Witkacy – avantgardist som gjord för filmen

Nationalmuseum i Krakow påminde i sin monumentalitet om Göteborgs konstmuseum. Men där det senare bryts upp av sju smäckra valvbågar i tegel är Muzeum Narodowes strama, modernistiska 30-talsfunkis indelat i sju vertikala sektioner, perforerade av höga rektangulära fönster. Ett monument över stadens son, dramatikern, poeten, målaren Stanisław Wyspiański, förstärkte ett patriotiskt – och öststatsklingande – uttryck.

Insidan svarade mot utsidan. Vi var en liten grupp som samlats på trappan när dörrarna slogs upp prick klockan tio och lydigt bildade en stillsam kö till biljettkassan. Damen bakom den plexiglasförsedda luckan rev av en biljett. Jag betalade 35 złoty kontant. Sedlarna kändes ovana i handen – hemma betalar jag uteslutande med kort. Den gulgråbeige estetiken med kalksten i skiftande toner var sober, men andades en annan tid – före murens fall och det nya Polens ekonomiska tillväxt. ”Utställningen är på neder- och övervåningen”, sa damen mekaniskt – fast på polska – och jag följde hennes gest.

Den polska guldåldern är sekelskiftet 1900 – Młoda Polska (Det unga Polen) – och upptog de första rummen. Begreppet betecknar en strömning inom litteratur, bildkonst, dramatik och musik som bröt fram under perioden 1890–1918. Det unga Polen är Polens svar på det stämningsmättade, nyromantiska fin-de-siècle som präglade såväl Skandinavien som Centraleuropa, men ofta med en tyngre laddning: historisk förlust, drömmen om ett land som ännu inte fanns – bara ett folk: polacker.

”Ur den aldrig övervunna romantiken utvecklade den en allvarlig symbolism. Naturen skulle inte imiteras. Konsten skulle söka tingens och tillvarons hemliga mening. Nationella symboler skulle samtidigt uppmana till kampen för landet som icke är.” Så skriver den polsk-svenska kritikern Joanna Persman, och karaktäriserar tiden som en ”både orons och hoppets tid där individua­lismen var en kollektiv rörelse”.

Den polska symbolismen kan annars kännas främmande och svår att få fäste i. Ockult och esoterisk. Redan användningen av symboler skapar ett motstånd, när det förutsätter en mytologi och en berättelse som är lokal snarare än global. Efterkrigstidens konsthistorieskrivning har i regel haft Paris som utgångspunkt för de strömningar som inledde modernismen, och en kanon har upprättats kring färg- och formexperiment.

Men Jacek Malczewski, den ledande gestalten bland symbolisterna, var både gåtfull och direkt i sin kommunikation – vilket gjorde hans målningar tillgängliga även för mig. Detsamma gällde avantgardisten Stanisław Ignacy Witkiewicz alias Witkacy – dramatiker, målare och konstteoretiker i 1920- och 30-talets Warzawa och bergsbyn Zakopane där han var född. Jag blev länge stående framför hans porträtt, gjorda av ”porträttfirman” S. I. Witkiewicz – naturligtvis en firma i egen regi och lika konceptuellt finurlig som djärv i sina tolkningar.

Witkacy målade på beställning för försörjningens skull, men kategoriserade sina porträtt efter grad av berusning – från kaffe och cigaretter till tyngre droger – och lät priset följa substansen.

Upptäckten av honom fick mig att fundera på vad som egentligen väcker mitt intresse för ett konstnärskap. Redan i museibutiken började jag leta efter litteratur. Jag fick med mig en liten illustrerad pocketbok hem, och tänkte: Hur är de möjligt att jag inte kände till honom? Varför har jag aldrig sett en utställning av honom tidigare?

Här finns en konstnär vars biografi är som gjord för filmduken – dramatisk, kompromisslös; ett slags upptäcktsresande i konst mellan två världskrig – och förstås: en man med många kvinnor. I sin egen tid var han en central figur i de intellektuella kretsarna, men återupptäcktes först långt efter sin död.

När Polen invaderades av Tyskland och sedan Sovjetunionen 1939 tog han sitt liv. På 1970-talet började hans dramatik översättas, och Agneta Pleijels roman Lord Nevermore lär vara inspirerad av hans liv.

I dagens konsthistoriska intresse för transnationella rörelser – och för att ifrågasätta en modernistisk kanon som länge utgått från ett fåtal centrum – har Witkacy framtiden för sig.