Snyggt och känslolöst

En dag fäller jag upp laptopen och börjar titta på en fransk dokumentär om kalla kriget. Den inleds med ett bildcollage. Ikoniska filmsnuttar från historiska händelser, bland annat atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Till collaget spelas likaledes ikonisk musik.

Där kommer en filmsnutt med en liten japansk pojke med brännsår över hela kroppen. Hans mun är vidöppen, han skriker av sina obeskrivliga smärtor, den lilla bröstkorgen pumpar. Men vi hör inte hans skrik, utan Janis Joplin som sjunger ”Cry Baby”.

Jag stänger av. Stirrar bortom laptopen och försöker förstå vad som just hände.

I vilket syfte valde man just den låten? Tyckte man att det var en effektiv krock mellan ett brännskadat barn som skriker ut sin smärta och Janis Joplins orgiastiska vrål? Att det leder till en smaskig kortslutning för tittaren?

Det bestående intrycket blir snarare att någon tyckte att det var lite, ja… vitsigt? Ett barn som skriker. Och så låten ”Cry Baby”.

Hur kan man hamna så fel? Hur kan det komma sig att ingen har reagerat?

Ett ord som ”osmakligt” räcker inte till. Hur kan man hamna så fel? Hur kan det komma sig att ingen har reagerat?

Det kändes som om jag hade blivit utsatt för något. Att kalla det för ett ”trauma” är förstås en överdrift. Men jag kände en stark vanmakt, eftersom jag kan rasa och argumentera mot det här inslaget bäst jag vill. Men bilden och musiken kommer aldrig att lämna mig. Jag har sett den, och kan inte göra den osedd. Jag minns den, och kan inte radera den ur minnet.

I ett fåfängt försök att få svar på mina frågor googlade jag reda på vilka som har gjort dokumentären. Jag hade halvt hoppats att den skapats av några unga snajdare som suttit alltför länge vid redigeringsbordet och långsamt tappat koncepterna. Då hade man också kunnat förklara det som en generationsfråga – att några ungdomar som fötts och fostrats av MTV och Youtube har en annan smärttröskel än en gammal stöt som jag.

Men dokumentären är gjord av ännu äldre stötar. De heter Isabelle Clarke och Daniel Costelle och är ytterst välrenommerade.

Några dagar senare är det dags igen.

Den amerikanska dokumentären Hjärntvättad – en seriemördares bekännelser. En tragisk historia om 16-årige Lee Boyd Malvo som blir approcherad av John Allen Muhammad på ett internetkafé. Malvos mamma och pappa har sedan länge checkat ut från föräldraskapet. Muhammad har förlorat vårdnaden om sina barn. De ger sig ut på en mordturné över USA. Malvo ligger i bakluckan och skjuter slumpvis utvalda offer.

Hade paret Clarke-Costelle gjort dokumentären hade kanske morden musiksatts med Blondies ”Rifle Range”.

Här är musiken murrig och hotfull, men det är inte därför jag följer förtexterna med en krypande känsla av obehag.

Det är så infernaliskt konstfärdigt och snyggt. Som en Coca-Cola-reklam. Gryniga klipp, gåtfulla bilder på ökenlandskap, bleka brottsplatsfoton.

Med den analytiska delen av hjärnan är jag fullt medveten om att detta är en uppslitande historia om en försummad pojke som manipuleras av en urspårad man.

Men en annan del av hjärnan mår förträffligt, kittlas på alla de rätta ställena och känner: här vill jag vara, eftersom jag matas med en sådan strid ström av suggestiva bilder. Mer, mer!

Allt konstnärligt arbete förutsätter att man håller en viss distans till sitt ämne. Det går inte att göra en dokumentär om Malvo och Muhammad om man så att säga gråter sig igenom processen. Man vill ha tittare. Så många som möjligt. Och då använder man de knep som står till buds.

Frågan är bara när distansen blir så pass stor att man tappat kontakten med sitt ämne, och man sitter vid sin redigeringsutrustning och arbetar med sina Coca-Cola-verktyg och har lika mycket – eller lite – känslor för alla sörjande mammor och morbröder som inför en burk Cola Zero.

Jag har inga svar på det heller. Jag vet bara att jag lämnar dessa dokumentärer med en känsla av att ha blivit en lite sämre människa än jag var innan. Och jag undrar hur många av de här förskjutningarna som redan ägt rum, utan att jag har märkt det.