Vasa, Swedenborg och Hodell – från det himmelska till det absurda

Visst hade vi en levande litteratur under medeltiden. Landskapslagar, krönikor, Eufemialegenderna och massor av ballader. Men det är inte förrän Bibeln översätts till vårt språk under reformationen, av den store reformatorn Olaus Petri, som svenskan på allvar blir ett litterärt språk. Först översatte han, tillsammans med Laurentius Andreæ, Det nya testamentet, som kom 1526. År 1541 hade även översättningen av Det gamla testamentet avslutats, huvudsakligen genomförd av Olaus bror Laurentius Petri och det hela trycktes och spreds som vad vi sedan dess kallar Gustav Vasas Bibel, men vars fulla titel lyder Biblia, Thet är. All then Hel­gha Scrifft, på Swensko.

Motsvarande översättningar gjordes i alla de nordeuropeiska länder som genomgick reformationen. Luther översatte Nya testamentet till tyska 1522, det kom på danska 1524, en komplett Bibel gavs ut på nederländska redan 1526 och Nya testamentet kom på finska 1548, i översättning av Mikael Agricola, som genom sitt arbete skapade det finska skriftspråket.

Betydelsen av Gustav Vasas Bibel kan knappast överdrivas. Sverige ingick i en enorm religiös, politisk och intellektuell rörelse som skulle komma att helt förändra relationen mellan kyrka och stat. Stora förluster gjordes då klostren stängdes och deras biblio­tek tömdes. Men utan den rörelsen är det fråga om huruvida vi någonsin hade utvecklats till den självständiga stat vi varit sedan början av 1500-talet. Läskunnigheten började spridas snabbt då husförhör infördes. Så småningom utvecklades kraven på att alla som nu kunde läsa Bibeln hemma också skulle ha rätten att själva tolka den. Det gick nu inte så lätt, men så småningom, 1858, då konventikelplakatet upphävdes släpptes frikyrkorna, de första folkrörelserna, fria och vårt land har inte varit sig likt sedan dess.

Långt in på 1900-talet var Bibeln Sveriges mest spridda och lästa bok. Vare sig du läser poesi från den svenska romantiken eller de svenska arbetarförfattarnas romaner är det uppenbart vilken viktig influens den varit, ända till vår tid. Idag läses den inte lika brett och mycket av det bibliska bildspråk – änkans skärv, Sarons liljor, kasta pärlor för svin, som en tjuv om natten, såsom i en spegel, ormens väg på hälleberget… – som format vår litteratur är om inte alldeles bortglömt, så husvillt. Även många som känner igen uttrycken har fått allt svårare att placera dem. Men de finns fortfarande med oss och denna översatta stora antologi, som vi kal­lar Bibeln, utgör själva grunden för vårt litterära arv.

Återkommande har bibeltexterna nyöversatts eller reviderats, i ständigt nya omgångar, som alltid väcker visst motstånd – man vill behålla de formuleringar man vuxit upp med. Den mest inflytelserika Bibeln är Karl XII:s Bibel, vilken användes från 1703 till 1917. Den är emellertid ingen fullständig nyöversättning, utan en bearbetning av Gustav Vasas version. Kyrkomannen och sedermera biskopen Jakob Swedberg hade velat göra en helt ny översättning, men det genomfördes aldrig. Däremot kom han så småningom, då han redan var både professor i Uppsala och biskop i Skara, att adlas och tog sig då namnet Swedenborg. Hans son Emanuel, som föddes 1688, blev först ingenjör, sedan religiös mystiker.

Emanuel Swedenborgs storverk är Arcana Cœlestia, Himmelska hemligheter, som gavs ut i London i åtta band mellan 1749 och 1756. Han skrev inte på svenska utan på latin, hans tids internationellt gångbara språk. Stora delar av hans omfattande verk har inte ens översatts till svenska. Få utom experter och de som är medlemmar i den kyrka som bildats i hans efterföljd lär ha läst mer än utdrag och fragment. Ändå är det en av de tyngsta posterna i en svensk kanon. Det finns ingen annan författare från vårt land som haft ett så stort inflytande, religiöst, filosofiskt och inte minst litterärt och konstnärligt.

