Vi måste lära oss av Baltikum

En cyniker som betraktade Ukrainakriget skulle säga att EU äntligen har fått en lösning på sina många problem, en lösning av den gamla pålitliga sort som alltid brukar fungera – nämligen en tydlig, gemensam fiende. Det är kanske vad vi behöver för att räta på ryggen, fösa ett gäng pseudo­bekymmer åt sidan och prioritera det väsentliga: frihet och överlevnad. Hur ska vi samarbeta kring ett gemensamt försvar utan att offra den mångfald av motsättningar som är Europas själ?

Pandemin kunde ha blivit den gemensamma uppgift vi behövde, men då upphörde EU i praktiken att existera. Plötsligt var vi självständiga stater igen! Varje land körde sin egen strategi, ibland med en skadeglad sidoblick på grannarnas dödssiffror. ”Blir fint när coronakrisen är total i Danmark och de tittar på oss med lite skamsen blick och vi tittar tillbaka lite medlidsamt på dem, men stänger ändå inte gränsen”, twittrade Aftonbladets Johanna Frändén. Ukrainakriget är vår nästa kris – kommer vi att hantera den bättre?

Oliver Moody tvivlar på det. Vår enda chans, anser han, är att lära oss av Baltikum. Små länder kan vara tuffare än stora, eftersom de alltid är tvungna att betrakta sin situation klart och illu­sionslöst – det är budskapet i hans nyutkomna bok Baltic. The Future of Europe. Han citerar den förre finländske presidenten Paasikivi: om små länder sköttes av amatörer som Roosevelt och Chamberlain skulle de ha gått under för länge sedan.

2022 hamnade Litauen på kollisionskurs med Kina – och blinkade inte. Taiwan kan inte ha några ambassader utomlands, eftersom varje land som tillåter en taiwanesisk ambassad skulle skada sina relationer med Kina. Istället låtsas alla att det är huvudstaden Taipei som öppnar ett harmlöst kontor för utrikeskontakter. Litauen bröt mot den här traditionen och lät Taiwan öppna ett kontor under sitt rätta namn. Kina svarade med att utvisa den litauiske ambassadören och drog igång ett handelskrig som även hotade andra länder. Underleverantörer till den tyska bilindustrin fick veta att de kunde råka illa ut om de fortsatte använda litauiska komponenter. Hur ska man svara på mobbning? Balterna vet att en mobbare kommer att vika sig om man stirrar tillbaka, skriver Moody, eftersom det var så de vann sin självständighet när Sovjetunionen föll sönder. Litauen lyckades övertala EU och USA att visa lite ryggrad, och Kina backade.

Moody, som är chef för The Times Berlinkontor, hoppas nu att de baltiska länderna, tillsammans med Polen och Finland, ska spela samma roll under Rysslands krig mot Ukraina. Kriget innebär att Östersjön har förflyttats från periferin till centrum, och därmed har det blivit dags att lära känna de Östersjöländer som vi så länge har kunnat ignorera. De stora länderna är kvar i en fredsmentalitet, medan vi befinner oss i en krigsmentalitet, säger en anonym diplomat till Moody – och om man erkänner hur illa det är upplever man en paradoxal befrielse.

Östersjöländerna har länge behandlats styvmoderligt, påminner Moody. Churchill ansåg att Stalins territoriella krav på Finland var ”legitima” och ”historiskt normala”. När balterna utnyttjade perestrojkan för att bryta sig loss från Sovjet blev de stora länderna irriterade. ”Vi kan inte riskera allt vi har uppnått bara för att hjälpa länder som inte har existerat i 400 år”, förklarade Mitterrand för Kohl. Tyskland försökte övertala Litauen att ge upp självständighetskraven.

Det är inte bara Moodys engelska läsare som har anledning att återupptäcka Baltikum. Ända sedan 1945 har svenskarna föredragit att engagera sig känslomässigt och intellektuellt i konflikter på betryggande avstånd från oss själva. Var har Sverige befunnit sig de senaste 70 åren? Knappast vid Östersjön; vi har bott på en ö någonstans i närheten av New York, om inte rent av i en fritt svävande rymdstation. Tre år efter världskrigets slut ville Folkpartiledaren Bertil Ohlin ”stryka det numera artificiella begreppet Europa i vårt politiska tän­kande. Det saknar relevans ur ekonomisk och kulturell likaväl som ur politisk synpunkt.” De tunga socialdemokraterna Gunnar Myrdal, Tord Ekström och Roland Pålsson jämförde svenskar och européer 1971 och ansåg att vi ”i grunden står utanför deras praktiska, moraliska och politiska problem”.

