Kålsuperiet är det enda glädjeämnet

Endast 26 procent av de tillfrågade sade sig ha mycket eller ganska bra förtroende för försvarspolitiken, vilket var en rejäl nedgång från 35 procent året före och 40 procent 2011. Samtidigt hade andelen som hyste dåligt förtroende ökat till hela 52 procent. På ett par år hade inställningen gått från någorlunda acceptans till djup skepsis. De som misstrodde försvarspolitiken var plötsligt dubbelt så många som de förtroendefulla.

Mätningen genomfördes hösten 2013, det vill säga efter överbefälhavarens besked om enveckasförsvaret och efter ”den ryska påsken” då svenskt flyg stod kvar på marken medan ryska plan övade anfall mot Sverige. Det hade knappast bidragit till att hålla förtroendet uppe. Å andra sidan hade vi denna fjolårshöst ännu inte hunnit uppleva vare sig det genanta taktikspelet kring Försvarsberedningens förslag och allianspartiernas vallöften eller ubåtsspaningarna i Stockholms skärgård – för att inte tala om Rysslands erövring av Krim och det övriga övervåldet mot Ukraina.

Det ska bli ytterst intressant att ta del av ”Opinioner” när den nya utgåvan kommer, lagom till Folk och försvars årskonferens i Sälen i januari nästa år. Om det redan usla förtroendet inte har urholkats ytterligare kan det bara bero på att svenska folket har gripits av fullständig cynism och bara skrattar uppgivet åt eländet. Sedan får vänsterpartier och borgerliga partier kivas om vem som ska axla den största skuldbördan. De förra har tagit över ansvaret och står (MP) för en fullständigt verklighetsfrämmande hållning, de senare har format den svaga politik som nu gäller.

En och annan minnesgod medborgare kommer säkert ihåg hur försvarsminister Sten Tolgfors sammanfattade den förra försvarsberedningens analys i samband med att riksdagen debatterade försvarsbeslutet 2009: ”Det går inte att se ett militärt hot som endast drabbar ett land i närområdet.” Den formuleringen var uppseendeväckande nog ett år efter Georgienkriget, men den ter sig ännu mer aningslös i dag mot bakgrund av vad som faktiskt har hänt i Ukraina – ett land i närområdet.

Ingen kunde veta att övergreppet mot Ukraina skulle ske. Däremot kunde man i en realistisk bedömning ha utgått från att något sådant kunde ske.

På motsvarande sätt bör man i dag utgå från att det inte har inträffat för sista gången att länder eller andra starka krafter i vår närhet väljer våld som medel för att uppnå sina mål – och att det kan vara Sverige som kommer i skottlinjen. Att vi har levt i fred under lång tid utgör ingen garanti för att de fredliga förhållandena ska bestå, och vi förbättrar inte vår säkerhet genom att utarma förmågan att hävda territorium och integritet. Urholkningen av vårt försvar gör att vi numera snarare bidrar till osäkerhet än stabilitet i vår del av världen.

”Sverige kommer inte att stå passivt om ett grannland hotas”, sade Sten Tolgfors i den där riksdagsdebatten sedan 2009, och Stefan Löfven gav samma besked i sin regeringsförklaring. Sverige tänker hjälpa andra och vi utgår från att andra ska hjälpa oss, det är numera grunden för vår säkerhetspolitik.

Fast om jag var ansvarig minister i ett grannland vore jag tvungen att ställa mig frågan: Vad ska de hjälpa oss med? Hur ska de kunna komma till vår undsättning när de inte har kraft att värja sig själva? Deras armé består av några ynka bataljoner, Östersjöns längsta kust tänker de skydda med sju korvetter och även om flyget är i lite bättre skick har det krympt ihop till en bråkdel av vad det var för tjugo år sedan. Att bygga på att de ska hjälpa oss är att bygga på lösan sand.

Försvaret mot yttre hot är den allra mest grundläggande uppgiften för en stat, och det är utomordentligt allvarligt att medborgarnas förtroende för försvarspolitiken redan har sjunkit så mycket och med stor sannolikhet är på väg att gröpas ur ännu mer. Det sätter förtroendet för hela samhällskontraktet på spel. Men även omvärldsförtroendet är illa sargat.

En ljuspunkt finns. Inget seriöst, om det nu är ordet, parti går fritt från skuld för läget vi har hamnat i. Ingen kan stå och peka finger när de andra skärper sig, för skärpa sig måste de. Drömmen om den eviga freden var en dröm. Nu får de alla göra vad de kan för att vi ska undvika mardrömmen.