Inkvisitorn

Därmed har han fått läsaren att tänka på den till alldeles nyligen mest framgångsrika mobbaren, ett namn som hänger kvar och ger resonans åt läsningen. Demagogue är inte en bok om en tryggt avslutad episod: i grunden handlar det om metoder, emotionella underströmmar och reaktionsmönster som fortfarande är aktiva. Somliga tröstar sig med föreställningen att Donald Trump är ett undantag, skriver Tye, men sanningen är att han bara är den senaste i en lång rad av ”fanatiker och hatpredikanter som har exploaterat Amerikas djupaste osäkerheter”.

Det finns, för övrigt, en förbindelselänk mellan Trump och McCarthy: den hänsynslöse och hatade juristen Roy Cohn. Mer om honom längre fram.

Varför McCarthy och varför just nu? Tye har fått tillgång till material som ingen tidigare har sett, däribland protokollen från de utskottsförhör som hölls bakom lyckta dörrar. Änkan Jean McCarthy donerade brev, dagböcker och arkiv till Marquette University på villkor att samlingen inte fick öppnas på 50 år. Protokollen från de slutna förhören, skriver Tye, ”avslöjar i besvärande omfattning att när utskottsdörrarna slog igen tappade McCarthy omdömet i en utsträckning som de flesta amerikaner inte kan föreställa sig”.

”McCarthy ville stå med ryggen mot väggen, han ville ta idiotiska risker – för att sedan triumfera mot alla odds. Han gillade att slåss fult, och han såg till att han var tvungen att göra det.”

Trots titeln Demagogue märks det snart att Tye inte är ute efter att ge sina läsare en Mr Hyde att förfasa sig över. Han är en van biografiförfattare, noggrann med allt som talar till McCarthys fördel – tidigare har han bland annat skrivit om Robert Kennedy och reklampionjären Edward Bernays.

McCarthy var en man av en sort som gör sig utmärkt på film. Hårt arbetande, halvbildad, risktagande, alkoholiserad, förtjust i barn, översvallande generös när han hade dåligt samvete, ointresserad av bekvämlighet, beroende av sällskap. Karaktäristiskt för honom är hans överskott av energi. Han pluggade in fyra års high school på ett år, medan han tjänade pengar som boxningstränare. Dessförinnan jobbade han åt butikskedjan Cashway: två månader efter att han hade blivit butikschef hade hans affär kedjans största omsättning.

Till skillnad från vissa senare mobbare försökte McCarthy inte undvika militärtjänsten. Tvärtom ville han ut och slåss under andra världskriget, han sökte sig till marinkåren och tjänstgjorde ett år i Stilla havet som kulspruteskytt på ett bombplan. Under sin första valkampanj tillryggalade han 53 000 kilometer och körde slut på två bilar. När han kom in i senaten, 38 år gammal, hade han tio år kvar att leva.

Det var inte ideologi som drev honom. McCarthy började som demokrat och presenterade sig i mitten av 1930-talet som ”militant New Deal-förespråkare”;­ när han blev republikan är det ingen som vet. Hans politiska ståndpunkter ”förändrades så ofta att det var omöjligt att bringa reda i dem”, skriver Tye. I början av sin karriär varnade han för att det var lätt att vinna röster på att hetsa mot Sovjet, för att sedan vända och anklaga Demokraterna för vad han själv nyss hade sagt. Hans begåvning låg på ett annat plan: ” ingen var bättre på att avläsa och göda Amerikas undertryckta rädslor”.

För att sprida fake news har man aldrig behövt internet. När McCarthy ville sänka den demokratiske motståndaren Millard Tydings tryckte han upp en falsk tidning i 300 000 exemplar. Tidningen påstods vara utgiven av en demokratisk ungdomsorganisation som inte fanns, och den innehöll ett fotomontage där Tydings leende skakade hand med ledaren för USA:s kommunistparti.

Ska man ljuga är stora lögner bättre än små, det förstod McCarthy. Utan skymten av bevis anklagade han general George­ Marshall för att delta i en kommunistisk konspiration ”så enorm och en skurkaktighet så svart att det överskuggar alla liknande företag i mänsklighetens historia”. När McCarthy sedan fick mothugg efter sina angrepp aktiverades den enda regel han spelade efter: nu gäller det självförsvar, och då har jag rätt att göra vad fan som helst.

Kanske var det just den sortens desperata handlingsfrihet som hans provokationer var avsedda att framkalla. Han var inte ute efter att vinna eller övertyga, i alla fall inte efter att vinna för lätt. Låt bli Marshall, varnade hans vänner, du skadar bara din egen karriär, men den sortens strategiska överväganden var ingenting för honom. Tye undviker att psykologisera, men jag undrar om inte sådana inkonsekvenser ger en nyckel till McCarthys personlighet. McCarthy ville stå med ryggen mot väggen, han ville ta idiotiska risker – för att sedan triumfera mot alla odds. Han gillade att slåss fult, och han såg till att han var tvungen att göra det.

