Förebilderna och det personliga ansvaret

Dessa ord av den romerske historieskrivaren Tacitus finns det anledning att dröja en smula vid, inte minst med tanke på temat i detta nummer av Axess: betydelsen av goda förebilder – men även deras motsats: de avskräckande exemplen.

Idag menar nog många att det ligger en obehaglig elitism i botten av Tacitus yttrande. Antyder det inte att ett agerande är bättre och mer eftersträvansvärt än ett annat? Och fördömer han inte därmed, indirekt, alla dem som av olika anledningar inte vill eller har förutsättningar att agera på det föredömliga sättet?

Och blottlägger inte Tacitus en svartvit människosyn och världsbild, när han underförstår att det går att skilja förebildliga beslut från klandervärda? Är det inte den intellektuella historieskrivarens uppgift att lyfta fram nyanser och gråzoner: att till exempel visa att de onda ledarnas och regimernas motståndare inte var heltigenom rättrådiga? Riskerar inte, kort sagt, Tacitus attityd att leda till ökad intolerans? Till att det skapas hierarkier i samhället? Till en auktoritär människosyn?

Men innan vi på dessa grunder avfärdar Tacitus, bör vi kanske erinra oss att även de nutida invändningarna mot hans historieuppfattning är en konsekvens av kulturella omständigheter och socioekonomiska strukturer och att dagens relativistiska kultursyn inte har speciellt stor utbredning, vare sig kulturhistoriskt eller kulturgeografiskt. I Konstverkets ursprung (1936) talar Martin Heidegger om hur de antika grekiska templen i sin samtid bildade en form för att hantera de stora kraftfälten i människolivet: födelse och död, olycka och välsignelse, seger och skam, kraftfullhet och försvagning och så vidare.

På motsvarande sätt har därefter kulturens mest kraftfulla uttryck – inom byggnadskonsten, epiken, måleriet, lyriken, dramatiken och skulpturkonsten – fungerat som exponenter för vad som är värt att sträva efter i livet. Den västerländska kulturens stora skapelser fungerar, liksom så mycket konst från andra kulturer, förebildligt: som ett slags icke-mänskliga auktoriteter som erbjuder mening och mål till dem som tar till sig verken.

Detta förändras dock i viss mån i och med Kant, från vars självtillräckliga subjekt steget inte är långt till Nietzsches nihilism.

Med Kant sätter det egna jaget sina egna lagar och agerar i enlighet med dem. Ingenting utanför oss – inga gudar eller vanor eller statliga dekret eller föräldraregler – har längre mandat att styra vårt handlande. Jaget skapar istället själv de principer som är vägledande i livet. Vilket gör att förebilderna i den av Tacitus åberopade betydelsen förlorar sin status.

I samma stund som Kant gör oss själva ansvariga för vårt handlande, blir det likaledes upp till den enskilda individen att avgöra vad som är mest meningsfullt. Vilket leder över till den nietzscheanska nihilismen där meningar och trossatser lättsinnigt skapas och överges, och därför aldrig får någon betydande kraft i våra liv.

Det är detta som utgör själva grunden för 1900-talets blodiga europeiska erfarenheter, så som de kom till uttryck inom ramen för nazismen, kommunismen och fascismen. Våld och förintelse är de självklara konsekvenserna av den nihilistiska förkunnelse där inga tidlösa sanningar sägs existera, där den långsamma reflektionen anses obsolet i sitt 1800-talsmässiga bakåtblickande, där ingenting är kvalitativt bättre än något annat, där ungdomlig omognad prioriteras liksom vurmen för det nydanande, det som bygger mer på brottet med det förflutna än på kontinuitet, det som andas impulsivitet, fysisk styrka och intensitet, och så vidare.

Därmed har man övergivit den insikt som Tacitus citat är sprungen ur: att civilisationen härrör dels ur tidlösa distinktioner mellan ont och gott; dels ur insikten om att människan får sin värdighet och sanna identitet inte genom vad hon är i egenskap av kött och blod utan genom sin andliga strävan efter vad hon borde vara.

En av dem som under 1900-talet mest konsekvent insåg behovet av att bjuda motstånd mot den här utvecklingen var Thomas Mann. I sin essä ”Vom zukünftigen Sieg der Demokratie” (Demokratins framtida seger) skriver han 1938:

”I en demokrati som inte respekterar intellektuellt liv och som inte guidas av det, har demagogin fritt spelrum, och nivån inom nationen sänks till det ignoranta och okultiverade. Men detta kan undvikas om principen om utbildning tillåts dominera och de tendenser får företräde som höjer de lägre klasserna till att uppskatta kultur och att acceptera de bättre aktörernas ledarskap.”

Dessvärre är det idag få inom universitetsväsendet och mediesfären som håller med Mann om vikten av estetisk kultivering, andlig mognad och intellektuella förebilder.