Leonardo som förebild

På Kalmar slott kan man fram till början av november se den ambitiösa utställningen Da Vinci – Inventions, i vilken en grupp italienska hantverkare skapat modeller utifrån de utkast Leonardo da Vinci lämnade efter sig i sina anteckningsböcker. Här finns grundläggande lösningar på problem med kraftöverföring eller friktionsreducering, men också mer specifika uppfinningar som hans fallskärm, hans livboj och försök till flygmaskiner. Det är svårt att inte imponeras.

Det mest imponerande är att Leonardo kombinerat denna vetenskapliga nyfikenhet med mästerskap på ett område vi är benägna att föreställa oss som dess motsats eller åtminstone som väsensskilt: den sköna konsten. För eftervärlden har hans verk tjänat som exempel på ett universellt skapande som rört sig över gränserna mellan vetenskap, teknik och konst. Sådan framstår han också i den biografi (Leonardo da Vinci. The Biography) han förra året förärades av Walter Isaacson, bekant genom sina levnadsteckningar över bland andra Albert Einstein och Steve Jobs.

Leonardo da Vinci har närmast blivit en myt och har därför kunnat fungera som en spegel för personligheter vilka själva velat kombinera tänkande och skapande, analys och fantasi. En av dem var en av fransk litteraturs största mångsysslare, Paul Valéry. Utöver sitt poetiska författarskap och sina originella teorier om diktkonsten åstadkom han tankeväckande inlägg om historieskrivning, politik, vetenskap – ja, i stort sett vilket ämne som helst som han kom i kontakt med.

Valéry kan jämföras med Viktor Rydberg, som idag främst ihågkoms för sina dikter och kanske romanen Singoalla men som faktiskt var en av sin tids mest välorienterade tänkare. Trots de uppenbara skillnaderna i situation och temperament finns det mycket som förenar dem. Karakteristiskt för de båda är att den intellektuella aktivitet som tar sig uttryck i resonerande prosa har sin naturliga fortsättning i den poetiska alstringen, och vice versa. Valéry inspirerades av den moderna vetenskapen lika mycket som av skönlitteraturen i sin strävan att gå till botten med medvetandets operationer. Rydberg rörde sig över stora fält som professor i humaniora vid Stockholms högskola, senare mer specifikt i konsthistoria. Vid sidan av dessa aktiviteter och sitt författarskap bedrev han amatörforskning inom krävande ämnen som Bibeln och indoeuropeisk mytologi.

Valéry arbetade länge som sekreterare åt chefen för en nyhetsbyrå och Viktor Rydberg hade börjat sin bana som journalist. En nyfikenhet på samtida händelser och en ordentlig orientering i den nationella och internationella politiken hade de gemensamt. Även om Rydberg var betydligt mer av vad man kan kalla en ”engagerad” tänkare, finns det en likhet i deras sätt att anlägga globala perspektiv på utvecklingen. Paul Valéry gav röst åt den efter första världskriget påtagliga känslan av civilisationens bräcklighet och spekulerade om Europas öde i en värld där det teknologiska försteget ständigt krympte; Rydberg skrev en text med den famösa titeln Den vita rasens framtid, i vilken han såg framför sig en kommande konflikt mellan Kina och Europa.

I västerländsk litteratur har legenden om Faust förkroppsligat drömmen om ett vetande som inte bara är universellt, utan som därtill syftar till att ”uppenbara/ hur livet gror och krafterna spela/ och vad som innerst enar det hela”. Denna gestalt fascinerade både Rydberg (vars översättning av Goethes pjäs nyss citerats) och Valéry, som diktade vidare på temat i den postumt publicerade Mon Faust. Men denna fiktiva gestalts bedrifter hade nästan nåtts av en historisk person som de båda såg som ett ideal och skrev texter om: Leonardo da Vinci. Valérys Introduktion till Leonardo da Vincis metod använder föremålet som språngbräda för inträngande reflektioner över skapandets villkor och processer. Rydbergs porträtt, En underbar man, är en mer konventionell konstnärsbiografi. Rydberg skrev sin text 1893, då han endast hade två år kvar att leva. Valérys introduktion skrevs 1894, då han inte var mer än 23 år. Den briljanta men något överilade essän skulle han senare ge ut med många tillägg 1919, vid en tidpunkt då – det är i varje fall intrycket man får – både han själv och tidsandan i stort hunnit ikapp.