Genombrottet kom 1950, när han påstod att han hade en lista över 205 kommunister på utrikesministeriet. I själva verket hade han inga namn alls, och längre fram varierade antalet påstådda säkerhetsrisker från 57 till 207, men det spelade ingen roll. Han hade fått hela nationen att prata. Förvirringen kring det verkliga antalet var ingen nackdel, den hjälpte honom att dominera det offentliga samtalet. ”Ingen var mer häpen än Joe själv över att det räckte att vifta med handen och peka på en tom portfölj för att dra igång ett heligt krig”, kommenterar Tye.

Representanthusets utskott för granskning av oamerikansk verksamhet hade funnits sedan 1938 – ­McCarthy tog över det och förvandlade det till sin privata inkvisition. Enligt konstitutionens femte tillägg kan amerikaner inte tvingas att vittna mot sig själva, men McCarthy förvandlade denna rättighet till ett vapen mot de personer som han kallade till förhör. Alla som åberopade sig på konstitutionen anklagades för att ha någonting att dölja – alltså är du kommunist! Sådana personer kallade han ”Fifth Amendment Communists” och kontaktade gärna deras arbetsgivare för att få dem avskedade, vilket obehagligt nog lyckades, eftersom arbetsgivarna inte stod upp för sina anställdas rättigheter.

McCarthy kunde inte skilja en fackföreningsmedlem från en säkerhetsrisk – och han behövde inte göra det, för hans publik struntade också i skillnaden. Verkliga eller inbillade kommunister var inte det enda han var ute efter: utskottets verksamhet urartade ofta till personlig hämnd. McCarthy utnyttjade sin kommunistjakt för att skada eller tysta politiker och journalister som hade angripit honom.

När McCarthy drog igång sin häxjakt hade sovjetisk infiltration i princip upphört att vara ett problem, skriver Tye. De professionella underrättelsetjänsterna hade redan gjort jobbet (det sista stora spionavslöjandet, makarna Rosenberg, kom 1951) och något behov av en frifräsare av McCarthys slag fanns inte. Det amerikanska kommunistpartiet – som det för övrigt var lagligt att tillhöra – hade förlorat två tredjedelar av sina medlemmar. Det fanns helt enkelt inga förrädare att jaga. Eller rättare sagt, McCarthy och hans allierade jagade en annan sorts människor än de påstod. Alla sorters avvikare dög lika bra.

När en folkmassa får fri tillåtelse att jaga efter avvikare aktiveras en obehaglig gruppdynamik. Det speciella med avvikare är att de kan se ut hur som helst, ändå kan gemene man peka ut dem på ett ögonblick, vare sig de är invandrare med dålig engelska eller akademiker med alltför stort ordförråd. Bara en fjärdedel av de 25 000 angivarbrev som skickades till McCarthy gällde misstänkta kommunister. Homosexuella förvandlades snart till samma sorts fiende som kommunisterna, även om de aldrig var ett huvudmål för kampanjen. ”Praktiskt taget varenda aktiv kommunist är vriden på något sätt, mentalt eller kroppsligt”, enligt McCarthy. Här börjar det konspiratoriska tänkandet: allt du ogillar hänger ihop och blandas till samma gröt.

Granska människor tillräckligt nära och deras eget liv kommer att ge dig de vapen du behöver för att angripa dem; det gäller även McCarthy själv. Vid 44 års ålder var han fortfarande ogift och hade ingen familj. Han söp hårt, spelade och gillade lite för unga kvinnor – prima utpressningsmaterial.

”All right, vilken oskyldig person har jag skadat?” klagade McCarthy när han fick nog av kritiken. Tyes svar är ett kapitel med titeln ”The body count”. Fem personer tog livet av sig på grund av McCarthys utfrågningar eller till följd av de drev som pressen hjälpte till med.

Harvard, Columbia och flera andra universitet förklarade att de inte ville ha några kommunister vid sina fakulteter. Det fanns en akademisk svart lista, mind­re känd än Hollywoods, men lika skadlig, skriver Tye. Universiteten stod inte upp för den akademiska friheten, utan bidrog till mccarthyismen, enligt historikern Ellen Schrecker. En professor som försvarade medborgarnas rättigheter att hysa vilka politiska uppfattningar de ville, från vänster till höger, fick sitt statliga stipendium indraget. Skolor avskedade lärare för att de åberopade sig på konstitutionen när de blev utfrågade om sin politiska tillhörighet. Sponsorn till en tvålopera såg till att en skuldbelagd skådespelare försvann ur rutan. Misstänkta personer nekades att hyra en lägenhet. Grannar kunde uppmana en oönskad familj att flytta med uttryck som ”den där kommunisttypen borde man slå ihjäl”. Företag rensade ut anställda med vänstersympatier; uppskattningsvis tio tusen personer förlorade jobbet. Däremot blev ingen av de personer som McCarthy kallade till förhör någonsin dömd. Domstolarna underkände samtliga fall.

Det var inte bara kommunister som kunde råka illa ut: fackföreningar, medborgarrättsrörelsen och kvinnorättsorganisationer befann sig också i skottlinjen. ”Dessa folkrörelser förlorade tio år”, skriver Tye, ”och en emotsedd uppdatering av New Deal som innehöll livräddande förmåner som hälsovård för fattiga och gamla” lades på is. Människor var rädda för att gå i en antirasistisk demonstration och för att ha suspekta böcker i bokhyllan.

