Otydlig roll för säkerhetsrådgivaren

Det största kriget i Europa sedan 1945 rasar i Europa, men i Sverige har statsminister Ulf Kristersson tvingats hantera de många turerna kring den nationelle säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm. Rådgivarens uppgift är att samordna Sveriges säkerhetspolitiska agerande. Istället har funktionen blivit en black om foten för statsministern. Men när den politiska oppositionen kritiserar Kristersson för hans ”prestigeprojekt” är det lätt att glömma hur tidigare regeringars beslutsmaskineri brustit när de satts på prov.

Tsunamin i Sydöstasien på annandagen 2004 drabbade hundratusentals människor, ­varav 543 döda och 1 500 skadade svenskar. Men det tog två dygn innan regeringen Göran ­Persson (S) blev beslutsmässig. Svenskarna blev de ­sista utländska turisterna som evakuerades från Thailand. Efter hård kritik inrättades därför ett ­kriskansli direkt under statsministern.

När statsminister Stefan Löfven (S) tillträdde 2014 lät han flytta kriskansliet till inrikesministern. Och när flyktingkrisen sedan drabbade ­Europa 2015 tog det två månader innan regeringen insåg läget och fattade sitt första beslut.

Covid-19-pandemin spreds i Europa i januari 2020, men det dröjde trots myndighetslarm hela fyra fem veckor innan regeringen Löfven började agera.

Det var för att skärpa krisberedskapen och samordna regeringens arbete som Kristersson 2022 utsåg Henrik Landerholm med uppdraget att bygga upp ett nationellt säkerhetsråd (NSR). Landerholm blev chef för fyra kanslier för krishantering, utrikes- och säkerhetspolitik, strategisk analys och samordning samt samordning av underrättelser – inte småpotatis precis. Organisationen växte till 70 personer vilket skapade intern irritation över dubbelarbete med sådant som redan klarats ut av UD och försvarsdepartementet.

I rättegången mot Landerholm för slarv med hemliga papper försvarade han sig med sin stora arbetsbörda. Det reser två frågor: Var han helt enkelt fel person på posten, eller var organisationen feltänkt?

Frågetecken kring hans omdöme väcktes för min del av en intervju med honom som DN publicerade den 23 maj 2024. Andra Natoländers ledare hade då varnat för ett ryskt angrepp på Nato inom två tre år, men Landerholm sade att det är tveksamt om Ryssland hotar Nato. ”För Natos del är jag faktiskt osäker om jag vill beskriva det som ett militärt hot.” Hans uttalande gick tvärt emot Natos nuvarande strategi, antagen 2022. Där slås det fast att Ryssland ”är det mest betydande hotet som direkt hotar de allierades säkerhet och fred och säkerhet i det euro-atlantiska området”. Det är ju också Rysslands militära hot som motiverar Sveriges kraftiga upprustning, ledd av Kristersson och försvarsminister Pål Jonson. Landerholms uttalande var otydligt och föreföll strida mot den ­regeringspolitik som han var satt att samordna.

I januari i år tvingades Landerholm avgå efter flera säkerhetsmissar. I maj sparkades efterträ­daren ambassadör Tobias Thyberg i panik efter ett dygn på posten, varpå en tredje rådgivare, ambassadör Niclas Kvarnström, tillsattes i juli.

När det på höstkanten såg ut att lugna ner sig riktade den tidigare utrikesministern ­Tobias Billström i boken Skarpt läge kritik mot NSR. Rådgivaren är å ena sidan formellt en opolitisk tjänsteman. Å andra sidan ”är funktionen i högs­ta grad politisk” enligt Billström, med en stående punkt på regeringens möten och deltagande i ministrarnas diskussioner.

Rådgivaren ska å ena sidan vara motpart i ­möten med stormakternas säkerhetsrådgivare, å andra sidan väger han lättare än dem genom att inte ha den politiska rollen som statssekreterare. NSR:s uppdrag är att samordna de olika departementen men förefaller istället ha blivit ett extra minidepartement som inte tillför mervärde.

Mycket talar för att det behövs en nationell säkerhetsrådgivare för att samordna regeringens departement och omvärldskontakter. Men den roll och organisation Landerholm byggde upp, och som hans efterträdare fått överta, skapar otydlighet.

Det har gått tre år sedan Kristersson sjösatte NSR. Efter tre års ”shakedown-cruise” och tre olika rådgivare borde konstruktionen ses över och trimmas. Sveriges säkerhet är värd en ­genomtänkt organisation så att regeringen kan fatta tydliga och snabba beslut när så krävs.