För mycket av det goda

Länderna som ingick i Sovjetblocket blev EU-medlemmar 2004, men först 2007 började de riktigt stora EU-stöden strömma in. 2007–2013 fick Litauen motsvarande cirka 60 miljarder kronor från EU och under den innevarande sjuåriga budgetperioden kommer landet att få ungefär lika mycket.

Det är viktigt att påpeka att effekterna av EU-stöden för de tidigare kommunistländerna inte kan likställas; vissa har fått mycket mer än andra. För det rikare Tjeckien, till exempel, utgör strukturfondsmedlen enbart cirka 5 procent av statsbudgeten – i Litauen handlar det om 25 procent.

Det är fascinerande att bo i ett land där var fjärde statlig euro kommer från EU. Överallt ser man effekterna. För några år sedan var jag på dagsutflykt anordnad av det litauiska utrikesdepartementet. Poängen var inte att titta på EU-projekt, poängen var att visa upp den vackra och böljande Mol?etairegionen i nordöstra delen av landet. Men det skulle visa sig att allt vi fick se var delfinansierat av EU, precis allt: ridsportsanläggningen, rymdobservatoriet, spahotellet, ja även chokladfabriken vars ägare vi fick träffa.

EU-pengarna har utan tvekan varit en viktig faktor för att förklara varför Litauen gått från att haft en BNP per invånare på 52 procent av EU-snittet 2004 till cirka 70 procent av EU-snittet idag.

– EU-stöden har gjort stor nytta inom många områden, Litauen har använt pengarna på ett mer effektivt sätt än de flesta andra EU-länder. Vi har sett väldigt lite av den undermåliga hantering som präglat exempelvis Rumänien, säger den oberoende utredaren av EU-stöd Klaudijus Maniokas vid konsultfirman Esep.

Industriförbundets ordförande Robertas Dargis, en initierad EU-debattör, håller med:

– Med egna medel hade vi aldrig klarat att bygga så mycket vägar och järnvägar. Vi hade inte kunnat hjälpa våra företag att bli så tekniskt avancerade. Vi hade inte haft bredband över hela landet. Vi hade aldrig klarat att öka djupet i Klaip?edas hamn. Ja, listan kan göras lång.

Samtidigt är Maniokas och Dargis, liksom de flesta andra som på nära hand följt hanteringen av EU-stöden, medvetna om de brister som också uppenbarat sig. En av dem är själva prioriteringarna: pengar har inte alltid gått till de mest ändamålsenliga projekten.

– Litauen har oftast använt pengarna på ett korrekt sätt, men inte alltid på ett smart sätt, sammanfattar Klaudijus Maniokas.

Vattenverken är ett åskådliggörande exempel. Regionala beslutsfattare har, om uttrycket tillåts, tagit sig vatten över huvudet när de satsat mångmiljonbelopp i EU-medel på att renovera vattenverk som saknar ekonomisk bärkraft – vilket i sin tur lett till höga vattenpriser för hushållen. Det hade självfallet varit bättre att rationalisera hela näringen och satsa på färre vattenverk.

Orsaken till felkalkyleringen beror på en annan effekt av EU-medlemskapet: sedan 2004 har landet förlorat nästan 400 000 invånare, främst till följd av att gränserna västerut öppnats. Det är alltså färre invånare idag som ska konsumera det kommunala vattnet. Exemplet kan mångfaldigas: det finns färre barn till de skolor som rustats upp för dyra EU-pengar, färre patienter till sjukhusen, färre åskådare till idrottsarenorna.

Industriförbundets Robertas Dargis menar att pengarna har lett till en fartblindhet på sina håll:

– Jag vet inte hur många gamla slott och herresäten som renoverats med EU-medel. Hur ska vi klara underhållet i framtiden när de fåtaliga besökarna knappt täcker lönerna för dem som jobbar där?

Kritiken mot felaktiga prioriteringar har också kommit från presidenten själv, Dalia Grybauskait?e. I sitt tal till nationen ifjol skrädde hon inte orden:

– Vi slösar bort miljontals euro när vi bygger jättelika sportarenor som kräver omfattande underhåll och som sedan står kvar som monument över vårt kortsiktiga tänkande.

