När Stoltenberg fick Trump i knät

Mitt under Natos toppmöte i Bryssel stöter jag ihop med Jamie Shea, alliansens tidigare press­talesman. Han springer från byggnaden där toppmötet pågår men hejdar sig då han känner igen mig, ett välbekant ansikte i presskåren. Shea utbrister med paniken lysande i ögonen: ”Trump säger att han ska ta USA ut ur Nato!”

Det är på förmiddagen den 12 juli 2018, Natotoppmötets andra, avslutande dag. President Donald Trump har länge drivit linjen att övriga Natoländer står i skuld till USA. Och nu har han tydligen sagt precis det som de andra 29 ledarna fruktat allra mest, nämligen att USA, alliansens viktigaste land, ska lämna Nato. Det vore en politisk dödskyss.

Jamie Shea och andra topptjänstemän har körts ut ur själva mötesrummet. Enbart Natochefen och stats- och regeringscheferna är kvar därinne. Utanför växer nervositeten medan timmarna går.

Så kallar Trump till en presskonferens. Presidenten utropar sig till segrare i den kris han själv skapat. Trump ”tror på Nato”. Mötet är ”en stor framgång” eftersom Natoledarna har lovat honom att satsa nya miljardbelopp. Trump kallar sig själv ”ett mycket stabilt geni”, varpå han flyger vidare till Helsingfors för att möta Rysslands president Vladimir Putin.

Men vad hände egentligen under timmarna med Trump i det slutna mötesrummet? Olika statsledare och biografier har bidragit med sina tolkningar och fragment av vad som sades.

Sju år senare, när Trump åter är USA:s president, så får vi facit. Det är skrivet av den som höll i klubban under mötet, den dåvarande Natochefen Jens Stoltenberg. I sin öppenhjärtiga bok Min tid i Nato (2025) ägnar han över 20 sidor åt toppmötet 2018. Kapitelrubrik: ”Vid avgrundens rand”. Trump sade verkligen ”USA behöver inte Nato” och ”jag lämnar det här mötet. Det finns ingen anledning att jag är kvar här längre”.

I stormens öga sitter generalsekreterare Stoltenberg: ”Det här kan bli det möte när Nato går under, tänkte jag. Det händer under min ledning. Det fungerade i sjuttio år. Men inte efter den 12 juli 2018.” Stoltenberg och några europeiska ledare lyckades till slut hålla Trump kvar ombord. Nato dukade inte under utan stärktes. Men skildringen ger en inblick i hur en säkerhetspolitik samtidigt kan vara både stark och bräcklig. Stoltenberg framstår som en noggrann, en smula konflikträdd, traditionell norsk socialdemokrat. Ändå lyckades han hantera den ombytlige miljardären Trump som politiskt och personlighetsmässigt är Stoltenbergs raka motsats.

Lite överraskande är det därför att det skar sig med Stoltenbergs svenska partivänner. Statsminister Magdalena Andersson och utrikes­minister Ann Linde blev med Stoltenbergs ord besvikna: ”Det skapade problem för dem att jag hade gått betydligt längre än den svenska regeringen hade gjort.” Orsaken var en intervju i Dagens Nyheter som undertecknad genomförde med Natochefen. Det var tre veckor efter Rysslands invasion av Ukraina. Jag hade intervjuat Stoltenberg förut och visste att han alltid undvek att lägga sig i svensk Natodebatt.

Men nu rasade ett storkrig i Europa. Jag kände till att Finland direkt efter krigsutbrottet diskret började sondera hur medlemsländerna såg på en finländsk Natoansökan. Så jag begärde en intervju för att fråga: Om Sverige och Finland skulle bestämma sig för att gå med i Nato, hur lång tid skulle det ta att bli medlem?

Jag fick en intervjutid två dagar senare. Stoltenberg svarade att det skulle bli ett stort stöd för Sverige och Finland inom Nato. Processen skulle gå väldigt snabbt. Han talade om månader (detta var innan Turkiet börjat krångla). Att Sverige och Finland kunde få snabbspår in i Nato var en stor nyhet när den publicerades den 17 mars 2022.

I efterhand går det att förstå att intervjun väckte ont blod i regeringen Andersson. Hennes parti hade i åratal haft tankeförbud om Natomedlemskap och dessutom invaggats i tron att Ryssland inte skulle invadera Ukraina. När storkriget bröt ut stod man helt oförberedd och förstod inte att finländarna satte sitt Natotåg i rullning. Stockholm levde helt enkelt i en annan tidszon, en månad efter, jämfört med den politiska utvecklingen i Helsingfors och Bryssel. Först i maj 2022 kom Sveriges regering ikapp och sökte samtidigt med Finland inträde.