Främling, vad döljer du för mig?

Twitterhån, ytligt tyckande och personfixering håller på att förstöra det offentliga samtalet, vilket i sin tur deformerar debatten, skadar själva demokratin och hotar sammanhållningen i samhället. Den hatpropaganda som folk spyr ut i chattrum och kommentarsfält, bland anonyma bloggare, på rasistiska och andra uppviglande hemsidor, är motbjudande. Konspirationsteorier, smädelsekampanjer, gamla antisemitiska och antimuslimska fördomar vädras halvöppet, och samhällsklimatet låter sig påverkas. Tonen förråas, slagorden förenklas. Hur ska vi få bukt med detta? Uppenbart är att medierna inte tänker skärpa sig och börja ta allmänheten på allvar, och allmänheten tycks helst vilja bli matad med till intet förpliktigande bekräftelser av sina givna uppfattningar. Apokalypsen är här: ”The closing of the Swedish mind.”

I Bengt Westerbergs utredning om rasismen, Främlingsfienden inom oss, betraktas densamma i hög grad som en smitta som sprids via språket. Visst, hat kan spridas genom hatiskt tal precis som förkylningar sprids genom hosta och nysningar. Men fortfarande är det så att talet, liksom hostningarna och nysningarna, enbart är symtom på något mera djupliggande.

Bengt Westerberg förklarar i utredningen, bland annat, varför han tycker att politisk korrekthet är något bra: ”Det ar alltså enligt min mening inte fel att vara ’politiskt korrekt’. Tvärtom innebar det att vara hänsynsfull och eftertänksam, att låta principerna styra över de ofta fördomsfulla tankar som först kan poppa upp i allas hjärnor. Att tro att det spontana, det ohämmade, det som först kommer för en, också är det klokaste är nästan alltid ett misstag.” Men är det verkligen så att så många av oss får impulser att säga rasistiska och andra idiotiska saker hela tiden, varför vi måste lära oss att hålla tand för tunga på det sättet? Det verkar ju i så fall som om vi här har ett sjukare land än vi vill erkänna. Borde det inte vädras ut i så fall? Hur många får som första impuls i en given situation att häva ut sig något rasistiskt? Inte jag.

Även om de utredningar som har gjorts kring strukturell rasism i landet tycks ha gått för långt, i det att de anser att i stort sett allt svenskar företar sig är strukturellt rasistiskt, helt enkelt därför att det är svenskt, så är den typen av analyser ändå intressantare, viktigare och poten­tiellt mer fruktbara. Att angripa enbart de förkastliga orden är som att försöka utrota svamp genom att plocka dem en och en, utan att gräva upp det stora mycel i den underjord där svamparna verkligen lever och genom vilken de faktiskt sprids.

Problemet när man angriper det rasistiska talet, yttranden och formuleringar, och inte minst när man, som i Aftonbladets kampanj nyss, under december månad 2012, gör det för att se vad som går att anmäla och för att undersöka hatlagstiftningens – och därmed yttrandefrihetens – gränser, är att rasisterna inte slutar att vara rasister för att deras ord angrips, utan det enda som händer är att de lär sig hur man kan yttra sig ostraffat. Så skapas nya varianter av kodat språk, där yttranden och påståenden visserligen håller sig inom lagens gränser, men samtidigt är fullt begripliga för alla invigda – eller för den delen alla som gör sig mödan att faktiskt läsa igenom eländet och som har utvecklat den allra minsta förmåga att läsa mellan raderna.

Rasismen och dess yttringar är motbjudande, och den är stötande antiintellektuell, dessutom. Jag är givetvis inte neutral inför detta, och det faktum att jag anser att det är bättre att låta rasisterna hållas och bearbeta dem med motargument, att debatten bör föras mellan skribenter och med argument snarare än mellan jurister och med censurlagstiftning, innebär inte på minsta vis att jag sympatiserar med rasistiska idéer. Det gäller att hålla isär det ena och det andra.

Problemet med hatpropaganda och yttrandefrihet är ett av samtidens hetaste ämnen. Det är viktigt på många nivåer, både ur ett individuellt, medborgerligt perspektiv, och det är centralt för vår syn på vad vi anser att ett samhälle är: i hur hög grad vi respekterar varje medborgares personliga värdighet och samvetsfrihet. Då talar jag både om rätten för dem som har för mig motbjudande, antihumanistiska åsikter att uttrycka dessa fritt, och de helt rimliga anspråken bland dem som utsätts för hatpropagandan att kunna slippa hat och hot.

