Fortsättning följer – tyvärr

Den enda gången vi gör det är när vi inte har något annat val, som inom ramen för de trafikregler som oftast håller oss vid liv utifrån antaganden om andras fortsatta livslust, eller när pengar och varor ska utbytas och någon måste vara först med att godta sin kontrollförlust. Men för det mesta, som när vi sitter på krogen och ser folk fladdra förbi ute på gatan, har vi ett val. Det är ingen som tvingar oss att se själen i den andres blick.

Alltså är det inte så konstigt att förändringar är påfrestande. Vår tids största sociala projekt, det europeiska hybridfederationsbygget, ser ut att kunna ta vägen lite vart som helst. Hur ser EU ut om ett par år? Vill det sig drastiskt kanske Storbritannien har lämnat unionen, ett Frankrike under Marine Le Pen likaså, medan det ”moderat islamistiska” Turkiet är på väg in. Då lär vår förmåga till tillit sättas på nya prov.

Å andra sidan kanske allting harvar vidare ungefär som nu.

Det är kruxet med att läsa historia. På andra håll i detta nummer skriver jag om den tragiske skurken Richard Nixon, och sedan om västs plötsliga triumf i kalla kriget. Men framstår inte Nixon såhär i efterhand, på grund av oskickliga och populistiska figurer i senare presidentvals startfält, mer som statsman än som maffiaboss? Och är vi helt säkra, mot bakgrund av Putinregimens nyfascistiska aggressionspolitik, på att kalla kriget någonsin tog slut? Allt beror på när man sätter punkt – och någon sådan har, vad än glädjeliberalerna jamade om på 1990-talet, historien inte alls. Inte så länge en enda av oss alltjämt andas.

I min ungdom under 1980-talet trodde ingen, utom möjligen Ronald Reagan, att Sovjetimperiet skulle lösa upp sig självt och släppa sitt grepp över halva Europa. Folk bakom järnridån var ”alldeles för hjärntvättade”, hette det ofta. En liknande tvärsäkerhet hörs idag om den ryska allmänheten, som påstås ”älska en stark ledare” och vara ”livrädd för väst”.

Jag är inte så säker. Ryssland har gång på gång, som den brittiske journalisten Peter Pomerantsev beskriver i sin mästerliga bok Ingenting är sant och allting är möjligt, gjort uppror mot föreställningar som varit förhärskande bara någon halv generation tidigare: Lenin mot tsarväldet, Stalin mot Trotskij, Chrusjtjov mot Stalin, Brezjnev mot Chrusjtjov, Gorbatjov mot säkerhetsapparaten och militärindustrin, Jeltsin mot hela Sovjetideologin, Putin mot hela europeiseringsprojektet… Skulle ett sådant folk över en natt ha tröttnat på att göra revolution? Den ryska rastlösheten rasslar och rasar; förr eller senare vänds den åter inåt. Snart har den nämligen inte råd med annat.

Därmed inte sagt att någonting behöver bli bättre för det. Det ryska väldet kan när som helst halka ner i ett blodigt kaos som får 1990-talets Balkankrig att framstå som lätthanterligt. Då kommer alla så småningom börja blicka tillbaka på Putins år med nostalgiska utgjutelser om forna dagars stabilitet.

Så mycket av världens gång beror på tillfälligheter och rena nonsensskeenden. På grund av en galen antisemitisk brittisk UD-tjänsteman som trodde att den ungturkiska rörelsen på 1910-talet var styrd av judar bestämde sig London för att börja främja sionismen, för att på så sätt bryta loss det osmanska imperiet från sin allians med det kejserliga Tyskland. Om detta kan man läsa i klassikern A Peace to End All Peace av David Fromkin.

Underbart. Berikande. Det är så trevligt att läsa historia: man blir så mycket klokare, man får sig så mycket till livs, man har till sist så mycket att pladdra om på sina middagsbjudningar. Man blir en hel och präktig människa, ett geostrategiskt världsgeni, ett orakel utan begräsningar. Eller? Nej, just det. Man blir mest bara omtöcknad. Förvirringen får en tidslinje och en drös med långa namn.

Och under tiden, medan man sitter och smuttar sig spak på konjaken, medan man myser sig igenom ännu en lunta med tillrättalagd grammatik om fjärran dramatik, fortsätter historien. Tro inget annat. Allt förändras – utom vi. Vår dumhet är den stora konstanten.