”Staten måste göra comeback”

PJ Anders Linder (PJAL): I en söndagskrönika nu i vår skrev du att ”statens hårda kärna är oroväckande mjuk”. Vad menar du med det?

Anna Dahlberg (AD): Både Polisen och försvaret är i kris och jag tycker att finns skäl att se det som delar av samma problem. Utmaningarna har växt, kapaciteten är på tok för klen och det är extra oroväckande att kriserna sker parallellt.

PJAL: På vilket sätt är det kris?

AD: Polisen klarar inte sin uppgift och försvaret är långt ifrån att vara ens ett enveckasförsvar. Omorganisationen och det bristande ledarskapet inom Polisen har spätt på pressen och missnöjet. Det sker en flykt från yrket. Resurserna brister. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har de senaste månaderna kommit med en rad rapporter som visar att gränskontrollerna, oron på asylboendena och annat är väldigt krävande och har lett till att Polisen är mycket hårt ansträngd på de flesta håll i landet.

PJAL: Hur nya är problemen?

AD: Polisens interna svårigheter är inte alls färska – ja så när som på de som har med omorganisationen att göra. Det har funnits effektivitetsproblem under lång tid. Vad resurserna beträffar har det skett nytillskott, men samtidigt har befolkningen ökat så polistätheten fortsätter att vara låg om man jämför med andra länder. Även försvarets kris är av gammalt datum. De ansvariga bestämde sig för en ”strategisk timeout” efter kalla krigets slut så att man kunde vila på hälarna i stället för att stå på tårna. Men dessa brister var inte så synliga så länge omvärldsläget var gynnsamt och trenden gick mot minskat våld. Nu med Putins Ryssland, IS terror, höstens flyktingkris och de allt tydligare problemen med utanförskapsområden och organiserad brottslighet har det blivit tydligt hur allvarligt läget är.

PJAL: Kan man med en halsbrytande parallell säga att händelserna i höstas blev för Polisen något av vad Georgienkriget blev för försvaret: de riktade strålkastarljuset mot sektorn och gjorde att människor fick syn på bristerna?

AD: Ja, kanske. Läget ter sig i alla fall mycket mer bekymmersamt nu än tidigare. Bilden kan sprida sig av att säkerheten privatiseras, att säkerhet är något som man antingen har råd med eller ej. Det är egentligen ganska förvånande hur tyst det har varit om expansionen av antalet väktare, ordningsvakter och larmsystem.

PJAL: Säkerhetsföretagen gör goda affärer.

AD: Enormt goda, och det behöver inte alls vara fel att privata aktörer engagerar sig i säkerhetsfrågor och tar större ansvar. Men det blir problematiskt ur ett samhällsperspektiv när de privata säkerhetsbolagen ska fylla ett allmänt säkerhetsvakuum. Farorna har underskattats grovt. Man har helt enkelt inte kunnat föreställa sig ett scenario där människor i Sverige på allvar oroar sig för sin säkerhet, och om den oron sprider sig kan det bli förödande för det stora integrationsprojekt som vi står inför. Det krävs tillit för att integration ska fungera. Allt blir så väldigt mycket svårare om vi går omkring och känner misstro inför varandra.

PJAL: Ser du kärnstatens kris som ett resurs- eller ett organisationsproblem?

AD: Både och. Polisen har fått bättre resurstillskott än försvaret, men politiken har varit njugg i bägge fallen. Samtidigt har styrningen brustit och den operativa förmågan fått stå tillbaka för annat. Försvarspolitiken har under lång tid handlat alldeles för mycket om försvarsindustrin, och Polisen lyckas aldrig få ut fler poliser på gatan trots att jag har hört löften om just det så länge jag kan minnas.

PJAL: Försvar och polis är de klassiska exemplen på statliga kärnverksamheter, men det finns förstås fler. Hur staten organiserar sig, till exempel, men också sådant som medborgarskap, gränskontroll och vem som får vistas i riket. Tycker du att migrationsfrågan är besläktad med den kärnstat som vi har talat om hittills?

AD: Absolut, och den statliga reträtten syns mycket tydligt även här. Det har inte funnits någon känsla för att kontrollen av gränserna är en grundläggande uppgift för en stat. Tiotusentals svenska pass är i omlopp. Under en lång period i höstas var det fritt fram att komma in i Sverige varifrån som helst i världen utan någon som helst kontroll. Vi har ett system för arbetskraftsinvandring som gör det möjligt att skapa privata invandrarverk och mot betalning ta hit dem man önskar. Även flyktingmottagandet har präglats väldigt mycket av låt gå-anda. Andra länder har geografiska fördelningsnycklar men i Sverige får asylsökande bosätta sig var de vill från dag ett. I Sverige har både vänster och höger tyckt att nationalstatens existens är närmast irrelevant och att den ska vara underordnad principerna om global fri rörlighet. Migrationspolitiken har varit minst lika avgörande för uppluckringen av staten som behandlingen av försvaret och Polisen.

PJAL: Varför har det då varit så här?

