Så blev Venezuela en fristad för Hizbollah

Den 3 januari i år genomförde USA en spektakulär operation i Venezuela. Den sittande presidenten Nicolás Maduro och hans fru Cilia Flores tillfångatogs av den amerikanska elitstyrkan Delta Force, som är specialiserad på kontraterrorism. Operationen mot det venezuelanska president­paret syftade till att ställa dem inför rätta för narkotikaterrorism – knarkhandel i samarbete med terrorstämplade organisationer. Och det rör sig inte om vilka organisationer som helst. Den islamistiska organisationen Hizbollah, understödd av Iran, har i decennier haft en betydande närvaro i Sydamerika, som inte minst under Maduroregimen har koncentrerats till just Venezuela.

Denna närvaro ska inte förstås som perifer eller opportunistisk. Den är systemisk. Den är integrerad i de venezuelanska politiska strukturerna. Och den har varit avgörande för Hizbollahs förmåga att överleva under internationellt tryck, finansiera verksamhet utanför Mellanöstern och fungera som operativ förlängning av iranskt inflytande på västra halvklotet.

Venezuela har i årtionden befunnit sig i ett tillstånd av institutionell kollaps. Ekonomiska misslyckanden har lett till hyperinflation och akut varubrist, vilket i kombination med våldsamheter och politiskt förtryck har fått över sju miljoner venezuelaner att fly landet. Detta, i kombination med en utpräglat ideologisk statsmakt, har skapat ett närmast idealiskt verksamhetsutrymme för en organisation som Hizbollah, som under täckmantel av politiska allianser, revolutionär retorik och statlig suveränitet har kunnat bygga betydande finansiella och logistiska strukturer. Regimanknutna aktörer har möjliggjort utfärdande av identitetshandlingar, resehandlingar och logistiskt stöd, medan kriminella ekonomier erbjudit kontanter, smuggelvägar och penningtvätt i industriell skala.

Enligt amerikanska myndigheter genererar brottslig verksamhet uppskattningsvis omkring 300 miljoner dollar årligen åt Hizbollah, motsvarande cirka 30 procent av organisationens totala budget, som bedöms uppgå till mellan 700 miljoner och 1 miljard dollar. Den återstående finansieringen tillhandahålls huvudsakligen av Iran, som utgör organisationens enskilt viktigaste finansiella stöd.

Narkotikahandel med kopplingar till Latinamerika framstår som den dominerande illegala inkomstkällan, där särskilt kokainsmuggling från Colombia spelar en central roll. Venezuelas primära betydelse för Hizbollah och IRGC är strategisk och logistisk: tillgång till statlig immunitet, dokumentförsörjning, möjligheter till guldtransaktioner samt en plattform för att kringgå internationella sanktioner. Resultatet är att Venezuela har utvecklats till en strategisk nod i Hizbollahs globala infrastruktur – inte för spektakulära attentat utan för det som gör dem möjliga: pengar, rörlighet och förnekbarhet. Venezuela har blivit ett systemiskt ankare i Hizbollahs globala nätverk. Denna relation har rötter som går många decennier tillbaka, och inte bara går att hitta i Venezuela.

Den 17 mars 1992 sprängdes Israels ambassad i Buenos Aires i ett av Argentinas dödligaste terrordåd någonsin. En bilburen självmordsbomb jämnade ambassaden och intilliggande byggnader med marken. 29 människor dödades och över 200 skadades, huvudsakligen civila.

Attentatet markerade ett strategiskt genombrott för internationell terrorism i Latinamerika. Senare slog Argentinas högsta domstol fast att den libanesiska terrororganisationen Hizbollah låg bakom attacken, med stöd från Iran genom revolutionsgardet Islamic Revolutionary Guard Corps (IRGC) och underrättelsetjänsten Ministry of Intelligence and Security (MOIS). Den operativa ledningen kopplades till Imad Mughniyeh,
högt uppsatt inom gruppen.

Jag bistod utredarna vid domstolen med sakkunskap om Hizbollahs struktur och modus operandi och dess operativa kopplingar till IRGC och MOIS. För de underrättelsetjänster jag talade med vid denna tid var Hizbollahs närvaro i Latinamerika ingen nyhet. Den hade varit känd – och bevakad – i åratal. Terrordådet illustrerade terrorgruppens behov av säkra bakre baser – ett behov som skulle komma att institutionaliseras i Venezuela.

