Någonstans på de globala marknadernas slätter löper alltid the frontier, i ständig förflyttning. Där rider finansens cowboys runt med mer än en handfull dollar på fickan, och nybyggare jonglerar ekonomiska verktyg vi vanliga dödliga inte lärt oss namnet på. Där spelar risktagare högt i rum dit inga sheriffer ännu hittat.
På 1980-talet var det hängsel-trejders som rörde sig från det ena nya derivatet till det andra. Detta var innan Gordon Gekko förklarade vad M&A-affärer är, och Richard Gere vad en riskkapitalist gör. Sedan dess har vi sett finansens avantgarde uppfinna hedgefonder, höghastighetshandel, fortsättningsfonder, bitcoin och market makers. När platser att vaska guld tar slut på jorden finns alltid månen och mars.
Många av de mest framgångsrika affärsmän jag träffat säger att de helt enkelt frågar sig var det finns riktigt mycket pengar vid en given tidpunkt. ”Så går jag dit!” Det är oviktigt om de ser pengarna som makt, en trofé eller ett betalningsmedel. Den spännande frågan är vart de styr kosan just nu, för där ligger finansens vilda västern idag. En smältdegel av ambition, innovation och risk.
Är det kanske i djupet av växande dark pools som nästa finanskris lurar? Så kallas marknadsplatser utanför börsen där köpare och säljare kan förbli anonyma – dit har hälften av all aktiehandel flyttats på bara ett fåtal år. Eller ligger den största systemrisken i att nära hälften av allt kapital skvalpar runt i de där viljelösa indexfonderna vi alla investerar i? Vars algoritmer zombie-artat följer andra marknadsaktörer, istället för att aktiva förvaltare analyserar bolag i detalj och engagerar sig i styrelser. Vad händer den dag alla följer… ingen?
Men det blommar oftare än man tror på prärien! Tittar man närmare verkar dark pools rätt effektiva faktiskt, trots det ominösa namnet. Och det där med passivt kapital kanske, kanske marknaden löser genom att de aktiva investerare som är kvar får så hög avkastning att de lockar kapitalet tillbaka.
ECB:s chef Christine Lagarde, som är mer van än jag att spana över nejden, pekar åt ett annat håll vad gäller risk. I ett tal nyligen uppmanade hon Europas politiker och myndigheter att visa samma regleringsiver mot ”skuggbanker”, som de hade mot traditionella banker efter finanskrisen. Med skuggbanker menade hon bland annat privata kreditfonder, försäkringsbolag, och ”värdepapperiserare” av tillgångar. Denna del av marknaden har genom explosionsartad tillväxt kommit att förvalta ett kapital motsvarande 350 procent av Europas BNP. Det är nog en bra tjejgissning av Lagarde att en del pickadoller dras för snabbt i en sådan expansiv miljö. Om allt fler slåss om att ge ut krediter, är det oundvikligt att kvaliteten på en del aktörer och lån blir sämre.
En viss saloon i skuggbankskvarteret känns igen, den som stått för mycket stök tidigare: där spekulation och skulder möts, två oheligt allierade i de flesta moderna finanskriser, från järnvägskreditkraschen på 1800-talet, till den svenska fastighetskrisen och Europas statsskuldkrisen.
Privata krediter heter saloonen den här gången. Där kliver investerare in i bankers ställe och ger lån till företag, ofta med dåliga villkor (för investerarna). Ett varningstecken att stök är på gång är alltid när så kallat smart kapital – aktiva investerare och förmögna privatpersoner – börjar dansa närmare dörren. Och det gör de nu. Ett lika säkert tecken är tyvärr att de som går längst bak i fårskocken, inte sällan pensionsfonder, fortfarande oanandes väller in i lokalen. Med den uppenbara risken att de står kvar när vargen kommer.
Så lätt som att fånga in alla vargar och cowboys är det förstås inte. Balansen mellan regleringar och innovation, säkerhet och risk, är lika svår inom finans som AI eller medicin. Försiktighet har ett pris som det inte alls är självklart att vi ska betala. Vi vill ha finansinnovation. Sverige är jättebra på det, från att bygga riskkapitalbolag till betalningssystem, som fungerar bättre än någon annanstans och ökar både kakan och bekvämligheten för alla.
Men det gäller att hålla ögonen på skeendena, ta det coolt, och inte falla för instinkten att kontrollera, eller för klyschor om girighet och offer. I verkligheten är det inte lika lätt som på film att skilja hjältarna från the bad guys. Hoppas Lagarde går fram med urskillning.
Redan prenumerant?
Logga inUpptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad
Allt innehåll. Alltid nära till hands.
- Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
- Tillgång till vårt magasinarkiv
- Nyhetsbrev direkt till din inbox












