Språket är nyckeln till historien

För en del år sedan kämpade jag med att skriva Skånes historia. När jag gick igenom tidigare försök upptäckte jag en märkvärdig brist: varför hade ingen skrivit skånskans historia? Med språkforskarnas hjälp försökte jag täppa till luckan. I början hade jag nog mest tänkt på dialekten som en krumelur i marginalen på den övriga utvecklingen – men snart insåg jag att jag hade fel. Språket gav svaret på många av den allmänna historiens frågor – skillnaden mellan Skåne och öarna så länge landskapet var danskt, hur snabbt försvenskningen gick därefter.

Nu kastar Tore Janson ljus över Sveriges utveckling i Svenskans historia. Han är en av Sveriges mest erfarna lingvister, professor emeritus i afrikanska språk i Göteborg som tidigare har skrivit om latin, om de germanska språken och om mycket annat. Janson går långt utöver lingvistiken i snäv mening. Han skildrar hur människorna använt språket genom tiderna och hur nya sammanhang påverkat svenskans utveckling.

Den allra äldsta historien går han ganska hastigt förbi. Med ett citat ur Sil­ver­bibeln visar han hur gotiskan kan dyrkas upp med hjälp av andra germanska språk. Han hade kunnat vidga det till indoeuropeiska, för hlaiban – bröd – kommer mycket nära det ryska chleb.

Jag hade önskat att han dröjt lite längre. Varför skilde sig de nordiska språken från tyskan? Jag har hört en annan lingvist förklara det med att slaviska grupper under några århundraden bodde längs Östersjökusten ända bort mot Holstein, och skärmade av nordbor och tyskar från varandra. Det var då språken började glida isär. Men Janson är genomgående försiktig och håller sig på det stora hela till vad som går att belägga i det bevarade skriftliga materialet.

Till en början verkar alla i Skandinavien ha förstått varandras tal. I England myntade man på 900-talet begreppet danaa lingua, dǫnsk (dansk) tunga. Men på 1200-talet börjar man i norska dokument tala om ”norrönt” språk, det mål som talades i Norge och på Island. Det är en av fördelarna med Jansons bok – svenskans historia är huvudsaken, men han följer också språken i närheten: förutom de nordiska också hög- och lågtyska, liksom minoritetsspråken i Sverige. Och svenskan i hela dess vidd: inte bara i Finland, utan också i Estland och i Nordamerika, ända fram till strax före våra dagar.

Många av de äldsta dokumenten är avfattade på latin, kyrkans och prästernas lingua franca, men på 1220-talet utarbetades det första större verket på landets eget mål, äldre västgötalagen. Med stöd i den gör Janson poängen att de som skrev inte visste att de gjorde det på svenska. När lagen talar om svenskar gör den det i motsats till västgötar och smålänningar. Begreppet ”svensk” var reserverat för folket i Mälarlandskapen, svearna.

I början av 1300-talet lät Norges drottning Eufemia av Rügen översätta några kontinentala texter till svenska, kanske inför dottern Ingeborgs giftermål med hertig Erik av Sverige. I efterskriften till en av dem, Hertig Fredrik av Normandie, förklaras det 1308 att den är ”vänd av valsko [franska] i tyskt mål […] gjord till rima […] i svenska tunga”. Det är första gången det nya språknamnet används.

Eftersom verket strax efter översattes till danska kan Janson jämföra språken med varandra. De är fortfarande lika, men danskan skriver jech för ”jag”, svenskan iach, och danskan föredrar -æ i flera ord där svenskan har -a. Men långt fram i tiden var bruket flytande. Under Kalmarunionen dominerade danskarna de gemensamma institutionerna, och det märktes också i språket. Det är först under Gustav Vasa som bibelöversättningen och påbud i kansliet börjar göra tydlig skillnad mot danskan.

Hertig Fredrik är bara ett av flera exempel på hur Tore Janson låter lyriken tala. I Hercules undviker Stiernhielm främmande lånord och använder ord som knappt hans eget 1600-tal kom ihåg. Under 1700-talets andra hälft kämpar Hedvig Charlotta Nordenflycht för att få ihop svenskan i utländska versmått – några årtionden senare flyter det lekande lätt ur Tegnérs penna.