Våra grannar – balter, finnar och polacker – minns vår gemensamma Östersjöhistoria mycket bättre. Den svenska nationalismen verkar reagera på förluster på ett säreget sätt – inte med sorg eller aggressivitet, utan med amputation. Att vi en gång hade något att göra med Finland eller Baltikum har vi lobotomerat bort ur medvetandet.

Sveriges utrikespolitik har länge varit ideologisk, säger den finländske presidenten Alexander Stubb när Moody träffar honom. Finlands politik dikteras däremot av vad som är nödvändigt för att överleva. Resten av EU behöver bli lite mer finskt, tycker Stubb: oroa er mindre och gör mera.

I kapitel efter kapitel betar Moody av Finland, Estland, Lettland, Litauen, Ryssland, Polen, Danmark och Tyskland. Det är så lustfylld läsning att han inte måste understryka att det är viktigt att upptäcka och omvärdera Östersjöländerna – hans språk, iakttagelser och kunskaper har redan fått läsaren att vilja göra det. I en bok av det här slaget behöver författaren ge en kort sammanfattning av ländernas historia, han behöver beskriva var de befinner sig nu, vilka trauman och förhoppningar de har formats av och vart de sannolikt är på väg härnäst. Moody gör allt detta utan att använda sig av några utslitna anekdoter. Han kliver in i varje land genom en dörr som han har öppnat själv, och han håller en utmärkt balans mellan generaliseringar och komplikationer.

Märker ni vad som saknas? Sverige har inte fått något kapitel, trots att den baltiska säkerhetspolitik som Moody ömmar så mycket för vore otänkbar utan oss. Jag hade gärna velat veta hur vårt komplexfyllda land framstår när det betraktas genom hans ögon.

På ett toppmöte i Vilnius förklarade den polske utrikesministern Radosław Sikorski att den polska armén kommer att gå in i Ukraina om ryssarna bryter igenom fronten; Billström lär ha blivit så förskräckt att han välte sitt vinglas. Polen har nu Natos tredje största armé efter USA och Turkiet och är redo att fylla EU:s ledarskapsvakuum om inte tyskarna gör det. Landet är inte längre en smutsig verkstad för billig arbetskraft: ekonomin går som ett lok och andelen högutbildade är större än i Tyskland.

Danmark är ledande på miljöteknik och planerar vindkraftverk med en kapacitet motsvarande tre kärnreaktorer. Bornholm har blivit ett testlaboratorium för grön omställning. Ön planerar att bli avfallsfri år 2032, vilket i så fall är först i den industrialiserade världen: inga soptippar, ingen sopförbränning.

Nordstream var Gerhard Schröders avskeds­present till Europa. Efter invasionen 2022 har Tyskland – och EU som helhet – snabbt minskat sitt beroende av rysk gas, skriver Moody. Någon energikris blev det aldrig, och Putin kan inte längre använda gaskranen som ett vapen.

Vid det här laget har en mängd artiklar skrivits om Olaf Scholz och hans Zeitenwende. Äntligen tänker tyskarna börja marschera igen! Armén ska rustas upp för 100 miljarder euro, och från 2028 återinförs allmän värnplikt. Tyskland är dock det land som Moody är mest kritisk mot. Dess Ukrainahjälp är visserligen störst efter USA:s men halvhjärtad och obeslutsam. Den berömda kursändringen har tappat styrfart. Industrin är inte konkurrenskraftig. Tyska politiker verkar fortfarande tro att allt kan återgå till det normala om man sitter still och inte vidtar några drastiska åtgärder.

Nationalism är ett knepigt ämne. Helt utan den kan man inte leva, och en sund, självkritisk nationalism borde utgöra det bästa skyddet mot en destruktiv nationalism – men hur ska den se ut? Som alla ideologier är den vackrast i opposition. För Litauen är det kanske fortfarande tillräckligt att säga att litauisk identitet är lika med att slippa ha en rysk stövel i ansiktet, men för Sveriges del är det svårare. Vad är svensk identitet? Våra politiker, som numera älskar att vifta med flaggan, har inget svar på den frågan. Deras nationalism är lika tunn som deras leenden är.

