit till Göteborg för att organisera smugglingen från England till Tyskland via Sverige under Napoleons kontinentalblockad, men efter Waterloo slog de sig på skog istället. Först köpte de virke runt Vänern, men hamnade i konflikt med brukshanteringen. Då sökte de sig till de orörda skogarna i Norrland. När ångsågarna kom blev det sågade virket Sveriges viktigaste exportnäring under andra hälften av 1800-talet.

Ett genomgående drag i skogsnäringens utveckling är att man vill få ut så mycket som möjligt av varje stock. Dicksönerna och deras kolleger brydde sig bara om de grova furorna. När de sågades till bräder blev mer än hälften av stocken spill, som grävdes ner, dumpades i havet eller blev billigt bränne åt sågverksarbetarna.

Men de grova stockarna tog slut. Ju klenare träd man avverkade, desto svårare blev flottningen. Barken drog in vatten och stockarna sjönk till botten, om de inte hade tillräckligt mycket kärnved. Då blev skogsarbetarna tvungna att barka träden innan de vältes ned i älven. Det var ett drygt jobb i tio-tjugo minusgrader. Bortåt hälften av den arbetstid som lades ned på varje stock gick åt till barkningen.

Mot slutet av 1800-talet började man koka trä till pappersmassa. Spillet kom till användning, liksom granen, som man tidigare ratat. Cellulosan blev lika viktig som det sågade virket. Många av 1800-talets stora förmögenheter växte ur skogen. A O Wallenberg började sin bana med filialbankerna i Hudiksvall och Sundsvall, innan han grundade Stockholms Enskilda Bank. Hallwylska palatset vid Hamngatan i Stockholm vittnar än idag om skogspatronernas överdåd.

Dickson, Kempe och de andra lade under sig stora områden i Norrland, även om historier­na om baggböleriet, olovlig avverkning av skog, är överdrivna. De norrländska bönderna hade tilldelats väldiga arealer när kronan ”avvittrade” sina skogar under 1700- och 1800-talen. Så mycket mark behövdes för att de skulle ha tillräckligt bete åt sina djur – trädens värde var försumbart. När bolagen kom sålde bönderna sina träd och skogar för att få loss pengar till investeringar i jordbruket.

Skogsbruket var slitsamt och arbetskrävande. Ända fram till andra världskriget var det i stor utsträckning ett hantverk. ­Träden avverkades med yxa, såg och häst. Under mellankrigstiden arbetade 300 000–400 000 karlar i skogen varje vinter.

Jakten på nya användningsområden fortsatte. Sågverken tillverkade syllar och sliprar åt järnvägen, klena bräder blev tunnor och laggkärl. Med 1900-talet kom spånskivor och plywood. Även massaindustrin blev en grogrund för nya produkter. Alfred Nobel försökte framställa konstläder och konstgummi ur cellulosa. Monosackarider kan utvinnas ur cellulosaluten och jäsas till sprit. Under första världskriget blev det motorsprit, men 1919 blev det också tillåtet att göra brännvin av sulfitspriten. Året därpå började ”Okryddat bordsbrännvin” att säljas, som senare döptes om till ”Okryddat taffel aqvavit”. Samma år kom ”Renat bordsbrännvin”. ”Reimersholms Aqvavit” salufördes 1922 och ”Gammal Norrlands akvavit” 1928. Men sulfitspriten angreps både av nykterhetsrörelsen och av jordbruket. En efter en försvann dessa sorter – den sista var ”Gammal Norrlands Akvavit”, som slutade tillverkas av sulfitsprit 1988.

Ungefär samtidigt letade andra uppfinnare efter metoder att använda cellulosa till textilier. Flera olika metoder prövades, men den mest framgångsrika blev viskosen, som britterna Cross, Bevan och Beadle patenterade 1892.

Under andra världskriget blev skogen ett viktigt sätt att klara folkförsörjningen. Gengasmotorerna är det mest kända exemplet. Man tillverkade kläder av cellull och tvål och såpa från avlutarna. Lutarnas torulajäst kunde behandlas så att den smakade ”ungefär” som pannbiff. För att minska behovet fodersäd utfodrades korna med cellulosa – det är ju vad de har sina fyra magar till att bryta ned. För att göra nödkosten mer aptitlig för djuren blandade man i melass.

Men beredskapsårens viktigaste effekt var att den förnyade skogsbruket i södra Sverige. För att undvika första världskrigets bränslebrist betalade staten skogsägarföreningarna för att få fram ved. Effekten blev en väldig gallring, som bidrog till tillväxten under flera årtionden. Inkomsterna från vedhanteringen gjorde att föreningarna började köpa och anlägga sågverk och så småningom också massabruk. De sydsvenska bönderna upphörde med skogsbete och gick över till rationellt skogsbruk, som innebär att skogstillgångarna i södra Sverige ökat undan för undan.