I Druskininkai, knappt två timmar söder om Vilnius, finns en av Europas största inomhusskidbackar som har kostat EU cirka 100 miljoner kronor. De gånger vår familj varit där har det sett oroväckande tomt ut i pisten. Robertas Dargis har haft samma erfarenhet vid sina besök:

– Investeringen är riskabel, men samtidigt vill jag vara försiktig med att döma ut alla sådana satsningar. Beslutsfattarna går en svår balansgång: satsar man inte på spännande aktiviteter för invånare och turister väntar ökad utflyttning och ännu större ekonomiska problem.

En andra brist är att EU-stöden i alltför hög grad gått till just sådant som går att ta på, som är vackert på utsidan, såsom parker, torg och byggnader. Samtidigt har alltför lite gått till utbildningsinsatser och stöd till innovativa företag. För mycket till cement och för lite till brainpower, helt enkelt.

Presidenten pekade också på detta i sitt tal då hon kritiserade utbildningsdepartementet för att ha satsat flera miljoner på lasrar som sedan kom att stå oanvända i en företagskuvös. Under innevarande budgetperiod har regeringen, tillsammans med EU-kommissionen, beslutat att satsa mer på forskning och utbildning av arbetskraften.

– Detta är fullkomligt avgörande för landets framtid, säger Robertas Dargis. Efter 2020 kommer vi att få väsentligt mindre i EU-stöd. Då måste vi ha hunnit utveckla fler företag med högutbildad arbetskraft som kan konkurrera på världsmarknaden.

Denna överdrivna inriktning på byggnader och betong har fått allvarliga konsekvenser på ett viktigt samhällsområde: de utsatta barnen. Litauen har genom åren fått omfattande kritik från utlandet – även från EU– för att ha tusentals barn på barnhem. Men istället för att öka insatserna för att hitta familjehem åt barnen eller för att hjälpa dysfunktionella familjer har litauiska myndigheter satsat mångmiljonbelopp i EU-medel för renoveringar av barnhemmen. Bryssel går en balansgång här; man vill inte detaljstyra hur medlemsländerna använder EU:s resurser, samtidigt kan det bli fel när man släpper ifrån sig alltför mycket av kontrollen.

En tredje brist i hanteringen av EU:s strukturfondsmedel är vilka företag som fått del av medlen. Den tidigare ekonomiministern Rimantas Zylius är frispråkig:

– Jag träffade företagare som förklarade att de var i ”strukturfondsbranschen”. De såg förvaltarna av EU-fonderna som sina kunder, deras faktiska kunder nämnde de inte ens. Med hjälp av konsulter anpassade de sina ansökningar om nya pengar utifrån vad de räknade med att EU skulle gilla.

Effekten blev många gånger att fel företag fick EU-stöden. Dels kunde det vara företag som inte hade någon verklig chans att klara konkurrensen utan stöd, dels kunde det vara företag som egentligen inte behövde EU-medel för att växa. EU har därför gått över till att ge färre bidrag och istället erbjuda fördelaktiga lån – samtidigt som man också kräver att företagen hittar krediter på den öppna marknaden.

Dessutom har den självständiga journalistiken tagit skada. Ministerierna som hanterar EU-medlen betalar nämligen redaktionerna för att sprida information om EU-projekten. Dessa artiklar är förvisso annonsmärkta, men beroendet av EU-medel från ministerierna gör att mediechefer drar sig för att initiera kritiska granskningar av hur pengarna används.

– Detta är utan tvekan ett demokratiskt problem, säger Robertas Dargis på industriförbundet. När annonsintäkterna minskar har vissa redaktioner blivit skadligt beroende av dessa medel.

Säkert har journalisterna missat att rapportera kring korruption och falskspel i samband med EU-stöden, men inget tyder på att det enorma inflödet av EU-pengar skulle ha ökat korruptionen i Litauen. Enligt Transparency Internationals mätningar förbättras läget i landet, liksom i flera av de andra EU-länderna i Öst- och Centraleuropa.

Det kan tvärtom vara så att sysslandet med EU-medlen gjort statsapparaten mer effektiv. EU:s omfattande regelverk och krav på transparens har haft en spillover-effekt på all hantering av offentliga medel, menar Ram¯unas Dilba vid finansministeriets avdelning för EU-stöd. Den omfattande korruptionen under Sovjettiden har helt enkelt inte kunnat fortsätta in i den nya EU-tiden.