Ämnet är mycket komplext, fullt av motsägelser, och därför är det välkommet att det angrips på ett så brett och sammansatt sätt i antologin The Content and Context of Hate Speech, där både yttrandefrihetsfundamentalister och censurivrare, liksom många andra på olika positioner längs den glidande skalan där emellan, tillåts tala till punkt, utveckla sina resonemang och även gå i direkt, saklig polemik med varandra. Redaktörer för volymen är Michael Herz, juridikprofessor vid Yeshiva University, och Peter Molnar, forskare vid Center for Media and Communication Studies vid Central European University. Molnar har ungersk bakgrund, vilket är intressant på så sätt att han i de intervjuer och inlägg han gör i boken kan föra in ett centraleuropeiskt perspektiv som bygger på erfarenhet av dels censur under åren med kommunistdiktatur, dels, och inte minst, den för europeiska förhållanden extremt oreglerade yttrandefriheten i dagens Ungern, detta mot bakgrund av det högerextrema och grovt rasistiska Jobbiks sensationella valframgångar.

Bland de viktigaste sakerna som tas ­upp i denna antologi är just ­skillnader­na mellan USA och Europa. I Europa har vi en gammal tradition av statlig reglering av vilka åsikter som anses giltiga, något som ytterst kan sägas gå tillbaka till den tid då kyrkan samverkade med staten och yttrande­frihet främst handlade om att beivra hädelsebrott. Den historiska erfarenheten av fascism, nazism och kommunism har också gjort många européer mer benägna att acceptera en lagstiftning som begränsar sådan yttrandefrihet som kan anses utmana statens legitimitet. I USA har man redan från början gjort en sträng åtskillnad mellan stat och kyrka, naturligtvis som en reaktion mot de europeiska varianter av lagstiftning som många av de första amerikanska nybyggarna flydde ifrån, och det är denna som idag lett fram till den ur ett europeiskt perspektiv extrema synen på yttrandefrihet i USA.

Samtidigt är den amerikanska yttrandefriheten inte alls så absolut som vi tror. ­Arthur Jacobson och Bernhard Schlink tar i sin mycket intressanta essä Hate Speech and Self-Restraint upp hur yttrandefriheten regleras i praktiken i det amerikanska samhället. För även om lagen inte ger några möjligheter till begränsningar, kan olika privata institutioner såklart själva avgöra vad de accepterar. Det mest kända exemplet är tv-bolagens stränga regler. Alla amerikanska tv-­bolag har en avdelning som heter ”Standards and Practices” där man avgör vad som är acceptabelt att sända, beroende främst naturligtvis på kommersiella hänsyn, vilket gör att svordomar, rasism, hat och grovt sex i princip alltid är det som ryker, medan underhållningsvåld tycks ha lättare att passera. Även alla stora företag har ”speech codes” som anger vad som är olämpligt; en anställd i någon varuhuskedja­ eller annat stort företag riskerar förvisso avsked om han eller hon blir påkommen med att fälla rasistiska, homofoba, misogyna eller på annat vis stötande yttranden. Det handlar om att alltför stora och viktiga kundsegment skulle falla bort om de stora företagen skulle visa sig vara okänsliga inför olika uttryck för hat och förakt. Särskilt viktiga, bland de exempel på hur civilsamhället självreglerar i USA och som författarna tar upp, är universiteten. De flesta av dessa har ”speech codes” reglerade i ­dokument som alla studenter måste ­acceptera för att bli antagna. Det finns ­ingen bred rörelse mot dessa begränsningar, tvärtom tycks de gillas av de flesta, och ser man den erfarenheten av reglering av vad som anses lämpligt att yttra offentligt som en viktig formativ grund för hela nationens elit, är det uppenbart att USA, ironiskt nog, på flera sätt, i praktiken om än inte enligt lagens bokstav, har en hårdare praxis än många länder i Europa.

Men det finns inget land där stat och ­of­fentlighet är helt neutral. Inget samhälle är det totalt transparenta käril som vissa nyliberaler tycks drömma om. Det idea­let är i lika hög grad utopiskt som drömmen om den förnuftiga staten som ska reglera allt till det bästa för alla. Den svenska staten exempelvis är demokratisk: de ­of­fentliga idealen är gemenskap, jämställdhet, ­alla människors lika värde, demokrati och ­öppenhet. Den som bekämpar dessa värden kommer inte att erbjudas någon ­offentlig plattform. De privata aktörer som medverkar till eller underlättar för ett bekämpande av dessa värden kommer i lika hög grad också att mista sitt förtroende. Och då menar jag inte nödvändigtvis statens, utan framför allt den stora allmänhetens. Hat, hot, uppvigling och propaganda väcker sällan någon större genklang i folkdjupet. Det är när de blir tystade och kan börja utmåla sig själva som förföljda sanningssägare och yttrandefrihetsmartyrer, som hatiska propagandister kan göra sig breda. Så förklaras enklast Sverigedemokraternas framgångar: deras påståenden har inte bemötts med intelligens i offentligheten.