AD: Jag ser åtminstone fyra skäl. För det första saknar vi nationell erfarenhet av att vara i ett utsatt läge. I min generation har vi inte kunnat föreställa oss att Sverige skulle hamna i väpnad konflikt eller bli mål för mycket stora flyktingströmmar. För det andra handlar det om ideologi. Högern har intill nyligen varit dominerad av nyliberala tankar och har sett den hårda staten – polis, försvar, gränser, FRA – som suspekt och begränsande för den mänskliga friheten. Till vänster har man utvecklat sin motsvarighet och satsat på postmodernism och identitetspolitik där det inte har funnits utrymme för nationalstaten. Den frihetliga högern och den frihetliga vänstern har på det sättet varit väldigt lika varandra och har mött svaga motkrafter. För det tredje har politikerna inte sett försvaret som någon röstvinnande fråga. Det var viktigare för Nya moderaterna att hitta pengar till jobbskatteavdragen än att försvara försvarsbudgeten – och besparingarna blev dessutom en symbolisk markering av att man verkligen var ett nytt parti. För det fjärde är flera av frågorna allmänt känsliga: Nato, övervakning, konflikter på asylboenden. Sådant kan väcka ont blod och många har dragit sig i det längsta för att ta upp diskussionen. Under hösten satt jag och läste MSB-rapporter om bråk i asylmottagandet och undrade varför ingen skrev, men så kom nyheten om trakasserierna i Köln och det skedde ett trendbrott.

PJAL: På mycket kort tid förändrades förutsättningarna för debatten. Vad säger det?

AD: Jag tycker att det är mycket svårt att hävda att man inte kan se en skillnad i hur diskussionen förs före respektive efter Köln. Och om det är så måste vi i medierna ställa oss frågan varför vi inte levererade journalistisk som var tillfyllest tidigare.

PJAL: Dels var det Köln, dels regeringens skarpa besked i november.

AD: Ja, dessa två vändpunkter har ändrat debatten. Jag tycker att det visar på en osjälvständighet hos svenska opinionsbildare och medier. Man ska inte behöva vänta in ett regeringsbeslut innan man kan förhålla sig till verkligheten. Det sägs att läget förändrades så snabbt, men det var uppenbart långt före hösten 2015 att den så kallade volymfrågan var relevant. Själv började jag ta upp frågan under hösten 2012. Jag kan inte se något heroiskt med att man väntade så länge att man körde i väggen. Det ledde till att vi fick ta i ännu hårdare än andra länder, vilket kan ha drabbat människor med starkare skyddsskäl än de som hann hit i tid. Det visar sig att hela vår migrationspolitik hängde på att EU:s yttre gränser fungerade.

PJAL: Man får känslan att vi konsekvent har fört godväderspolitik. Försvaret fungerar för fredstid, Polisen för ett samhälle där det inte begås brott, migrationspolitiken för lägen där gränserna inte är satta under tryck…

AD: Det blir onekligen ovant när det uppstår problem på alla de här fronterna samtidigt. Vi vet så lite om hur vi ska mobilisera resurser. Jag är bekymrad över situationen. Det är inte bra för ett samhälle att leva med ett säkerhetsvakuum.

PJAL: Hur ser ett samtidigt realistiskt och positivt scenario ut?

AD: Det innehåller att staten gör comeback. Att det tillförs medel och muskler till kärnverksamheterna. Att det sker ett uppvaknande om att tryggheten inte kan tas för given. Att välfärden börjar ses som steg två, medan säkerheten ses som grunden. Tyvärr är det mycket som talar emot. Statsfinanserna är dåliga. Går det att uppbåda den kraftsamling som krävs? Kommer Polisen att få mer resurser? Försvaret lär inte få det. Försvarspolitikerna tycker själva att de gjort något historiskt i och med uppgörelsen förra våren, men ser man till vad som händer i omvärlden är det otillräckligt. Det offentliga verkar ha väldigt svårt att genomföra det här skiftet.

PJAL: Din första förklaring till att kärnstaten gröpts ur i Sverige var att här råder en sorts erfarenhetsbrist, en ”fredsskada” som någon har uttryckt det, men din förklaring nummer två var ideologin. Än så länge sker renoveringen av nationalstaten ganska motvilligt och under tal om att det borde vara annorlunda. Kommer det att räcka till? Eller behövs det även en intellektuell renässans för nationalstaten till exempel i linje med hur historikern Lars Trägårdh har resonerat om den som arena för demokratin och gemensamma välfärdsarrangemang? Hur mycket tror du att den ideologiska diskussionen betyder?

AD: Jag tror den är mycket viktig, och jag tycker mig också se snabba positionsförflyttningar inom högern. Nyliberaler och socialliberaler med nyliberala ideal är inte alls lika dominerande som för bara några månader sedan. Det spelar stor roll. Allt sedan FRA-debatten har politikerna haft beröringsskräck för den hårda statens frågor. Om läget i opinionsbildningen förändras blir det också lättare för politikerna att agera.