År 2003, i samband med mitt arbete om Hizbollahs verksamhet i regionen, reste jag till Argentina för att tala vid en terrorkonferens arrangerad av argentinska myndigheter. Konferensen hölls i Puerto Iguazú, norr om Buenos Aires, bara några minuter från gränsen till Paraguay. Här möts Argentina, Brasilien och Paraguay i det som kallas Triple Frontera – ett område som sedan mitten av 1990-talet återkommit i allt fler terrorutredningar.

På andra sidan floden ligger Ciudad del Este. Staden har rykte om sig att vara laglös: ett myller av marknader, smuggelvägar och kontantflöden där statens närvaro är svag och gränserna flytande. Sedan CIA, tillsammans med argentinska myndigheter, började övervaka området på 1990-talet har namnet ständigt dykt upp i underrättelserapporter.

Med sina omkring 320 000 invånare genererar Ciudad del Este uppskattningsvis 60 procent av Paraguays bnp och är en av världens största taxfreezoner – i nivå med Hongkong och Miami. Piratkopierad elektronik säljs öppet i industriell skala. Varje dag omsätter stadens shoppingdistrikt tiotals miljoner dollar i kontanter; pengar som snabbt kan försvinna över floder och gränser.

Ciudad del Este är inte bara en stad utan ett ekosystem: entreprenörer, logistiker, växlare, transportörer och beskyddarnätverk sammanlänkade i avancerad penningtvätt. Detta skapar en kriminell servicemiljö där resurser kan genereras och flyttas utan direkt operativ exponering snarare än en plats där attentat planeras.

Enligt underrättelsekällor hade dessa flöden under lång tid fungerat som en finansiell livlina – inte bara för lokal organiserad brottslighet, utan också för libanesiska Hizbollah och i vissa fall palestinska Hamas. Här kunde Hizbollah-anknutna nätverk generera kontanter via svart marknad och pirathandel, tvätta pengar genom handel och växlingskontor och föra vidare medel till Libanon.

Paraguay, Brasilien och Argentina har förblivit centrala knutpunkter för nätverk som genererar intäkter genom handel, smuggling och penning­tvätt – ofta kopplade till diaspora och illegala ekonomier i Triple Frontera-området. Venezuela framträdde däremot, från och med Hugo Chávez maktövertagande 1999, allt tydligare som en strategisk finansiell säkring och logistisk bas. Det berodde dels på politiska kopplingar mellan regimens högsta nivåer och Hizbollah, dels på landets i praktiken kollapsade finansiella system. Där, liksom i grannlandet Colombia och delar av Centralamerika, har Hizbollah-anknutna individer knutits till narkotikakarteller och smugglarnätverk med kapacitet att generera betydande intäkter .

Hizbollahs relation till Venezuela fördjupades i takt med att Venezuela – först under Hugo Chávez, som kom till makten 1999, och senare under Nicolás Maduro, som efterträdde honom 2013 – integrerades allt tätare i Irans globala strategi. Det socialistiska styret i Venezuela byggde strategiska relationer med Iran och Hizbollah, drivet av ideologisk samhörighet och uttalat antiamerikanska och antiisraeliska positioner.

I detta sammanhang fungerade Hizbollah som en central finansiell och logistisk förlängning av iranskt inflytande. Venezuela utvecklades successivt till ett regionalt nav för Iran- och Hizbollah-anknutna nätverk, där statliga resurser – inklusive visum, resedokument och logistiskt stöd – användes för att underlätta rörelsefrihet, etablering och verksamhet för individer kopplade till terrornätverket.

De första kopplingarna mellan Hizbollah och Venezuela kan spåras till mitten av 2000-talet, under president Hugo Chávez. Enligt vittnesmål inför ett amerikanskt senatsutskott från en tidigare högt uppsatt tjänsteman vid det amerikanska finansdepartementet öppnade Hugo Chávez Venezuela för Hizbollah redan 2002–2003. Under denna period ska terrorgruppen ha etablerat träningsbaser och stödverksamhet på Margaritaön i Karibiska havet, med regimens kännedom och tolerans.