Utrikesdepartementet gjorde sig av med sina specialister på Kina och Östasien – ”den skickligaste grupp unga diplomater som jag någonsin har sett i amerikansk utrikestjänst”, enligt en krigskorrespondent från CBS. Att de kunde kinesiska och hade kontakt med alla politiska läger, från Mao till Chiang Kai-shek, gjorde dem till kommunistsympatisörer i McCarthys ögon. Efter att den här generationen av specialister hade rensats bort trasslade USA in sig i två asiatiska krig – Korea och Vietnam.

Hur bemöter man en framgångsrik mobbare? Tye ger inget svar på den frågan, men han konstaterar att McCarthy­ aldrig skulle ha blivit vad han blev om inte många andra personer hade burit upp honom. President Eisenhower, FBI-chefen Hoover och många av hans egna partivänner i Republikanerna avskydde honom, men lät honom hållas. Bland de mäktiga vänner som stödde McCarthy­ ekonomiskt fanns Joe Kennedy. Att denne ville ge sina söner en karriär bland Demokraterna spelade ingen roll; Robert Kennedy arbetade under en tid för McCarthys utskott.

Till de enablers som gjorde McCarthy­ möjlig räknar Tye också pressen. McCarthy använde sina slutna förhör som ett slags generalrepetitioner: fall som fick honom att se svag ut avfärdades i tysthet, medan lyckade utfrågningar återuppfördes inför publik. Att förhören var hemliga innebar inget skydd. McCarthy läckte till sina journalistkompisar så mycket han hade lust. Som varje god populist förstod han hur han skulle knyta pressen till sig i ett symbiotiskt förhållande. ”McCarthy var fantastisk”, säger en av de journalister som kommer till tals i boken. ”Jag var inte borta från första sidan under fyra år.”

Cirkusen tog inte slut förrän McCarthy­ gav sig på armén och påstod att dess forsknings- och utbildningsanläggning Fort Monmouth var infekterad av kommunister. Vid det laget hade Eisenhower fått nog av honom, och opinionen var redo att överge sin gamla favorit. Det blev McCarthys tur att stå till svars i långa, tv-sända utfrågningar som sågs av 30 miljoner amerikaner. Han framstod som orakad, svettig och ohövlig, och föll som en sten.

En parallell till vår tid som Tye aldrig tar upp är likheten mellan mccarthyis­men och de senaste årens starka moraliserande kring sårade känslor. Deplattformering och cancel culture uppfanns inte sommaren 2020. Lusten att skuldbelägga människor, för att sedan ta ifrån dem deras försörjning och stoppa dem från alla offentliga framträdanden, har på nytt börjat växa sig oroan­de stor. Arbetsgivare och universitet är lika snabba att offra sina anställda som på 1950-talet. Här finns en ännu namnlös, ledarlös opinion som tror att den kan mobba sig fram till rättvisa – och som skulle älska en McCarthy. Tills vidare får den nöja sig med många små versioner av honom.

Tye föredrar att associera till Trump, men en avgörande skillnad mellan dem är att McCarthy hade en relativt kort karriär, som avslutades med en kraschlandning. När han hade skämt ut sig offentligt tappade allmänheten förtroen­det för honom och pressen ignorerade honom. Under det halvår när han stod till svars för sina anklagelser mot armén föll allmänhetens stöd från 50 till 30 procent. Trump har däremot haft en stabil karriär­ som kändis sedan 1980-talet, först som affärsman, sedan som tv-personlighet innan han fick smak för politik. Inget han har sagt eller gjort har fått hans publik att överge honom. Under den förra valrörelsen påstod han att han kunde skjuta någon mitt på Femte avenyn utan att tappa några väljare. Roy Cohn log förmodligen i sin himmel, eller var han nu befinner sig.

”Jag kan tydligt höra Roy i de saker han säger”, har Cohns älskare Peter Fraser sagt om Trump. Cohn var McCarthys närmaste man under utskottsförhören och blev senare, enligt New York Times, stadens mest fruktade jurist. 1973 stämdes Trump för att han vägrade hyra ut bostäder till svarta – Cohn var hans advokat. ”Den här grabben kommer att äga New York en dag”, ansåg Cohn, och lärde Trump hur man blir en vinnare: Attackera alltid, be aldrig om ursäkt.

”Vi har fördömt individen, men vi har ännu inte gjort oss av med ismen”, kommenterade den demokratiske senatorn Herbert Lehman. McCarthy är borta, men mccarthyismen är kvar. Mobbning fungerar, därför kommer den att fortsätta. Innan vi har blivit bättre på att desarmera mobbare och populister kommer samma uppgång-och-fall-historia att upprepas med nya namn. Joseph McCarthy dog 1957, efter ett liv fullt av sound and fury. Han blev 48 år gammal. När jag slår igen boken frågar jag mig om han hade kunnat använda all sin energi till ett mer konstruktivt syfte.