PJAL: Politiker brukar anklagas för opportunism. En originell sak i Sverige är att opportunismen har gällt medieopinionen i högre grad än folkopinionen?

AD: Ja, och jag tror att det finns en folklig kraft i de här frågorna. Välfärden blir säkert viktig inför 2018 års val, men detsamma lär gälla säkerheten. Om Socialdemokraterna satsar ensidigt på välfärd kan det nog bli kostsamt politiskt, för det ger bort tunga frågor till de borgerliga. Skulle jag arbeta som politisk strateg skulle jag säga till mina uppdragsgivare att oron för säkerhetsvakuumet är lika viktig att möta som oron för välfärden. Sedan menar jag att det finns fler utmaningar som rör staten än de som rör den hårda staten. Ta byggandet, till exempel. Staten kommer aldrig att komma undan ett politiskt ansvar för att det finns bostäder i landet, men man har gett bort planmonopolet till kommunerna och har inga egna verktyg. Likadant med skolan, där man har skapat en underlig kombination av marknadslösning genom skolpeng och decentralisering av ansvaret till kommuner som i många fall har liten kompetens att sköta uppdraget. I delar av välfärden, inte minst assistansersättningen, har man på ett naivt sätt utgått från att alla som driver företag är ädla och på så sätt öppnat dörren för rent kriminella aktiviteter. Samtidigt som vi talar om statens hårda kärna pumpar mjukdelarna i form av Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen in stora summor i den organiserade brottsligheten. Tillit kan vara något mycket värdefullt men här kan man tala om en tillitskultur som har gått alldeles för långt.

PJAL: En gemensam nämnare för många av statens problemområden verkar ha att göra med oviljan att utöva auktoritet. Det tar emot att upprätthålla disciplin i skolan. Det känns som att misstänkliggöra svaga ifall man genomför stramare kontroller av assistansersättningen. Polis och försvar kan behöva använda våld, vilket är känsligt och obehagligt.

AD: Det ligger mycket i det. Amerikaner i uniform får gå före i kön. I Sverige verkar uniformer mest väcka olust. De symboliserar auktoritet och vi har svårt att förhålla oss till det. Här har högerns nyliberala ideal gift sig väl med miljöpartistiska och vänsterpartistiska idéer. Samtidigt måste man vara medveten om att även övergången till marknadslösningar har bidragit till det som skett. Själva kärnan i marknadstänkandet är att kunden har rätt och det undergräver professionernas auktoritet. En rektor som vill ha lugn på lektionerna och bestämmer sig för att samla in mobiltelefonerna, eller som inte beviljar ledigt för att åka till Thailand, kan snabbt få föräldrar emot sig, och det är inte lätt att stå på sig när priset kan vara hundratusentals kronor i utebliven skolpeng. Frånvaron av ett ledarskap som vågar säga icke angenäma saker har att göra med att kunderna kan shoppa runt och följa minsta motståndets lag. Valfrihet är värdefullt, men det bidrar till en nivellering av roller.

PJAL: Problemet är lätt att se. Samtidigt är det svårt att tänka sig en återgång till ruta ett där det ska bugas för rektor och doktor. Det behövs en ombalansering som har med både de formella styrsystemen och med de informella värderingarna att göra. Och när vi nu talar om pendelrörelser i politiken: Sverige brukar inte vara så bra på det där med ”landet lagom” som många tror. Först blir det vänstervåg för hela slanten, sedan kommer en motreaktion i form av marknadslösningar och ointresse för staten. När du nu pläderar för att den motreaktionen behöver korrigeras och statsmakten stärkas, hur ser du på risken att det slår över för långt?

AD: Jag tror inte att politiken går att rulla tillbaka så mycket att det blir problematiskt. Det är viktigare att nå krisinsikt. Högern måste inse att fientligheten mot staten gick för långt och att marknadslogiken har begränsningar. En verksamhet är inte automatiskt god för att den drivs i företagsform. Men vi kommer att vilja ha valfriheten kvar och även fortsättningsvis lär Sverige vara ett land som sticker ut.

PJAL: Hur ser du på framtiden?

AD: Jag har ändå visst hopp. Att regeringen samlade sig till beslut i höstas visade att det finns en gräns, att man är förmögen till krisinsikt, och det gjorde mig lättad. Högern har varit först med att omvärdera sin hållning och säga att en väl fungerande, lagom stor stat är en förutsättning för individuell frihet i praktiken, och det finns vissa tecken på att även vänstern vaknar till.

PJAL: Vänstern och vänstern… Om några politiker har kommit att bli symboler för kärnstatens renässans så är det väl socialdemokraterna Anders Ygeman och Peter Hultqvist?

AD: Jag tänkte på debatten. Politiskt borde Socialdemokraterna ha goda möjligheter att blomma upp och återta terräng – om det inte vore för samarbetet med MP. Arvet efter alliansen är ju inget vidare på den här punkten. Försvaret, passen, migrationen: de ignorerade kärnstaten alldeles för länge.

PJ Anders Linder är chefredaktör i Axess.