Ön Margarita har en betydande arabisk diaspora – uppskattningsvis över 13 000 invånare med ursprung i Mellanöstern, inklusive libanesiska shiamuslimer. Detta har enligt underrättelsekällor bidragit till att skapa en social, ekonomisk och logistisk miljö som kunnat utnyttjas för etablering och nätverksbyggande. Sammantaget har Margaritaöns status som frihandelszon, dess strategiska läge utanför Venezuelas kust och den begränsade statliga kontrollen skapat en gynnsam miljö för kriminella och extremistnära aktörer. Enligt Marshall Billingslea, tidigare biträdande finansminister i USA med ansvar för frågor om terrorfinansiering, har ön fungerat som en logistisk och finansiell nod i Hizbollahs globala nätverk, som har utnyttjat ön för penningtvätt, smuggling av alkohol, elektronik och guld samt dokumentförfalskning.

Amerikanska myndigheter varnade tidigt för att venezuelanska myndigheter medverkade i systematisk dokumentförfalskning. Enligt terrorforskaren Matthew Levitt utfärdades tusentals falska cédulas (nationella identitetshandlingar) till individer från Mellanöstern, vilket gjorde det möjligt för dem att erhålla venezuelanska pass och därmed resa med avsevärt reducerad kontroll och begränsade restriktioner.

Omkring 2007 etablerades den första dokumenterade politiska kontakten mellan Venezuela och Hizbollah genom ett möte i Damaskus mellan Venezuelas dåvarande utrikesminister Nicolás Maduro och företrädare för terrorgruppen. I anslutning till detta lanserades flygförbindelsen Caracas–Damaskus–Teheran, som enligt underrättelseuppgifter kom att utnyttjas i logistiskt syfte. Samtidigt har det konstaterats att Hizbollah-operatörer försågs med venezuelanska pass, medan Conviasa, Venezuelas statliga flygbolag, gav organisationen logistiskt stöd. Även de iranska flygbolagen Iran Airs och Mahan Airs trafik på samma rutt har enligt samma källor använts för transport av iranska underrättelse- och säkerhetsaktörer, inklusive personal kopplad till IRGC och MOIS samt själva Hizbollah. I detta sammanhang har flygfrakten dessutom uppgetts omfatta både vapen och narkotika.

År 2008 initierade USA:s Drug Enforcement Administration (DEA) sitt Project Cassandra i syfte att störa Hizbollahs finansiering genom droghandel och penningtvätt. Utredningen visade hur Margaritaön fungerade som en ”bakre nod”, en logistisk och finansiell knutpunkt där kriminella intäkter systematiskt kunde omvandlas till operativt användbara resurser, ofta med passiv eller aktiv tolerans från venezuelanska myndigheter. DEA bedömde att Hizbollah deltog i storskalig kokainhandel från Sydamerika till Europa och Mellanöstern, använde komplexa penningtvättssystem, bland annat via bilhandel, kontanthantering och informella finansnätverk, och integrerade kriminella intäkter i organisationens politiska och militära struktur.

Denna roll kom att befästas efter Hugo Chávez död 2013, då Maduroregimen konsoliderade sin makt under ett allt hårdare internationellt sanktionstryck mot Venezuela. I denna miljö blev Venezuela successivt viktigare som finansiell säkring för Iran- och Hizbollah-anknutna nätverk samt som nod för alternativa betallösningar, som guldsmuggling, kryptovalutamarknader och kontantflöden.

Parallellt opererade Hizbollahs transnationella kriminella nätverk genom en bred portfölj av företag i Latinamerika – inom textil, nötkött, träkol, elektronik, turism, fastigheter och byggsektorn – som användes för att tvätta organisationens illegala intäkter och integrera dem i den legala ekonomin.

I Venezuela verkar Hizbollahs stödnätverk genom familjebaserade klanstrukturer. En rapport från den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council noterar att Rada-, Saleh- och Nassereddinenätverken utgör delar av ett större globalt transnationellt kriminellt ekosystem av mellanhänder, finansiärer och logistiska möjliggörare kopplade till Hizbollah, verksamt utifrån Venezuela under Maduroregimens skydd. Dessa nätverk fungerar som nyckelaktörer i de system som understöder både den venezuelanska regimen och Hizbollahs globala verksamhet.

