Middagsdiskussionen bör inte bli en partiledardebatt

Med ett år kvar till valet och allt högre brösttoner i debatten är frågan om det passar sig att diskutera politik under en middagsbjudning synnerligen aktuell.

Den klassiska (små)borgerliga etiketten var glasklar: Alla brännande ämnen som religion, politik och ekonomi var strängt förbjudna vid middagsbordet. I min svågers släkt berättas ännu en anekdot om hur hans mormor förfärat hörde hur bordssamtalet började glida in på politik, och bryskt avbröt med ett ”Känner kyrkoherden möjligen Jacobis i Helsingborg?”, vilket han förstås inte gjorde.

Annorlunda såg det förstås ut bland studenter, intellektuella och konstnärer. Själv har jag återkommande avfärdat detta samtalsförbud som just den typ av stelbenta regler som gett etiketten dåligt rykte, och ansett att det bara gällt vid affärsluncher, kungamiddagar eller visit hos blivande svärföräldrar.

Under mina studentår tillbringade mina vänner och jag tvärtom hela nätterna i konstanta, vinmarinerade konversationer om politik, religion och konst. Diskussionerna gick på högvarv, men som jag minns det blev vi aldrig osams – utan tvärtom upplivade – av att slipa argument och möta intressanta, nya åsikter. Naturligtvis samtalade vi även om traumatiska ögonblick, fysiska och psykiska sjukdomar, kärlek och erotik – även de ämnen som de gamla etikettböckerna strängt bannlyst. Men en middag där det bara talas väder och vind är varken särskilt meningsfull eller får bekantskaper att djupna till vänskap.

Det är även problematiskt att göra som den historiska etiketten påbjuder och bara låtsas som om det regnar om någon till exempel sagt något gravt rasistiskt, eftersom detta kan ge intryck av att man accepterar uttalandet. Någon form av motsägande kan vara nödvändig, då etiken ändå går före etiketten.

Med det sagt inser jag med åren att det ändå ryms vishet i de gamla reglerna. Jag upplever att det blir allt vanligare att middagar, och rent av vänskaper, förstörs av politisk polemik. Kanske för att det politiska klimatet blivit mer polariserat när var och en lever i sin egen internetbubbla. Men också för att människan har en benägenhet att ta denna typ av diskussioner mindre lättsamt i takt med ökad ålder. Så hur heta får de politiska potatisarna vara vid middagsbordet? Jag skulle vilja ge några handfasta råd.

1. Fundera på om det är en tillställning lämpad för diskussioner. Så är inte fallet på julafton eller ett barns födelsedag.

2. Var följsam mot värdarna. Det är alltid de som är kvällens regissörer. Om de undviker känsliga ämnen och eftersträvar en fridsam myskväll bör du göra likaledes.

3. Inled aldrig en middag med att kasta in en brandfackla. Med den ansträngning och kostnad som värdarna har haft med maten och vinerna bör förplägnaden först få sin odelade uppmärksamhet. Att inte debattera vid måltiden har historiskt även handlat om en respekt för vårt dagliga bröd. Dessutom ska alla närvarande få landa och uppleva lite genuin trevnad tillsammans som binder dem samman, innan eventuella diskussioner vidtar.

4. Känn in de övriga närvarandes personligheter. Är alla diskussionslystna intellektuella, eller finns det de som bara skulle känna sig utanför och illa till mods om samtalen skulle komma att bli för heta?

5. Välj nivå! Om ni inte känner personerna sedan gammalt och har järnkoll på dem så undvik de allra mest infekterade politiska frågorna (som Israel-Palestinakonflikten) och testa istället först vad som händer om ni tar upp något mindre laddat.

6. Om ni diskuterar politik så bete er inte som partiledare i tv:s slutdebatt: Det är inte god ton i privata sammanhang. Visa intresse för den andres argument och åsikter, försök förstå din kontrahent, och säg allt med ett leende! En middagsbjudnings huvudfunktion är ändå att man ska ha det trevligt, inte vinna röster.

7. Om ett samtal ändå gått över i en het debatt är det oerhört viktigt att man storsint enas om att man tycker olika, men ändå respekterar att vännen kommit fram till andra åsikter än en själv. Varje konflikt måste sluta med ett sådant ”fredsfördrag” och därefter ett neutralt samtal och trivsamhet. Om detta inte sker kommer alla närvarande att uppleva en obehagskänsla efteråt.

Den som fanatiskt fortsätter att driva sin tes och tycker att politiken är viktigare än trevnaden lär bli betraktad som omöjlig i umgängeslivet.