Valéry tar sin utgångspunkt i aktiviteten hos den storhet han ständigt refererar till soml’esprit och som det vore pretentiöst att översätta med ”ande” och kanske för begränsat att återge med ”intellekt”. I det inre hos människan pågår ständigt ett drama där element spelas ut mot varandra, innan de hunnit få utlopp i en bestämd produktion. I denna grundläggande aktivitet förenas tänkaren och konstnären. Valéry talar om en ”musik” som är likgiltig för den konkreta beskaffenheten hos dess beståndsdelar: det kan så vara stenar, färger, ord eller begrepp. Rydberg betonar å sin sida hur Leonardos roller som vetenskapsman och konstnär inte på något sätt stod i motsats till varandra, utan hur insikter som nåtts genom observation kunde materialiseras i såväl en tavla som en vetenskaplig slutsats. Studiet av havsvågor gav honom insikter som sedan kom till användning när han skulle måla lockarnas fall på människohuvudet, vilka han teoretiskt förklarade som relationen mellan hårets tyngd och dess elasticitet.

Hos Rydberg fanns också en mer kulturkritisk ansats. I Leonardo såg han ett exempel på hur fullkomlig människan kunde vara om hon tilläts utveckla sina anlag helt och fullt. I detta fanns en föreställning om allsidig bildning som motvikt till arbetsdelningens effekter. Medan det moderna samhället innebar en alltmer effektiv organisation som en helhet betraktat, riskerade individen att reduceras till en kugge i ett maskineri. Detta gäller, påpekar Rydberg, såväl fabriksarbetaren och hantverkaren som den specialiserade vetenskapsmannen: ”Hela provinser inom hans föreställnings- och tankevärld få då ligga ouppodlade för en täppas skull.”

Valéry dröjer mer vid de kunskapsmässiga än de sociala begränsningarna hos specialiseringen, som han menar kan hindra framväxten av genuint nya insikter. Att vetenskapen ordnas efter deluppgifter och metodologiska riktlinjer hotar att leda till en sammanblandning av två roller: den trägne observatören, som förvandlar sig till ett instrument, och den genuint skapande personen, som en gång lanserade hypotesen. Den senare måste uppehålla sig utanför de avgränsningar som den noggranna undersökningen kräver. Han måste bemästra så många tekniker och specialiserade ”språk” som möjligt och se oväntade kombinationer.

De två texterna skiljer sig åt vad gäller sitt grundläggande ärende, och de kan relateras till de två författarnas sinsemellan mycket olika projekt. Som bakgrund till Rydbergs text anar man förlusten av en helhetsbild i tidens andliga strävanden, en situation som han försökte motverka genom sin egen rastlösa aktivitet på ett flertal fält. I en tid då vetenskapernas enhet alltmer bröts upp och det saknades ledare som kunna ordna dessa till en syntes och peka ut en riktning framåt, var det viktigt att påminna sig om att någon som Leonardo existerat. Detta hängde samman med ett annat för Rydberg centralt tema: kritiken av en fantasibefriad, torr vetenskap som frikopplats från de livande källorna inom människan. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att Rydberg yrkar på att vetenskapsmannen bör ha en poets fantasi, men att Valéry menar att konstnären bör bli något av en vetenskapsman. Valérys text mynnar också ut i en plädering för en mer exakt kritik, befriad från skönandligt prat och istället inriktad på att förstå konstverket som konstruktion. Som sådan utgör den en föraning av hans mogna års litterära poetik.

Sammantagna kan den pågående Leonardoutställningen, och Rydbergs och Valérys texter om honom, fungera som en nyttig påminnelse om att gränserna mellan olika verksamheter inte alltid är så stränga som man inbillar sig. Men framförallt påminns vi om att våra verksamheter måste föras tillbaka till ett centrum i människan. Utan uppfattningen att det mänskliga intellektet på ett eller annat sätt utgör en enhet förlorar många av våra verksamheter sin livsgnista. Vetenskapen reduceras till tillämpningen av en metod, konsten betraktas som en ofarlig lek med färger eller ord, tekniska uppfinningar banaliseras och tas för givna. Betraktade som skilda manifestationer av en och samma verksamhet kan de fortfarande få oss att känna förundran.