Ett tydligt och kontroversiellt exempel på självreglering i den svenska offentligheten är rapparen Ken, som under en konsert i anslutning till Vattenfestivalen i Stockholm 1999 uppmanade publiken att storma Kungliga slottet och våldta prinsessan Madeleine. Domen över honom blev hård – såväl pressens som folkets. Straffet blev att hans låtar inte spelades, han intervjua­des ingenstans, han försvann ur medierna, upphörde att existera som artist. Man kunde inte tillämpa någon paragraf i någon censurlagstiftning, likafullt kunde man tysta honom i offentligheten under flera års tid. Detsamma gäller andra som använt sin plats i strålkastarljuset för att uttrycka hat. De skjuts snabbt åt sidan och förlorar sitt utrymme i offentligheten. Vad man tycker om detta beror givetvis på ens uppfattning om de enskilda fallen, men det är hursomhelst klart och tydligt att yttrandefriheten inte är absolut i det offentliga, och att alla som vill delta i spelet måste följa spelets regler, också de oskrivna.

Ett fascinerande exempel på hur den amerikanska yttrandefriheten kan fungera, var de olika kampanjer som under hösten gick på bussarna i New York. Det började med att The American Freedom Defense Initiative gick ut med budskapet ”In any war between the civilized man and the savage, support the civilized man. Support Israel, defeat jihad.” Många upprördes över hur denna kampanj tycktes framställa araber och muslimer som vildar, i enlighet med klassisk kolonial propaganda. Men det gick inte att förbjuda detta, och i enlighet med det första tillägget till konstitutionen, som garanterar yttrandefriheten för varje amerikansk medborgare, kunde det kommunala bussbolaget inte vägra att upplåta utrymme för kampanjen. Men amerikaner sitter inte stillatigande och tittar på när det händer saker de ogillar i deras samhälle. Samtidigt med denna kampanj förekom så småningom inte mindre än ytterligare tre kampanjer på stadens bussar. Den första på initiativ av Rabbis for Human Rights North America, vars budskap löd: ”In the choice between love and hate, CHOOSE LOVE. Help stop bigotry against our Muslim neighbors”, medan en kristen grupp, The Sojourners, helt enkelt förde fram budskapet ”Love your Muslim neighbors”. En metodistisk kvinnoförening konstaterade, slutligen, i sin kampanj helt enkelt att ”Hate speech is not civiliz­ed”. Så kan yttrandefriheten användas aktivistiskt i ett fritt samhälle.

En särskilt viktig aspekt av hatlagstiftning och censur idag är givetvis den internationella. Det handlar inte bara om de rent tekniska svårigheterna, vilket framgår i, exempelvis, Orbiting Hate? Satellite Transponders and Free Expression av Monroe E Price, en text av största betydelse inte minst för svenska förhållanden. Vad hjälper det om vi reglerar vår offentlighet när de flesta redan tittar på kanaler eller surfar på sajter som hör hemma i andra länder? Ännu ett problem, kopplat till detta, som behandlas i flera av bokens essäer, är frågan om hur de internationella regelverk som upprättas ska kunna upprätthållas. Även inom EU är svårigheterna många och stora när det gäller att samordna olika traditioner och lagar. De reella sanktionsmöjligheterna över gränserna är små.

Här i Sverige må det vara politiskt inkorrekt att uttrycka rasism och liknande, i Kina är det förbjudet att kritisera kommunistpartiet, i länder som Iran och Saudiarabien är det, naturligtvis, inte tillåtet att häda, eller ens ifrågasätta islam överhuvudtaget. Nu vill jag inte på något sätt jämföra dissidenter i diktaturer med svenska rasister, även om de senare själva vill se saken på det sättet och gärna framställer sig som martyrer.

Nej, det centrala är att framhålla att lagen bygger på principer, inte åsikter. Om yttrandefrihetsprincipen undergrävs inifrån och vi skapar ett internationellt samarbete där vi avlyssnar, kontrolläser och stänger av olämpliga sajter – vilka argument kan vi då uppbåda när kineser, ryssar och iranier gör detsamma? Visserligen kan man säga, helt riktigt, att kampen mot rasismen här är en kamp för demokratin, medan diktaturers kamp mot dissidenterna är en kamp mot demokratin. Själv menar jag att vi i en global tid också har en viktig uppgift i skyddet av flyktingar och dissidenter, att garantera dem frihet och säkerhet så att de kan sprida information om missförhållanden i sina hemländer och bekämpa diktatur och förtryck från Sverige. Det håller inte att argumentera för vår sak, då vi vill skydda landsflyktiga och dissidenter i och från andra länder, med resonemang som officiella företrädare för dessa länder kan reducera till en fråga om respekt för kultur och religion. Det krävs en principiell stringens, och den avgörande principen måste, menar jag, vara ett försvar för en grundläggande yttrandefrihet, som egentligen är ett uttryck för medborgerlig samvetsfrihet och individens intellektuella oberoende.