Immanuel Kant tog visserligen avstånd från honom, men de tyska romantikerna tog till sig honom. Han påverkade Schelling djupt, liksom de engelska romantikerna. William Blake hade ett ambivalent förhållande till honom, men hans The Marriage of Heaven and Hell (Äktenskapet mellan himmel och helvete) är djupt påverkad av hans läror. Samuel Coleridges marginalanteckningar till Swedenborgs verk har publicerats och de ger viktiga nycklar till den romantiska världsbilden och poesin. Även något senare författare, alltifrån Charles Baudelaire, som fick kännedom om Swedenborg via Balzac till W B Yeats inspirerades av honom. Viktigast är hans korrespondenslära, enligt vilken allt på jorden avspeglar himlen. Det liknar vissa platonska, och ännu mer nyplatonska idéer, liksom de tankar som tillskrivits den fiktive Hermes Trismegistos, men det är Swedenborgs tankar om dessa relationer som fick så stort genomslag att de påverkar oss än idag, om än indirekt.

Efter att ha gått igång på dessa tunga klassiker i vår svenska kanon, varav en är översatt och den andra inte ens finns på svenska i sin helhet, fast den är skriven av en svensk, vill jag avsluta med något skenbart helt annorlunda. Den svenska modernismens, mera specifikt konkretismens, mästerverk igevär av Åke Hodell, från 1963. Jag hade kunnat välja något annat av hans kända konkretistiska verk, som General Bussig eller något mera ambitiöst, som det suggestiva hörspelet Djurgårdsfärjan över Styx. Men i sin enkelhet är det just igevär som är så unikt och betydelsefullt att det bör ingå i vår kanon.

Åke Hodell föddes 1919 i en gammal stockholmsfamilj med skådespelare, artister och humorister. Hans far och farfar skrev revyer och gjorde kabaréer, klassiska skämttidningar som Söndags-­Nisse och Nya Nisse kom till i hans barndomshem och han försökte sig själv på att sätta upp revyer redan i 20-årsåldern. Men så blev han istället stridsflygare och störtade den 17 juli 1941 under en övningsflygning på Ljungbyhed. En olycka som skulle bli lika avgörande för hans följande konstnärskap som Joseph Beuys krasch några år senare blev för hans. En urolycka, som varieras och mytifieras i hans poesi och som antagligen också bidrog till att han efter den kände sig absolut fri i förhållande till alla auktoriteter och traditioner.

igevär består, enligt beskrivningen i Magnus Haglunds underbara biografi Åke Hodell (2009) i sin tryckta version av ”31 680 i:n över drygt tolv sidor, följt av ett gevär på sidan 13 och därefter 66 556 ä:n över sammanlagt 35 sidor, och allra längst ner på sidan 48 ett r”.­ Det är både konkret och dadaistiskt, allvarligt och humoristiskt, fräckt utmanande och i sanningens namn helt enkelt roligt. Det var precis sådant som jag som nyblivet intresserad av litteratur och avantgarde under tidiga tonåren älskade, lika mycket som allt det andra som flödade fram under några år då konsten var både fri och rörlig: Tors­ten Ekboms nästan oläsliga romaner, Öyvind Fahlströms teckningar och mobiler, happeningar och bullerkonserter.

Förutom i den tryckta varianten, där i:na blir till snörräta rader av soldater i givakt, gjordes igevär som ljudkonstverk, för åtta personer; den ställdes ut på Moderna museet, då Hodell kombinerade de utrivna sidorna ur tio böcker till en 60 meter lång mobil; samt som grammofonskiva, som numera kan avnjutas via Youtube. Alla varian­ter av verket gör olika intryck och bidrar på så sätt till en konstnärlig helhet. Bara en sedan 500 år avancerad skriftkultur med gott självförtroende kan kosta på sig något sådant.

igevär tillkom i en tid då allt var möjligt. Den är en bild- och ljuddikt som fortfarande kan provocera, precis som en del andra verk från den tiden – en tid då mycket av konsten ägnades åt upprepningar, popkultur, mode, flyktiga material och en kombination av clownerier och politiskt engagemang, som ibland var naivt och så småningom tyvärr blev direkt antidemokratiskt hos en del av ut­övarna, som snöade in på maoismen, men som åtminstone aldrig var tillrättalagt och tråkigt.

Hela epoken är bland de rikaste i svensk kulturhistoria, och igevär representerar den väl. Som en fotnot kan jag också påminna om ett annat verk av den gode Hodell: som gymnasist ledde han hejarklacken på Södra latin och myntade ramsan ”sassa brassa mandelmassa”. Den mest framgångsrika och långlivade nonsensversen i svensk litteratur – eller vad det nu ska kallas. Så länge det finns hejaklackar kommer alltid någon att dra den. Odödlig är den, vare sig man tycker den är värdig att ingå i en kanon eller inte. Men en kanon utan humor kan man lika gärna vara utan.