Slavoj Žižek hänger med i vår tid

Ju galnare världen har blivit, desto mer har den slovenske filosofen Slavoj Žižek börjat låta som förnuftets röst. Det skarpaste jag läst om vår tids kära debattämnen har påfallande ofta kommit från honom. Så här låter det när han kommenterar woke (Compact Magazine 22/2 2023): ”Den svarta woke-eliten är fullständigt medveten om att den inte kommer att uppnå det uttalade målet att minska förtrycket av de svarta – och det är inte ens vad den vill. Vad de verkligen vill ha är vad de håller på att skaffa sig: en moralisk auktoritetsposition från vilken de kan terrorisera alla andra, utan att göra någonting för att förändra de sociala relationer som bygger på förtryck. Situationen för dem som terroriseras av wokeeliten är mer komplicerad, men fortfarande tydlig nog: de underkastar sig wokerörelsens krav eftersom de flesta verkligen har gjort sig skyldiga till att förtrycka andra, men att underkasta sig kraven från wokerörelsen erbjuder dem en bekväm utväg – man tar gärna på sig skulden så länge det innebär att man kan fortsätta att leva likadant som förut. Det är den gamla protestantiska logiken: ’Gör vad du vill, så länge det ger dig dåligt samvete.’”

Det är på grund av den sortens iakttagelser som jag genast plockade upp hans senaste essäsamling Against Progress. Den är gulgrön som en signalväst, en färg som vill väcka läsaren och stimulera tänkandet, och innehåller 13 texter om aktuella ämnen.

Žižek har hunnit fylla 76 år, och när han är på gott humör skriver han piggare än det mesta man kan läsa på svenska kultursidor. De böcker han hänvisar till, som David Graebers och David Wengrows The Dawn of Everything och Yanis Varoufakis Technofeudalism, visar att han fortfarande hänger med; han nämner kriget i Gaza (men inte det större kriget i Sudan). Framförallt är han orädd i sina associationer, vilket visar – om någon behövde påminnas – hur provinsiellt Sverige är, i både tiden och rummet. Han struntar i att vi på nytt har fått en kultur av puritaner, och svingar sig från Schelling och Chesterton till sin favoritscen i The Wire: en fem minuters dialog som bara består av ordet ”fuck” med olika tonfall.

Det är inte dags att ge upp tron på framsteget, men vad ordet ”framsteg” betyder måste ”ständigt omdefinieras”, anser Žižek. Vi behöver lämna föreställningen om en gemensam, global utveckling, och istället inrikta oss på lokala framsteg. Framsteg är lika med en ”inre utveckling” där varje samhällssystems egna värderingar och möjligheter förverkligas. Vad som menas med framsteg ”beror på vilket system som används som referens”. Med andra ord landar han i en relativism som gör termen ”framsteg” meningslös. Enligt detta synsätt skulle det vara ett framsteg om ett fundamentalistiskt Iran blir ännu mer fundamentalistiskt – men det tycker han inte, framgår det senare i boken, vilket innebär att han säger emot sig själv.

Observera också vad han inte säger, trots att han brottas så mycket med termen ”framsteg”. Han skriver aldrig att framsteg är lika med ett antal klart formulerade ideal om mänsklig värdighet och individuella rättigheter – ideal som man kan sträva mot och jämföra påstådda framsteg med. Denna begränsning ligger kanske i hans bakgrund. Žižek har inte släppt kommunismen; han kallar sig fortfarande ”måttligt konservativ kommunist”. I Det kommunistiska manifestet har Marx och Engels en hel del att säga om makt, ekonomi och strukturer; de är till och med så insiktsfulla att de pratar om det kommande informationssamhället, men där finns inte ett enda ord om individuella medborgerliga rättigheter. Arbetarklassen ska visserligen erövra makten, men några rättigheter förtjänar den inte. Försöker man bedriva samhällskritik utan att grunda den i principer, rättigheter och ideal kommer vissa tankevägar alltid att förbli stängda. Det förklarar varför Žižek har sådana problem med ordet ”framsteg”.