När det gäller Estland, som är det baltiska land jag känner bäst eftersom jag tillbringar halva min tid där, har jag ofta blivit förvånad. Här finns ingen hätsk nationalism, och heller inga självömkande hyllningar av det egna folkets martyrskap, trots att alla förutsättningar kunde tyckas vara för handen. Esterna hann knappt uppleva 20 år som självständig nation innan de invaderades av Sovjet, därefter Nazityskland, därefter Sovjet igen.

Under de följande 40 årens sovjetiska kolonisering deporterades en tiondel av befolkningen, och så många ryssar flyttade in att de numera utgör drygt 20 procent av landets befolkning. Ändå är de vardagliga kontakterna mellan ester och rysk­talande medborgare påfallande konfliktfria. Den som vill kan – som en jämförelse – försöka föreställa sig en palestinsk stat med 20 procent judar.

Letterna drabbades ännu hårdare av den sovjetiska folkomflyttningspolitiken. De var på väg att bli en minoritet i sitt eget land; när Sovjetunionen föll sönder hade de krympt till 52 procent av befolkningen. ”Ja, det kommer att finnas ett Litauen”, sade Michail Suslov, en av de ansvariga för Stalins utrensningsaktioner. ”Men utan litauer.” Det händer fortfarande att balterna blir kallade ”fascister” av ländernas rysktalande befolkning.

Baltikums ryssar är nu ett användbart verktyg för Putin, även om de själva inte vill leva i Ryssland. Det räcker med att de finns. Det vore hur lätt som helst för honom att säga: ”Våra bröder blir diskriminerade” och sedan använda det som en förevändning för hot och angrepp. En rimlig prioritering för de baltiska regeringarna vore därför att se till att de ryskspråkiga minoriteterna är lojala med de länder där de bor, eftersom de annars riskerar att bli lojala med Moskva. Det är dock inte vad som sker, skriver Moody.

De baltiska länderna har använt Ukrainakriget för att ställa de krav på sina minoriteter som man inte har kunnat eller vågat ställa tidigare. Rigas största Sovjetmonument, som det hade varit naturligt att göra sig av med så fort Lettland blev självständigt, revs som ett svar på invasionen 2022. I Estland har man låtit ryssarna leva i en parallellvärld i 30 år. De har kunnat köpa ryska tidningar och lägga blommor på sovjetiska soldatgravar den 9 maj – segerdagen i andra världskriget som numera är ett heligt datum för ryska nationalister. Efter krigsutbrottet har regeringen i Tallinn tvärvänt. All skolundervisning måste nu ske på estniska och rysk tv är förbjuden (men går givetvis att hitta på nätet).

Samtidigt fortsätter den vardagliga integrationen av sig själv. Lettland är på väg att smälta samman på ett sätt som utmanar alla gängse föreställningar om hur integration går till, skriver Moody. I Estland finns 83 000 människor som är röstberättigade i de ryska valen, men bara en tredjedel brukar gå och rösta. Det ger en indikation om var deras sympatier ligger.

Moody avslutar med ett par möjliga scenarier för hur ett ryskt militärt anfall mot Europa skulle kunna se ut och vad Nato i så fall kan göra för att avvärja det. Dessa kapitel innehåller så många gissningar och osäkerheter att det är svårt att sammanfatta dem; den enda säkra slutsatsen verkar vara att vi inte kommer att kunna mobilisera i tid. Natoländernas nuvarande försvarsplaner handlar om att få några tiotusental soldater på plats inom en månad. Den klokaste strategin, tror jag, är att permanent förlägga ett par hundra tusen värnpliktiga längs EU:s östgräns, hela vägen från Finland till Polen. Finns de där redan från början lär Moskva tappa lusten för militära äventyr.

Det borde inte vara svårt för EU att agera beslutsamt, eftersom siffrorna är på vår sida – och då har jag avsiktligt inte räknat med USA. EU:s BNP är nära tio gånger Rysslands, och befolkningen är tre gånger så stor. De allierade vann inte över Hitler för att han var ond och de var goda utan för att deras industriella kapacitet var större än Nazitysklands.