När är det god ton att ljuga?

Få saker kan skada förhållandet mellan människor så mycket som lögner. Hur många vänskaper har inte gått förlorade genom sådana? Även en liten lögn har förmågan att fräta sönder en relation. För om någon misstänker att du talat osanning kommer denne aldrig mer att lita på dig när det gäller något alls.

Ur såväl ett etiskt som ett etikettsmässigt perspektiv bör man därför hålla sig till sanningen; det gäller i affärer och i privatlivet, i förhållande till vänner och till främlingar. Adolph von Knigge (1752–1796), vars efternamn kommit att bli det tyska ordet för etikettbok, har skrivit: ”Det finns inga nödlögner; ännu har aldrig en osanning uttalats som inte förr eller senare fått negativa konsekvenser.”

Samtidigt som den klassiska etiketten förbjuder lögner har den dock gett råd som att ”hålla god min”, ”ge kompli­mang­er” och rädda situationer med ”vita lögner”. Så vad är då lögn och vad är bara en vit lögn, eller en tillåten osanning?

Begreppet ”vit lögn” missbrukas ofta för att försöka bagatellisera lögner som gagnar en själv. Men en vit lögn innebär en osanning om något mindre viktigt, som är till för att den andre inte ska bli sårad. Som att säga att någons tavla är vacker fastän man tycker den är ful, att dess respektive är trevlig fastän man finner hen tråkig, eller att den översaltade maten smakar förträffligt. Klassisk di­plomati, alltså. Den mänskliga samvaron skulle inte fungera om man vore helt uppriktig i sådana situationer; den som inte använder vita lögner ibland är socialt inkompetent.

Men om en väninna har börjat dejta en psykopat är hon knappast behjälpt av att alla glatt säger att han ”verkar jättetrevlig”. Kan man komma undan med en sann kommentar – som ”jag är så glad att du trivs i ditt nya hem”, när vännen förväntat sig en åsikt om inredningen – är det bättre än en vit lögn.

Ibland kan det dock vara svårt att se var gränsen går mellan att ljuga och att vara artig. Föreslår någon något på ett mingel är det inte god ton med ett barskt ”Nej!” Istället svarar man leende: ”Det låter väldigt trevligt” utan närmare precision, eller ett ”ja, kanske det”.

Sedan får eventuell bindande överenskommelse ske över telefon eller e-post. Problemet är att även ett artigt icke-ja kan uppfattas som ett löfte.

Även om man inte vill förstöra en god stämning måste man därför försöka undvika att svara så att den andre förleds att tro att man har en uppgörelse och sedan blir besviken.

En av etikettens grundprinciper är annars att man ska hålla sitt ord och aldrig bryta ett löfte, såvida inte omständigheter utanför ens kontroll föreligger.

Har du lovat någon något, måste du också leva upp till det – eller ödmjukt be att få bli befriad från löftet. Att medvetet avge ett löfte som man vet att man inte kan hålla, eller att bryta ett löfte man skulle kunna infria, är en form av lögn.

Något ytterst obehagligt är att förväntas ljuga för att rädda skinnet på någon annan. Å ena sidan bryter man mot sin egen hederskodex om man ljuger, å andra sidan hamnar en god vän i knipa om man talar sanning. Det är solklart att det är ett mycket gravt etikettsbrott att kräva, eller ens vädja om, att någon annan ska ljuga för en.

Etiketten tvingar inte heller någon att skydda en god vän genom att ljuga om denne begått något förkastligt, till exempel en otrohetsaffär. Däremot kan det ändå vara tveksamt (rent etiketts­enligt) att berätta allt för den drabbade. Mer korrekt då att säga: ”Det får du fråga Nisse själv om”.

Det är inte heller enligt etiketten att ljuga inför polis och domstol ifall någon vän begått ett grovt brott. Bland brottslingar råder en egen subetikett: ”golare har inga polare”. Men bland alla oss andra, som försöker upprätthålla en god värld, måste huvudprincipen vara att det råder en medborgerlig plikt att inte hålla en förbrytare om ryggen.

Lite annorlunda blir det när det gäller vardagsbrott. Har man gästat någons hus är det inte god ton att tipsa polisen om där finns en hembränningsapparat. Ej heller att glatt berätta för trafikpolisen att kamraten som skjutsar en körde lite för fort.

Etiketten kan inte heller kräva att man ska vittna mot en nära anhörig. Men det är aldrig hedervärt att ljuga, bättre då att bara hålla tyst.