Svenska folket saknar luftvärn

Sedan dryga tre år når oss kriget i Ukraina dagligen via radio, tv och sociala medier. Vi ser bilder på döda eller sårade barn och vuxna som dras fram ur hus som skadats av ryska robotar, bomber eller drönare. Att förödelsen ändå inte blir större beror på att ukrainarna försvarar sig med luftvärn. Det är vapen på marken som skjuter ner hoten i luften innan de når fram och detonerar i sina mål.

Olika slags luftvärn krävs för att möta olika typer av vapen. Runt Kiev finns avancerade system av typ Patriot som sätts in mot snabba ryska robotar. Långsammare drönare skjuts ned med luftvärnskanoner. Frivilligt hemvärn av kvinnor och män bekämpar drönare på låg höjd med kulsprutor och automatkarbiner.

Huvudstaden Kiev är bäst försvarad och ukrainarna lyckades 2025 skjuta ner två tredjedelar av de ryska robotarna och drönarna. I övriga städer bekämpas cirka en tredjedel.

När flyglarmen ljuder och befolkningen går ner i skyddsrummen så kan de därför höra hur det egna luftvärnet ger eld – nog så viktigt för motståndsviljan.

Hur är det då med Sveriges eget försvar mot hotet från luften? Ryssland är ju numera den utpekade potentiella fienden. På svensk sida finns arméns enda återstående luftvärnsregemente i Halmstad. Det är nyligen upprustat med Patriot och andra moderna robotar – men det kan endast försvara två områden i hela Sverige. Det kan jämföras med att det enligt en färsk kartläggning från MSB finns ”riskområden” i hela 128 kommuner. Dessa områden ”kan antas utsättas för väpnat angrepp” vid krig. Gotland är mest hotat, övriga områden är hemligstämplade. Alla dessa 128 kommuner kan utsättas för fjärrangrepp vid krig. Så vilka två ska regeringen och Nato i ett krisläge välja att skydda?

Flygvapnet har Gripenplan som kan skjuta ner attackflyg och kryssningsrobotar. Men Gripen lämpar sig sämre för att bekämpa svärmar med hundratals drönare.

I övrigt är bristen på luftvärn skriande. Orsaken är politiska beslut 1996–2009 då hela Sveriges territoriella försvar lades ned. ”Den eviga freden” ansågs råda i Europa och då behövdes inte heller något organiserat luftvärn.

Därmed försvann även alla de lokalförsvarsförband som med cirka 1 000 Bofors-kanoner ännu på 1980-talet kunde försvara hamnar, broar och järnvägsknutar. Sådan infrastruktur ligger ofta i tätorter och förbanden var i praktiken också ett skydd för civilbefolkningen. Kanonerna skrotades, annars hade de idag varit effektiva mot 2026 års vanligaste lufthot: drönarna.

Blir det då bättre när Sverige nu rustar upp det militära och civila försvaret för hundratals miljarder kronor? Ja, men bara delvis. Det luftvärn som nu köps in går till att skydda de militära förbanden. Marinens korvetter behöver luftvärnsrobotar för att kunna verka. Detsamma gäller arméns anfallsförband, de fyra brigaderna i Revinge, Skövde, Kungsängen och Boden. Beroende på var de sätts in blir brigadernas luftvärn ett visst skydd för den närmaste omgivningen. 

Men i övrigt kommer Sverige fortsatt att sakna luftvärn som försvarar områden och städer där större delen av den civila befolkningen bor. Det är särskilt allvarligt eftersom Ryssland i Ukraina har visat hur det angriper civil infrastruktur, inklusive järnvägsstationer. En svensk studie av ett tänkt angrepp på Stockholms centralstation visade så katastrofalt många skadade och döda att den hemligstämplades.

Nato har konstaterat att det saknas luftvärn för att försvara stora områden i norra Europa. Varför satsar då inte Sverige på luftvärn för att försvara civilbefolkningen? 

Försvarsmakten är hårt ansträngd och anger att det behövs mer pengar till luftvärn för att försvara infrastruktur, men de 15 miljarder som nu ska satsas räcker inte. En officer förklarar: ”Försvarsmakten har inte fått politikernas uppdrag att skydda den svenska civilbefolkningen”.

Myndigheten för civilt försvar (tidigare MSB) fokuserar för sin del på skydd: flyglarm som fungerar och skyddsrum.

Resultatet är att varken politiker eller myndigheter driver på för att köpa in och bemanna luftvärn som kan försvara Sveriges civilbefolkning. Att en så central uppgift för staten hittills har fallit mellan stolarna är minst sagt oroande.