Lantisar är smartare

På Nyhetsmorgon i TV 4 får jag sedan höra hur fräscht och framtidsmedvetet det är att byta ut grädden i semlan. Och i magasinet Fokus, som ligger på bordet, ägnas samma dag inte mindre än fem uppslag åt temat mjölkskam. Själv skäms jag också – för att medvetna och välmenande konsumenter väljer bort mjölk för att signalera godhet.

Utan nötdjuren försvinner det öppna landskapet, som kräver betande djur. Den som väljer bort svenska mejeriprodukter bidrar till att slå ut ett av världens mest artrika landskap – svenska naturbetesmarker. Det som vi känner från Astrid Lindgrens berättelser och skolavslutningarnas sommarpsalmer.

Mjölken är också ett smart livsmedel. Korna äter gräs, vilket människor inte kan. Betade marker binder koldioxid. Djuren får sitt foder mestadels från åkrar som många gånger har dåliga ekonomiska förutsättningar för att ge tillräckligt stora spannmålsskördar. Utan djuren lär mjölkgårdens åkrar och betesmarker planteras igen med granskog, så ser den krassa ekonomiska kalkylen ut.

I Fokus är däremot tongångarna annorlunda. När reportern nästan beställer komjölk på ett kafé i Stockholms centrum beskriver hon drycken som ”en barndomssynd man smyger lite med”. På minussidan räknas upp att mjölken är gammalmodig, saluförd av en mäktig industrilobby, omfamnad av rasister i USA och skadlig för vår värld. Beskrivningen dunkas ut på allehanda håll, i såväl reklamkampanjer som andra medier.

Senare på kvällen beklagar jag mig över situationen för en lantbrukare, som i sin tur ondgör sig över att ha åkt till huvudstaden för att hamna på en tillställning där det bara serveras 3,5:or. Det utvecklar sig till ett samtal om allt som folk i storstäderna inte begriper. Som att ekologiskt jordbruk ger lägre skördar och därför inte är så genomgott som det framställs. Eller hur lantbruket ska fungera i ett land med världsrekord i skatter och regleringar, men där konsumenterna inte fullt ut vill betala vad det kostar.

Vår diskussion följer ett klassiskt mönster. Stad ställs mot land. Den här gången är lantisarna smartare än stockholmarna, i ett annat sällskap kan det vara motsatta roller.

Det är dock ganska träffande att stad–land-konflikten kommer till uttryck i livsmedelsval. Samtidigt som höghastighetståg ska länka samman landet glider det isär runt middagsbordet. Min egen högst ovetenskapliga granskning gör gällande att havre- och mandeldrycker har intagit storstädernas fik och matbutiker. Men på vägkrogar och restauranger ute i landet är fortfarande mjölken det enda valet på kaffebordet.

Kanske är det inte heller de rent sakliga argumenten om mjölkens avtryck som spelar störst roll – utan snarare var den som köper drycken står geografiskt. Den som har kornas landskap nära ser mjölkens positiva sidor och fortsätter att köpa drycken, det gör däremot inte växande urbana grupper. Då vi samtidigt ser en politisk utveckling där storstädernas befolkningar blir mer rödgrönt liberala och de på landsbygder mer konservativt betonade blir mjölk en identitetsmarkör.

Mjölk handlar alltmer om politisk smak, än faktisk.