Medan Nassereddinenätverket är direkt integrerat i den venezuelanska regi­mens strukturer, verkar Rada- och Salehnätverken formellt utanför staten men kontrollerar centrala delar av de illegala flödena av narkotika, vapen, kontraband, smuggelgods och penningtvätt mellan Venezuela, Libanon och Syrien. Genom dessa specialiserade funktioner fungerar de som bryggor mellan Hizbollah, den regimkontrollerade skuggekonomin och vissa segment av den legala ekonomin i Venezuela.

Detta fortgick relativt obehindrat fram till 2019, då USA:s finansdepartement sanktionslistade Venezuelas statliga oljebolag PDVSA, regimens främsta källa till hårdvaluta. Detta skedde som ett påtryckningsmedel, endast dagar efter att Maduro svurits in för en andra mandatperiod efter ett val som USA och ett flertal andra länder bedömde som illegitimt. Parallellt skärpte EU sin sanktionsregim genom vapenembargo, tillgångsfrysningar och reseförbud, vilket ytterligare isolerade landet och ökade incitamenten för kringgående strategier.

Under detta tryck genomgick Iran- och Hizbollah-anknutna nätverk i regionen en tydlig professionaliseringsfas: från improviserade ad hoc-lösningar till skalbara, finansindustriliknande strukturer med svårspårade värdeflöden. De huvudsakliga metoderna blev handelsbaserad penningtvätt (över- och underfakturering samt skenhandel), lager av mellanhänder och front­bolag som skapade förnekbarhet samt hybrida värdesystem där kontanter kombinerades med informella överföringar och – när riskprofilen medgav – digitala tillgångar.

USA:s åtgärder mot Maduroregimen, som kulminerade i fängslandet av Nicolás Maduro och Cilia Flores i Caracas i januari, har haft tydliga indirekta konsekvenser för Hizbollah. I grunden handlar det om att en tidigare tillåtande och skyddad miljö i Venezuela har blivit mer osäker, dyrare att använda och svårare att kontrollera. För Hizbollah – vars närvaro i landet främst har varit finansiell och logistisk snarare än operativ – innebär detta inte ett abrupt sammanbrott utan en gradvis erosion av handlingsutrymmet. Resultatet är ett mer fragmenterat, indirekt och svårspårat nätverk snarare än ett mindre aktivt.

Sanktionerna och det ökade amerikanska trycket har framför allt slagit mot de strukturer som möjliggjorde kringgående av sanktioner, penningtvätt och skyddade kapitalflöden. När statliga institutioner, oljeintäkter och semilegala ekonomiska kanaler pressas eller övervakas hårdare minskar Venezuelas värde som stabil ”säkringszon” för Iran- och Hizbollah-anknutna nätverk. Resultatet är att nätverken tvingas bli mer fragmenterade, mer indirekta och mer beroende av mellanhänder och alternativa noder i regionen. Framför allt har Bolivia och Nicaragua fungerat som Teherans ”sekundärnoder” i regionen under senare år, enligt amerikanska experter i kongressförhör.

USA:s agerande har haft en tydlig normerande effekt för latinamerikanska länder och inom Europa: underrättelsesamarbetet har fördjupats, sanktionsinstrumentet utvidgats och kostnaden för att skydda Hizbollah-anknutna möjliggörare har stigit markant. Verksamheten fortsätter, men under ökande risk, minskad förnekbarhet och ett krympande handlingsutrymme.

Sammanfattningsvis innebär USA:s åtgärder inte att Hizbollah försvinner ur Venezuela eller Latinamerika. Däremot blir organisationens verksamhet mer sårbar, mer komplex och mindre effektiv. Venezuela går från att vara en relativt trygg bakre plattform till att bli en osäker reserv – användbar vid behov, men inte lika pålitlig som tidigare. För omvärlden innebär detta inte minskad risk, däremot ett mer krävande hotlandskap där spårbarheten minskar i takt med att Hizbollahs beroende av mellanhänder ökar.