En vanlig dag i okunskapsskolan

Är inte ordet kunskapsskola jämförbart med ord som huvudmössa eller fotsko? Nja, tar man del av några av de nya rön, som fortsätter att pumpas ut från universitetens pedagogiska institutioner, kommer en sådan språkpuritanism lätt på skam. Ty då blir det uppenbart att grund- och gymnasieskola inte nödvändigtvis har med ”kunskap” att skaff a. Åtminstone inte för dem som i Sverige är satta att undervisa lärare och skolledare.

Professorn i pedagogik vid Örebro universitet, Sangeeta Bagga-Gupta, vänder sig till exempel mot att man i betygsättningen i ett ämne som svenska framför allt fäster vikt vid ”elevernas läs- och skrivförmåga” och att lärarna har ”betonat grammatik och att eleverna kan redogöra för den litteraturkanon vi har”. Hon anser vidare att skolan i större utsträckning bör beakta hur ” unga (…) uttrycker sig via telefon, sms, facebook och internationella internetspel som i World of Warcraft”.

Bagga-Gupta exemplifi erar med ”en 18-åring som bedömdes att inte klara sig i svenska. Att det stämde kunde vi också se i hans texter. Men när vi följde honom på fritiden, och såg hur han kommunicerade med sms, på internet och hur han skrev arga brev till sin flickvän på mail växte en annan bild fram. Han var mycket mer kapabel än skolans undervisningsform fångar upp”.

När jag stöter på äldre släktingar, för vilka det inte var det minsta självklart att fortsätta studera efter folkskolan, tänker jag att det var tur att de inte mötte pedagoger som Sangeeta Bagga-Gupta. Lärare som menar att en bondsons eller -dotters kunskaper om höbärgning eller mjölkning är lika mycket värda som professorsbarnens kunskaper i algebra och tyska. Med de nutida pedagogernas logik hade man för de förstnämndas del ansett att hinkar och räfsor borde ha ingått i undervisningen, medan de senare däremot hade utrustats med räknesticka och ordbok.

När man inser att traditionell kunskapsinhämtning faktiskt med rätta uppfattas som en färdighet att profi lera sig med gentemot andra skolor, så inser man också att varje påstående om att vi lever i ett ”kunskapssamhälle” kräver ett visst mått av modifiering.

Men uppfattningen om att vi lever i ett kunskapssamhälle är också från ett annat perspektiv problematisk. Med tanke på att politiken under de senaste åren mer än någonsin har befolkats med twittrande pr-människor med examina från på sin höjd något amerikanskt lurifax-universitet, är kanske Bagga- Gupta ändå inte helt orealistisk, när hon menar att framtidens språkutbildning kan begränsas till sms-skrivande, Facebook-uppdateringar och upprörda kärleksmejl.

Den som i detta nummer av Axess läser Mats Wiklunds intervju med John Maynard Keynes levnadstecknare Robert Skidelsky, kan knappast undgå att slås av skillnaderna mellan situationen idag och för hundra år sedan, vad gäller relationen mellan klassisk bildning, kulturell skolning och samhällsinfl ytande. Även om Bloomsburygruppen naturligtvis är tacksam att skämta med, som själva inbegreppet av gåslevervänster, och även om det skulle komma att visa sig nödvändigt att revidera Keynes ekonomiska teorier, kan man inte blunda för gruppens monumentala inflytande på 1900-talets västerländska samhällsutveckling – om man ser till konst, litteratur, men också naturligtvis till politik och kultur i vid bemärkelse.

Det är ett inflytande som härrörde ur en sällsynt kombination av individuell begåvning, traditionellt brittiskt utbildningsväsende med dess vurm för den klassiska bildningen och – naturligtvis – en ytterst kreativ blandning av människor med likartade referensramar men samtidigt helt olikartade kunskaper, temperament och livserfarenheter.

Att många inom Bloomsburygruppen skulle komma att ifrågasätta den kulturtradition som var själva förutsättningen för deras framgångar som enskilda tänkare och konstnärer, är en ödets ironi som dock inte bör få oss att gå så långt som till att ställa dem till svars för den dumdristiga slogan som Carin Jämtin går till val på i år: ”I skolan ska det vara ordning och reda. Och fullt av elever som lär sig att utmana regler”. Carin Jämtin tycks inte förstå att de verkligt radikala utmaningarna av regler är någonting som man inte lär sig per se. Tvärtom är de en omedelbar konsekvens av gedigna kunskaper – och därtill själva grunden för vetenskaplig utveckling. Det kände man till i lika hög grad på 1800-talet som idag.