Att Žižek kritiserar framstegstanken – och samtidigt vill rädda några skärvor av den genom att omdefiniera vad den innebär – är en del av den stora diskussionen om vänsterns och de progressivas kris. Framstegs­tanken var deras bärande idé – vad ska de göra när den har gått sönder? Det är en kris som har pågått ganska länge, och som man gång på gång försöker slingra sig ur genom att svika sina ursprungliga principer. Vänstern sysslar inte längre med att förbättra de fattigastes materiella villkor, utan med att diskutera olika gruppers kollektiva, medfödda egenskaper – det vill säga: en samhällssyn som för hundra år sedan hörde hemma i det konservativa lägret. Det är ingen skillnad på en konservativ nationalist som strax före första världskriget sade ”tyskar är sådana och fransmän är sådana” och en progressiv akademiker som just nu delar upp samhället i konkurrerande, stridsberedda och påstått homogena grupper.

Politiken har ”kulturaliserats”, skriver Žižek. Kulturella skillnader som har skapats genom utsugning och ekonomiska orättvisor uppfattas nu som uråldriga och autentiska identiteter. Det har han rätt i, men om man ser saken på det sättet borde man också våga tänka fortsättningen, vilket Žižek inte gör: det betyder att den som vill lyfta människor ur förnedringen måste förstöra deras identitet.

Det är vad arbetarrörelsen gjorde – dess stora bedrift var att förvandla arbetare till medelklass – men vem har modet att göra något motsvarande idag? Föreställ er att arbetarrörelsen hade sagt att ingen får ta spritflaskan från arbetaren, för den är en del av hans kultur och hans identitet; han ska på något mystiskt vis konserveras och mentalt stanna kvar på 1880-talet, samtidigt som hans levnadsförhållanden rusar in i framtiden. Han ska fortsätta att supa, spela kort och slå sin fru, opåverkad av att han numera har badrum, Volvo och subventionerad tandvård. Byter han flaskan mot ett lånekort på biblioteket har han inte gjort ett framsteg – han har svikit sig själv och hela det kollektiv som han tillhör.

Identitetspolitiken vill göra det omöjliga: förbättra folks liv och samtidigt konservera deras identitet. Risken är att de prioriterar fel: att de håller så hårt i identiteten att det förtryck som identiteten ursprungligen var ett svar på följer med av bara farten. När identiteten blir så helig att den inte får ifrågasättas är det lätt hänt att förtrycket blir lika heligt, och då har man börjat bevara sociala orättvisor, hur radikal man än känner sig.

Žižek kommer ihåg den psykologi han har läst, och det gör att han lätt genomskådar den multikulturella vänstern. ”Det är överjaget som är i farten här”, skriver han. Ju mer tolerant du tycker att du är, desto mer skuld känner du. Här har han hittat en smärtpunkt som jag önskar att han hade utvecklat, och därför vill jag formulera fortsättningen själv. Överjaget är en domare som aldrig kan tillfredsställas. Ditt dåliga samvete växer när du försöker handla rätt, men det är inte ett lika stort problem som det först kan se ut. Människor hittar nämligen snabbt en strategi för att leva med över­jagets krav. Skuldkänslorna uppfattas inte som en biprodukt – de förvandlas till huvudsaken. De är ett kvitto på att du är god och tolerant. Du behöver inte göra någonting för att förbättra världen, det räcker med att gå omkring och känna skuld – en skuldkänsla som du har gjort dig beroende av. Allt som hotar skuldkänslan uppfattas som lika farligt, vare sig det handlar om en belåten egoism som förnekar ansvar, eller en förbättring av de orättvisor som en gång utlöste skulden. Skuldkänslor är opium för intellektuella.

Efter 1960-talet, säger Žižek, har vänstern bytt ut ”politisk frihet” mot ”kulturell frihet”. När man överger praktiska saker som lön, medborgerliga rättigheter och sociala skyddsnät börjar allt fler sociala missförhållanden uppfattas som intolerans. Intoleransen kommer från en alltid lika diffus överhet, en fantasi om total makt och total skuld. Den tolerans man efterfrågar går ut på att låta varje grupp segregera sig själv och leva enligt sina egna regler. Det är inget recept på rättvisa, eftersom det förtryck som ut­övas inom varje minoritet är en kopia i mind­re skala av det förtryck som minoriteterna måste leva med. Låter det teoretiskt? Det är inte det minsta abstrakt – se Liza Alexandrova-­Zorinas reportage­bok De livegnas land. De papperslösa arbetare som hon träffar utnyttjas hårt, men de reagerar inte med att utbilda sig eller organisera sig för att förbättra sina villkor, de riktar sin ilska mot varandra, och söker sig till en aggressiv form av islam. Det som kallas tolerans går ut på att varje minoritet ska vara en liten tryckkokare, full av intolerans och olösta konflikter.