En vanligt förekommande kritik mot lagregleringar som tas upp av flera skribenter i volymen, är att den som börjar begränsa yttrandefriheten genom lagar snart kommer att stöta på en allt svårare avgränsningsproblematik. Det gäller, givetvis, lagstiftning generellt, och man kan säga att domstolsförhandlingar och den praxis som utvecklas där ingår i en omtolkning av lagen som pågår hela tiden, och att detta problem inte nödvändigtvis är större när det gäller avgränsningen av vad som kan kategoriseras som hatpropaganda och rasism än när det gäller, till exempel, barnaga och sexuella övergrepp. Tolkning pågår hela tiden, och förbud är elastiska åt alla håll, eftersom tidsandan fortlöpande förändras, tycks det.

Denna problematik är inte oväsentlig, men den utgör knappast det starkaste argumentet för yttrandefrihet. Så länge rent rasistiska yttranden, hat och direkta hot om våld är det som är förbjudet, går det rimligen att hantera någorlunda väl. Problem uppstår dels när offret per automatik ska ha tolkningsföreträde, dels när kritik av religioner och ideologier börjar bokföras som hat och kränkning. Det är då vi verkligen kommer ut på det sluttande planet. Det finns helt klart en typ av ”reli­gionskritik” som går över gränsen och som är en variant av hatpropaganda. De klassiska exemplen är det judehat som tar sig uttryck i att man gör kopplingar mellan en påstådd judisk grymhet och ett arv som påstås vara inbyggt i religionen – utpekandet av Gamla testamentet som särskilt grymt, och framhållandet av den klassiska stereotypen ”talmudjuden”, som är fanatiskt boklärd och för vilken inga andra än rättrogna judar räknas. Jag är tveksam till svepande paralleller mellan hatet mot judar och hatet mot muslimer, av uppenbara historiska skäl, men i fallet med den här sortens förvrängda ”religionskritik” är parallellen uppenbar. Men frågan är då om den bör vara olaglig.

Jeremy Waldron, professor i både New York och Oxford, deltar i antologin med en kortare text och har, dessutom, nästan samtidigt utkommit med en egen bok i ämnet, The Harm in Hate Speech. Waldron argumenterar från ett amerikanskt perspektiv för en utvidgad hetslagstiftning i USA. Även om boken är en partsinlaga, vars teser känns igen från Waldrons essä i antologin, innehåller den också mycket intressanta fördjupningar av vissa aspekter inom lagstiftningen. Waldron har särskilt fördjupat sig i den historiska diskussionen om tolerans under 1600- och 1700-­talen, och han hävdar i sitt avslutande kapitel tesen att de idéer om tolerans som upplysningsfilosoferna framförde också innebar att de menade att toleransen måste innebära att man även avstår från att kritisera andras tro på ett kränkande och hatiskt sätt. Kan den ömsesidiga toleransen, i exempelvis Lockes anda, existera om vi samtidigt har den absoluta friheten att förtala och förhåna varandra? Måste toleransen till varje pris omfatta också hatet? Waldron menar att de historiska föregångarna också ansåg att tolerans förutsätter en civiliserad ton i meningsutbytet sinsemellan. Oavsett historiska exempel menar jag att en saklig observation av samhället ger vid handen att det är just så det i praktiken är, och att offentligheten faktiskt är självreglerande så länge medborgarna tillåts utöva sina fri- och rättigheter under eget ansvar.

Jag menar också, efter att ha läst på ännu mer i detta ämne i dessa utmärkta böcker, och tagit alla sidors argument på stort allvar, att vi faktiskt måste tåla en del dynga, dumheter, lögner och till och med hat, och att våra samhällen kan hantera det utan att gå under. Den vision Bengt Westerberg och hans meningsfränder talar för, den som i förordet till antologin beskrivs som ”the benign utopia of an offense-free society”, framstår i själva verket, efter bara någon liten fundering, som oerhört otäck. Det är inte farligt att ta en konflikt, åtminstone inte i ett samhälle där vi värnar både varandras frihet och säkerhet. Särskilt i Sverige borde fler lära sig att säga ifrån lite oftare, och att agera gemensamt när det behövs, utan att nödvändigtvis vänta på att samhället alltid ska reglera allt till det bästa. Det vi svenskar behöver är inte en mer omfattande självkontroll, utan tvärtom ett större mått av civilkurage.