Tegnérs Språken (1817) är dråplig läsning – han avfärdar engelskan som ”språk för de stammande gjort” och franskans sång som ”en dans av de döve”. Det är här han utnämner svens­kan till ”ärans och hjältarnes språk”, men han varnar också: ”Spegla ditt anlet i sjön, och friskt från de manliga dragen/ Tvätta det främmande smink, kanske det snart är för sent.”

Men språket var så mycket mer än det litterära. Vetenskapsmännen skrev först på latin, men på 1700-talet börjar folkspråken behöva facktermer. En del lånas in direkt från latinet, men ­Ema­nuel Swedenborg gav 1716 ut den första vetenskapliga tidskriften på svenska, och några år senare publicerade han ordlistor där latinska matematiska och astronomiska begrepp fick svenska motsvarigheter. Linné skrev både på svenska och på latin. Berzelius, sin tids mest framstående kemist, lyckades med bedriften att föra in svenska termer i den internationella vokabulären. Det var också Berzelius som införde sättet att beskriva ämnenas sammansättning med bokstäver för grundämnena och siffror för proportionerna (H₂O!), ett helt nytt sätt att använda skrivtecknen.

Det dröjde innan språket självt blev föremål för forskning. Olof Rudbeck använde det visserligen för att driva sina teser om Sverige som folkens urhem i Atlantican, men det var inte förrän i mitten av 1700-talet som språkforskningen kom i gång på allvar. Johan Ihre gav ut Silverbibeln och utarbetade en svensk-gotisk ordbok men föreläste också över svensk stavning. Abraham Sahlstedt fick i uppdrag att utarbeta en svensk grammatik och en svensk-latinsk ordbok.

Janson följer hur allt fler kom att använda språket, och hur det ledde till förändringar. 1800-talet blev talarstolarnas och tidningarnas århundrade. Rörligheten ökade med industrialiseringen och urbaniseringen, och skillnaderna mellan landsändarna började jämnas ut. I städerna började nya dialekter utvecklas när inflyttarna kom samman och blandade sina språkliga särdrag.

Allt är inte självklart. Begränsningen till det skriftliga materialet gör att jag har svårt att följa Tore Janson i Skåne. Liksom många historiker hänvisar han till domböcker och andra dokument och menar att försvenskningen var fullbordad omkring 1720. Men det talade språket gav en annan bild, när man började samla in det mot slutet av 1800-talet. När jag skrev om dialekten hittade jag danska språkforskare, som menade att den var dansk ända fram emot förra sekelskiftet. Prästen och folkskolläraren talade den ”rikssydsvenska” som lärdes ut i Lund, men inte förrän med järnvägen och rundradion utsattes folkmålet för trycket norrifrån.

I modern tid finns mycket att berätta. Folkskollärarna började driva förenklingen av stavningen mot slutet av 1800-talet, av omsorg om alla barnens inlärning. Liberalen Fridtjuv Berg var bara ecklesiastikminister i ett drygt halvår 1905–1906, men under den tiden hann han driva igenom den reform som han och hans lärarkollegor argumenterat för. Det tog dock tid innan den slog igenom – Svenska Akademien, den språkliga konservatismens bålverk, accepterade den inte fullt ut i sin ordlista förrän 1950.

De nya kommunikationsformerna kom också att påverka språket. Janson kunde ha börjat med telegrafen, som tvingade diplomaterna att ransonera alla sina meddelanden för att komma till saken utan att spränga taxan. I bo­ken kommer telefonin först, och sedan filmen, rundradion och tv:n. Expressen kom 1944 med talspråk, korta texter och klara budskap – även om Tore Janson tycker att kvällstidningarna ”lockade till orimlig förenkling och ytlighet”. Paradoxalt nog menar han att det inte hänt så mycket med själva språket – han noterar du-reformen på 1960-talet som den senaste stora förändringen.

Tore Janson må vara emeritus, men han är nyfiken på vad den senaste tekniken kan föra med sig. Många fler skriver för allt fler mottagare, konstaterar han. Han tror att goda maskinöversättningar till andra språk snarast kan stärka svenskans ställning – den blir lättare att använda i fler sammanhang när skribenten inte behöver bekymra sig över hur den ska nå ut i världen.

Svenskans historia är en välgärning, den breda och uppslagsrika översikt som många språkbrukare saknat (även om de inte varit medvetna om det) och nu med glädje kan ta till sig.