Vänstern hyllar allt som innebär att det kolonialistiska Västerlandets inflytande minskar i världen, men man gör det på ett så naivt sätt, skriver Žižek, att man sätter sig i samma båt som Sergej Lavrov. Samtidigt som Putin förde ett kolonialistiskt angreppskrig i Ukraina höll den ryske utrikesministern ett tal i FN där han smörade för tredje världen genom att utmåla sig som antikolonia­list. Det skulle vara mycket klokare, menar Žižek, om vi tog det lite lugnt med skuldkänslorna och återknöt kontakten med det bästa i den frihetliga europeiska traditionen. Då skulle vi också hamna på samma sida som progressiva rättviserörelser i andra länder. Istället för att försvara slöjan som ett uttryck för en främmande kultur ”borde vi ansluta oss till den våg av kvinnliga protester som satte Iran i gungning efter Mahsa Amiris död 2022”. Sådana rörelser är numera ”mer europeiska än själva Europa” och vi hör hemma hos dem, inte hos deras fiender.

Det är den emancipatoriska traditionen i vår egen historia, fortsätter Žižek, som gör att vi kan utöva självkritik och tala öppet om slavhandeln och kolonialismen. När ska andra världsdelar börja göra samma sak? Var finns den arabiska självkritiken för deras del av slavhandeln, som omfattade lika många miljoner afrikaner?

Žižek kallar Lenin ”en djupt problematisk figur”, men kan ändå inte motstå frestelsen att citera honom för att understryka den relativt enkla poängen att man ibland behöver göra strategiska reträtter. Om det är allt som man ännu kan använda Lenin till – då går det väl lika bra utan honom? Men även om Žižek inte är helt fri från hammaren och skäran-nostalgi är han utmärkt tydlig när det gäller Rysslands krig mot Ukraina. Retorik av typen ”vi ska inte provocera ryssarna” river han sönder utan förbehåll.

Det grundproblem som Žižek cirklar kring, utan att nå ända fram, är så enkelt att en skämtteckning kan beskriva det. Teckningen skulle visa en apa med kärnvapen. Vår tekniska förmåga har växt enormt, men vi saknar den emotionella mognad som krävs för att hantera den makt som teknologin har gett oss, och den mognad som krävs för att bygga människovärdiga samhällen för hundratals miljoner medborgare. Vi skulle behöva ägna de närmaste tusen åren åt en motsvarande utveckling på humanismens område – tills vår självkännedom, vårt omdöme och vår ödmjukhet har hunnit ifatt tekniken. Innan vi gör det kommer vi att fortsätta att snubbla från den ena krisen till den andra. Trump och Putin är barn, liksom de flesta andra politiska le­dare. Från barn finns ingen hjälp att få.

Ett annat grundproblem han kretsar kring är hur människor överhuvudtaget ska kunna leva med varand­ra. Det är ett besvärligt problem, men efter att ha läst ut ­Against­ Progress kan jag bara konstatera att han gav ett mycket kortare och bättre svar i Sandra Stiskalos DN-­intervju (26/10 2024). När han säger godnatt till sin fru, berättade han, brukar han säga ”Nu går jag och lägger mig, må hunden knulla din mamma”. En kväll var han så trött att han bara sade ”Godnatt” – och då blev hans fru förskräckt. Något måste vara fel! Förlorar vi den sortens lekfullhet finns det all anledning att tvivla på våra överlevnadschanser.

”Jag tror på vulgariteter som kärleksbetygelser”, fortsatte han i intervjun. ”Jag är till och med beredd att påstå att lösningen på rasism är en universell ironisk rasism. Du kan inte ana hur vi förnedrar och förödmjukar varandra, mina svarta vänner och jag. Men mot fiender där­emot är jag kall och artig.”

Trött på att hålla med om all ironi och cynism kanske läsaren till sist frågar: ”Allt det där är nog bra, men finns det ingenting att hoppas på?” I Against Progress svarar Žižek med att citera Kafka: ”Det finns oändligt hopp – bara inte för oss.”