Efter kriget gick verkstadsindustrin för högvarv. Den tömde Norrlands inland på skogsarbetare (och för den delen också Finlands). Därmed blev mekaniseringen nödvändig. På 1950-talet kom motorsågarna, på 1960-talet skogsmaskinerna. De var så stora och klumpiga att de tvingade fram en omläggning av skogsbruket. Under mellankrigstiden hade blädning varit den vanligaste avverkningsmetoden – man tog de stockar som var stora nog och lät resten stå på tillväxt. Maskinerna tvingade fram kalhyggen, eftersom de var svåra att flytta och inte lämpade sig för plockhuggning.

Länge var det bolagsskogen i norr som gick före. Det var den som hade resurserna att utveckla de mest effektiva metoderna för storskaligt skogsbruk. Det betydde kalhyggen, besprutning med hormoslyr för att hålla nere björk och asp, och hyggesplöjning för att underlätta plantering.

Staten tog till sig bolagsbrukets metoder. Den första moderna skogsvårdslagen trädde i kraft 1903. Den ålade den som högg att plantera nytt eller se till så att den naturliga föryngringen fun­gerade. Skogsvårdsstyrelserna inrättades för att se till att lagen efterlevdes och för att ge bönderna råd om hur de skulle bruka skogen.

Efterhand gick regleringen och rådgivningen in alltmer i detalj på hur skogen skulle skötas, när den skulle avverkas, vilka trädslag man skulle välja och hur mycket kalmark och ungskog som var tillåten.

Det speglade en misstro mot hur de små skogsägarna tog hand om sina träd. Den kunde vara befogad vid 1900-talets början, när det var vanligt med skogsbete som gick hårt åt de stammar som var på väg upp, men bönderna förstod allt bättre hur mycket skogen var värd. Misstron ledde till att Skogsindustriarbetarförbundet på 1950-talet ville att skogen skulle förstatligas, eftersom man var rädd att naturtillgångarna annars skulle förfaras.

På detta blev skogsägarföreningarna svaret. De organiserade skogsbruksområden där medlemmarna delade på kostnaderna för att utnyttja de maskiner som behövdes. På så vis kunde små skogsägare också dra nytta av mekaniseringen.

Så småningom visade det sig att detaljstyrningen inte alltid hade träffat rätt. Det mest iögonenfallande exemplet var ansträngningarna att röja bort all björk ur bestånden. När det sedan visade sig att björk kunde höja kvaliteten på en del pappersmassa blev det brist på det nyss så förkättrade trädslaget. Det banade väg för 1993 års skogsvårdslag, som tog bort mycket av detaljföreskrifterna och överlät ansvaret för återväxten på brukarnas egna metodval.

Hela tiden har ansträngningarna att ta vara på mer fortsatt. Pelletsindustrin tar vara på grenar och toppar som blir över efter stockarna, massabruket i Mönsterås renar stanken från skorstenarna och tar vara på metanolen.

Mycket av detta drivs av klimathotet. Genom att limma samman sekunda bräder till bjälkar kan man bygga i trä istället för med stål och betong. Det minskar utsläppen och förlänger kolsänkorna, den tid koldioxiden förblir bunden i träet. Men forskningen har också manipulerat träets kolmolekyler för att få fram material som kan ersätta. Träets nanofibriller kan bygga fibrer som är fem gånger starkare än stål, till bara en femtedel av stålets vikt. Forskarna prövar att bygga motorhuvar av trä. Stora Enso tillverkar redan idag cellulosaskummet Papira, som kan ersätta polystyren. På Chalmers håller nätverkets forskare på att ta fram cellulosabaserat garn som kan användas i bärbar elektronik. Andra medlemmar arbetar med textilmaterial som kan alstra energi, så att kläderna kan ladda mobiltelefonen. Ur träet kan man ta fram nya typer av glas, som är säkrare och bildar mindre splitter än vanligt glas.

Mot detta står möjligheten att på kort sikt minska utsläppen av koldioxid genom att låta träden stå kvar och växa. Haken är att de så småningom tar upp allt mindre koldioxid. Istället kan den ökande efterfrågan driva upp priserna, så att det blir mer lönsamt att plantera mer – kanske inte så mycket i Sverige som i andra länder, där skogen skövlats genom årtusendena. I England har marginella marker börjat beskogas, sedan EU:s jordbruksstöd fallit bort – en av de få positiva nyheterna i spåren på brexit.

Samtidigt ökar behovet av ett mer skonsamt och uthålligt skogsbruk. De nya materialens möjligheter får inte gå ut över skogens betydelse för den biologiska mångfalden. Därför är forskningen om hyggesfri produktion ett viktigt komplement till de fantasieggande studierna av cellulosans möjligheter.