Provokationer som faktiskt berör

östens två riktigt heta kulturdebatter förenas av att de båda blottlägger det hyckleri som vidlåder delar av den svenska kulturjournalistiken. Det räcker med att gå igenom våra största morgontidningar under ett par veckor för att se hur reflexmässigt ord som ”provocerar” och ”utmanar” används i syfte att ringa in positiva kvaliteter inom de mest skilda konstnärliga uttrycksformer – från våra mest folkkära glasdesigners via jeansmode till seriös bildkonst.

Men när det provokativa och utmanande förvandlas till norm, uppstår naturligtvis ett problem: få eller inga blir provocerade av provokationerna. Och vad ska man då med dem till?

De borgerliga kulturkonsumenterna har sedan länge inkorporerat tanken på konsten som normöverskridande och konventionsbrytande. Det är idag enklare att göra skandal i svenskt kulturliv genom att säga att man tycker bättre om 1800-talets franska salongsmåleri än om Damien Hirst, eller att man föredrar Carl Snoilskys rimmade sonetter framför Åke Hodells ljuddikter.

Vad reaktionerna på Lars Vilks rondellhundsteckningar och Maja Lundgrens roman Myggor och tigrar visar med all önskvärd tydlighet är hur ointresserat kulturetablissemanget är av provokationer och utmaningar som för en gångs skull faktiskt är vad de utger sig för att vara. Reaktionerna visar hur konventions- och normbrytandet endast tillmäts betydelse i sammanhang där det saknar tydligt definierade mål.

NÄR PROVOKATIONERNA DÄREMOT har en tydligt definierad målgrupp av reellt provocerade människor, så retirerar man omedelbart och använder annars kulturellt fridlysta ord som elakt eller bristande estetiska kvaliteter för att avfärda Lundgrens och Vilks verk.

Ponera att en litteraturkritiker avfärdat Daniel Sjölins roman ”Personliga pronomen” med att den gav en ”onödigt elak” beskrivning av villaägare i Sollentuna, eller att en konstkritiker ställt sig frågande till vilka estetiska kvaliteter som egentligen finns i Joanna Rytels konst!

Jag kan garantera att exakt samma människor som nu ställer sig på kö för att utmåla Maja Lundgren som paranoid då skulle ha ryckt ut för att hävda att dylika kriterier är fullkomligt irrelevanta inom litteratur- och konstkritiken. Kritiker skulle då himla med ögonen och tala om vikten av att konsten är en nagel i ögat på makthavare, att bra konst aldrig kan bedömas så naivt som att den entydigt representerar den värld där vi framlever våra liv, att seriös konst aldrig får ställas under förmyndare och så vidare

Men att Lundgren och Vilks – till skillnad från Sjölin och Rytel – tar risker med sin konst innebär nu inte att vare sig Lundgrens roman eller Vilks teckning är bra konst. Tvärtom. Jag skulle vilja hävda att bägge verken faller på eget grepp därför att deras värde uppstår genom att de vädjar till (och hämtar sin näring ur) den typ av negativt provokativa värdekriterier som de ytterst sett desavouerar.

Inte heller skall mitt resonemang missförstås som att jag vill att negativa värdeord som ”elak” och ”sårande” imorgon skall få samma kardinalställning som de positiva värdeorden ”provokativt” och ”utmanande” har idag. Vad man däremot kan längta efter är en kritik som arbetar så förutsättningslöst som m öjligt. Ungefär så som sker i Hans Henrik Brummers essä om Böcklin i detta numer av Axess. Det är en text som utifrån ett historiskt perspektiv visar just på nödvändigheten av att se bortom samtidens begränsande estetiska kriterier.

I ÖVRIGT VILL jag avslutningsvis passa på att tacka alla dem som hört av sig med synpunkter på tidskriftens nya layout. Med tanke på hur läsare generellt sett brukar reagera när en tidning byter form har responsen varit förvånansvärt positiv, låt vara att alla inte varit fullt lika entusiastiska som läsaren Peppe Engberg som efter omgörningen beskriver Axess som ”Sveriges bästa tidskrift”.

Inte minst är vi tacksamma för de konstruktivt kritiska synpunkter som flera läsare hört av sig med. De som efterlyst mer kortfattat notismaterial har vi försökt tillmötesgå redan i detta nummer.